Citat:
Det är ett välkänt motiv (mercy killing, altruistic) och självklart är det ingen som anser det ok, än mindre via lagen.
Varför repeterar du ofta att det är mord och inget annat?
Ingen här behöver övertygas om att så är fallet och ingen här anser att de gjort ett rätt val - det är snarare förfärligt.
Vad det kommer till lagen så gäller samma sak - handlingen är totalt förbjuden.
Avskedsbrevet ger vägledning om vad de inbillade sig och att de var väldigt engagerade och bekymrade gällande barnen har framkommit dels via media, dels via pressträffen:
"föräldrarna har varit hårt ansatta och allt fokus har gått åt till barnens sjukdom"
Att bry sig sammanfaller med s.k "altruism".
De är varken de första eller sista (tyvärr och tragiskt nog) som inbillar sig utföra en barmärtig gärning för barnens skull. En egoistisk komponent finns givetvis med via ordet "oss" - efter en längre sjukdomstid så ger de uppenbart upp likt flertal andra som begår självmord.
För över ett år sen kom polisens pressmeddelande om avskedsbrevet:
Här är en mor som dödade sin 22-åriga son med hjärnskador, nåt tragiskt fall där han föll ur en ambulans. Han var inte hjärndöd och befann sig på ett vårdhem när hon smög dit under falskt namn och gav honom en dödlig injektion.
...varav det inte spelar nån roll vad hennes intentioner var för det är mord och inga visor. Handlingen är både illegal och fullständigt fel.
Däremot ansåg hon fullt och fast att hon gjorde det "out of compassion" - det är hennes motiv:
Hon var helt övertygad att hon inte mördade honom:
Frågan är vad det rör sig i personligheten om man så till den milda grad får för sig att mörda sina barn om man bortser från de egna känslosvallningarna; att fallet givetvis är upprörande.
Det intressanta är att denna mamma inte verkar skilja sig själv från honom (förutom struntar i lagen) - vilket kanske är en kompontent av vikt när sånt här sker.
I den franska artikeln beskrevs en kvinna med melankoli (djup depression) som dödade sitt barn och försökte ta livet av sig på flera sätt.
Hon ville inte sonen skulle behöva upplevade samma lidande som henne. Hon hade en undergångskänsla, kände sig värdelös och fylld av självförebråelser. Hon såg sonen som oskiljbar från henne själv så att "bara" ta självmord var uteslutet men döden enda lösningen.
Alltså stark bindning, identifikation, att det står och faller med föräldern. Här finns isf en slags narcissistisk ton utan att behöva innebära sjukdomsdiagnos; att barnen blir en förlängning av den egna personen snarare.
Ingen annan kan lösa problemen, ingen annan kan hjälpa - det är ingen idé.
Mor och/eller far ska finna bot. Mor och/eller far kunde varken skydda, finna nåt bot och iaf lindra.
Överdrivet omhuldande, curlande har väl alla hört talas om men såna här verkar ta det till en extrem nivå.
En slags kognitiv förvrängning; förstorar upp ansvarstagandet och drar nån sorts illusionär slutsats som är helt galen. Den altrusistiska sidan är överdriven till sjuk nivå.
Övervägande (i studier filicide/familicide) verkar vara deprimerade och jag antar att det förstärker ett redan befintligt skevt tänk och syn på sig själv.
Samma omogna bindning kan förekomma mellan vuxna som är så stark att det kan medföra rädsla att förlora den andre - att tillvaron blir tom, meningslös och helt värdelös utan den andre.
Jag tror som sagt att det rör sig om nån slags synergism; att de tillsammans får förstärkta personlighetsdrag/beteenden som fanns från början - då fungerande - men ihop och med utdragen kris blir vissa egenskaper helt ut i det blå tankemässigt. Med tiden fördjupas depression och det blir än värre.
En malign familjekonstellation där altruism, i all välmening från början, blir patologisk:
"(..) allt fokus har gått åt till barnens sjukdom"
Varför repeterar du ofta att det är mord och inget annat?
