Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Intressant reflektion.
De sägs ha varit till barnpsykiatriker på BUP för Agnes som mådde dåligt men inte fått hjälp (Stehlitz) - med reservation att jag tror de hade en utopiskt tanke kring både vad hjälp, bot och behandling innebär.
Jag får nämligen en stark felkänsla kring deras syn på sjukdom även om en förälder försöker göra det mesta för sitt barn och det känns som en slags hyperaltruism med detta flackande.
Sökte med ljus och lykta efter behandling, tuffa resor flera ggr till Tyskland, "de var väl lite hoppfulla då" enligt en bekant, Agnes medtagen. Oskar for runt som en skottspole och mådde dåligt hösten 2016 enligt Stehlitz.
H var ofta ett stöd för andra enligt hennes chef, väldigt omtyckt - ytterligare en sorts omtanke om andra. Ger man järnet för andra konstant - hemma och borta - kan man tappa bort sig själv.
Lägger man det samman med tråduppgifter om att hon var väldigt engagerad, mycket oroad för töserna (lite hispig är annat ordval) samt deprimerad - så kanske det fick bägaren att tippa över om man har stark, symbiotisk idenfikation med sina barn: Mitt lidande är samma som mitt barns lidande. Mödrar som begår filicide tolkar tillvaron med sina deprimerade ögon och applicerar det på barnen samt ser ofta barnen som en förlängning av dem själva (extended self).
.......och sen rätt ner i det hopplösheten vid den tid när även Moa får diagnos - varav hon sett sin systers jobbiga tid med ME och nedstämdhet som det garanterat medför att som barn/tonåring göra så mycket avkall.
Självmord/mord blir nån slags skev 'rescue action' för föräldrarna när inget bot fanns för Agnes och nu börjar även lidandet även den yngre?
Intressanta citat. Som också visar att faran alltid är att räkna med. Och kanske att sjuka (alltså hjälplösa) barn ”förlänger” mammans ”ansvar” för dem i det hänseendet. Här har ju inte heller mamman såvitt vi vet varit suicidal av andra skäl än flickorna själva, men, trots den synbara kvalitativa skillnaden, så går det kanske på ett ut om mamman är suicidal ”först” eller ”sekundärt” — för det är nog barnen som vittnen till oredan som utlöser känslor av skam. ”Förlängningen av självet” till att omfatta barnen har en anstrykning av nedärvd försvarsmekanism över sig, men åtminstone efter en given punkt så är det försvaret mammans försvar av sig själv, inte av barnet per se. Dvs mamman försvarar sig mot (omvärlden mot) ”barnlöshet”, vilket skulle (kunna) upplevas som formidabelt ensamt och tragiskt och även som skamligt — ssk då utan reflektion och ansvarigt beteende kring ngt sådant. Här har man då brett mackan på ett sätt så smöret hamnat neråt, och tagit det för given lösning. Man ska förstås inte hålla för otroligt att de betat av alla alternativ de kunnat föreställbara sig och ansett sig funnit att de exv förvisso kunde klara flickorna i ett slags vacuum, men inte att de kunde föreläsa om moms för tjugoåringar med någon inlevelse, eller resa runt i slips och skjorta bland momsbitna, eller gästa släktkalasen, och samtidigt ha sina tankar hos flickorna, och se dom i ögonen. Och så orkar de inte forma om sin tillvaro så till den grad som de upplever nödvändigt. Och i motsatt hörn av ekvationen ligger flickornas lidande.
Men barns nöd och kärleksbehov ska man förstås inte utnyttja emot dem. Eller berömma sig själv av. Nedom balansräkningsstrecket så vill man undanröja vittnena till ens egna tillkortakommanden, tror jag. Eller till rädslan för att misslyckas.
Med all respekt för vad de kan ha gått igenom.
”The road to hell is paved with good intentions”, det visste vi förut. Alla intentioner måste regleras, inte bara de onda.
Annars hamnar smöret ner på mackan.