Ingen här behöver övertygas om att så är fallet och ingen här anser att de gjort ett rätt val - det är snarare förfärligt.
Vad det kommer till lagen så gäller samma sak - handlingen är totalt förbjuden.
Avskedsbrevet ger vägledning om vad de inbillade sig och att de var väldigt engagerade och bekymrade gällande barnen har framkommit dels via media, dels via pressträffen:
"föräldrarna har varit hårt ansatta och allt fokus har gått åt till barnens sjukdom"
Att bry sig sammanfaller med s.k "altruism".
De är varken de första eller sista (tyvärr och tragiskt nog) som inbillar sig utföra en barmärtig gärning för barnens skull. En egoistisk komponent finns givetvis med via ordet "oss" - efter en längre sjukdomstid så ger de uppenbart upp likt flertal andra som begår självmord.
För över ett år sen kom polisens pressmeddelande om avskedsbrevet:
Här är en mor som dödade sin 22-åriga son med hjärnskador, nåt tragiskt fall där han föll ur en ambulans. Han var inte hjärndöd och befann sig på ett vårdhem när hon smög dit under falskt namn och gav honom en dödlig injektion.
...varav det inte spelar nån roll vad hennes intentioner var för det är mord och inga visor. Handlingen är både illegal och fullständigt fel.
Däremot ansåg hon fullt och fast att hon gjorde det "out of compassion" - det är hennes motiv:
Hon var helt övertygad att hon inte mördade honom:
Frågan är vad det rör sig i personligheten om man så till den milda grad får för sig att mörda sina barn om man bortser från de egna känslosvallningarna; att fallet givetvis är upprörande.
Det intressanta är att denna mamma inte verkar skilja sig själv från honom (förutom struntar i lagen) - vilket kanske är en kompontent av vikt när sånt här sker.
I den franska artikeln beskrevs en kvinna med melankoli (djup depression) som dödade sitt barn och försökte ta livet av sig på flera sätt.
Hon ville inte sonen skulle behöva upplevade samma lidande som henne. Hon hade en undergångskänsla, kände sig värdelös och fylld av självförebråelser. Hon såg sonen som oskiljbar från henne själv så att "bara" ta självmord var uteslutet men döden enda lösningen.
Alltså stark bindning, identifikation, att det står och faller med föräldern. Här finns isf en slags narcissistisk ton utan att behöva innebära sjukdomsdiagnos; att barnen blir en förlängning av den egna personen snarare.
Ingen annan kan lösa problemen, ingen annan kan hjälpa - det är ingen idé.
Mor och/eller far ska finna bot. Mor och/eller far kunde varken skydda, finna nåt bot och iaf lindra.
Överdrivet omhuldande, curlande har väl alla hört talas om men såna här verkar ta det till en extrem nivå.
En slags kognitiv förvrängning; förstorar upp ansvarstagandet och drar nån sorts illusionär slutsats som är helt galen. Den altrusistiska sidan är överdriven till sjuk nivå.
Övervägande (i studier filicide/familicide) verkar vara deprimerade och jag antar att det förstärker ett redan befintligt skevt tänk och syn på sig själv.
Samma omogna bindning kan förekomma mellan vuxna som är så stark att det kan medföra rädsla att förlora den andre - att tillvaron blir tom, meningslös och helt värdelös utan den andre.
Jag tror som sagt att det rör sig om nån slags synergism; att de tillsammans får förstärkta personlighetsdrag/beteenden som fanns från början - då fungerande - men ihop och med utdragen kris blir vissa egenskaper helt ut i det blå tankemässigt. Med tiden fördjupas depression och det blir än värre.
En malign familjekonstellation där altruism, i all välmening från början, blir patologisk:
"(..) allt fokus har gått åt till barnens sjukdom"
Vad menar du, mer precist, är likheten mellan detta fall och Bjärred-fallet?
