Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag uttryckte mig nog inte så precist på den punkten, vilket röjer en brist även i annat. Förväntningarna måste nog ha varit av det idealistiska slaget, alltså fr.a. möjligheten att få ”bevisa sig” kvalitativt, professionellt, distinktionsmässigt. Det ligger i linje med tankegången i övrigt. Med mycket pengar så köper man sommarstuga, båt och åker slalom, men det verkar inte ha varit primära intressen (om nu inte flickorna kullkastade sånt). (Men kanske borde vart).

Vad jag benämnde luthersk arbetsmoral är kanske i det här fallet hellre en (”luthersk?”) drivkraft att prestera, och bli belönad (alltså uppskattad, renommerad), inte (den närmast omvända) insikten om värdet av att stiga upp varje morgon och sköta sin sysslor vare sig man blir belönad eller ej.

Viljan att prestera (något utöver det vanliga) hamnar i konflikt med eller överskuggar alternativet att klara av vardagen och ta en dag i sänder...

Det handlar ju då om att förlägga sin tro till vad som är här och nu kontra något som ska komma...

Och då framstod inte här och nu som antitetiskt till drömmen och förhoppningen utan som det enda försonande.

Det är ju klassisk mark f.ö. Möjligen en aning för schablonartat dock. Men ”markörerna” finns ju.

Men frågan är om det finns annat också. Det känns drastiskt att båda skulle ta det så.

Men det kan ju ha varit verkande i ett större komplex. Där även förhoppningar om framtida familjeliv m.m. upplevts ruinerade.

Tillägg: Han behöver ju inte hoppats på berömmelse precis, utan mer kanske bara att kunna fortsätta verka professionellt och uträtta saker i den miljön.

Jag misstänker att ”hopp” är viktigt för alla, och det går ju kanske inte beställa fram...

Jag tror inte att det handlar om förväntningar på att bo i ett slott eller köra en Lamborghini. Jag tror att det handlar om vad som är ett "life well lived" där det inte finns mycket utrymme för att lägga sig på soffan och lata sig utan man skall prestera på hög nivå i allt man gör, man skall vara i god fysisk form och leva hälsosamt. Man skall ha ett högt kulturellt kapital i termer av fritidssysselsättningar och intressen.

Det är en miljö där man är noga med att tala om att den och den släktingen var professor eller känd arkitekt eller har avbildats som byst i någon park. Man skryter om sina barn som är musikaliska och får högsta betyg och vinner SM i tennis.

Det är en hel tillvaro och ett helt system av beteenden och förväntningar och värderingar som fullständigt har kollapsat när barnen bara behöver och kan vila.

Tydligen har det varit helt oacceptabelt att behöva tänka om. Flytta från snorkiga Bjärred till mer bonniga Eslöv hade kanske hjälpt, skit i att vara ett akademiskt underbarn ett tag och jobba som vanlig sketen skattejurist. Kolla på Bingolotto med barnen och slappna av lite.

Men det var visst inte möjligt att byta horisont.

Ingen i Bjärred är direkt infödda. Det är en by bestående av radhus och villor där priserna börjar på 4 miljoner. De flesta är inflyttade

Man kan möjligen ha sett saker nästan just så, men kanaliserat det genom sina egna ledningar då. Och upplevt stor bedrövelse.

Frågan är om det räcker.

Det kan vara ett problem i sig. Jag tänkte primärt på folket på deras arbetsplatser och i ”bättre kretsar”.

Hur de smälte in i Bjärred givet vad de identifierade sig med för folk och ideal är en annan faktor.

Men jag tänkte inte så noga på att Bjärred nog består av folk som har det gemensamt med dem att de är ”utsocknes”. Så tack.

Folk är ju som bekant olika, och andra bjärredare kan ju ha funnit varandra pga mer likhet i kynne och sits. Medan vårat par kanske kände sig lite för sig.

(Jag vet ju familjer där man skulle slängt sig i en vak eller kastat maken på tippen om man gått miste om en slalomsäsong eller två pga av att pappan fått nån meniskproblematik (pga av för mycket slalomåkande) och kunnat misstänkas för taskiga gener. Den som inte åker slalom är död, redan eller inom kort. Det handlar då förstås om att barnen kommer på efterkälken i sin utveckling, kan förlora sina ”kompisar” och kanske bli mobbade eller bokmalar. Med sånt går inte resonera förstås. Folk är som bekant inte kloka på en fläck.)

Vilket de delar med majoriteten av vuxna svenskar.

Sen vad ett "life well lived" är, skiljer sig åt en del, men innebär inte nödvändigtvis en mindre arbetsinsats. I "bonniga Eslöv" kanske man visar det genom att vara klassmamma, huvudansvarig för det lokala fotbollslaget och ordförande i hem och skola. Vips så var man uppe i ytterligare 40 timmar i veckan utöver heltidsjobbet och omgivningens beundran låter inte vänta på sig. Varken bättre eller sämre från någon av parterna, bara annorlunda. Klassförakt blir inte vackrare bara för att man riktar den uppåt.....

Man ska nog heller inte förneka utmaningen av att få två döttrar med svåra sjukdomar, bara för att föräldrarna hade sårbara personligheter och sämsta tänkbara copingstrategier.

Det där är en viktig insikt, alltihopa. Allt går att överdriva förträffligheten av, och det som är den enes frihetskrig är den andres slaveri eller terrorism. S.a.s.
Man kan lätt tänka sig att det var just nåt sånt som paret för allt i värden inte ville bli, och hade kämpat hela livet för att undvika. Nu såg de inte vad de behövde göra för sina barn utan bara sig som slavar under väldiga högar med tvätt och med beskäftiga bondmoror utanför gärdsgårn istället för de ändå ganska diskreta och ej avskräckande praktiska bjärredsborna på andra sidan det förtvivlade planket. Vad vet man.

Men vill man se till vad som är det bästa för flickornas livssituation så får man då hitta vägar. Och int’ hänga upp sig på folk.

Att det inte är lätt är en annan femma. Men man har ju då ett uppdrag.

Bra beskrivet. Det är ungefär i de banorna jag också tänker. Man kanske klarar av att ha höga förväntningar på både sig själva och barnen och leva upp till dessa. Det skulle presteras till varje pris. Ytan skulle vara tilltalande för dem som såg den.

Sen när barnen blir sjuka i en långdragen sjukdom som föräldrarna anser som hopplös och inte passar in i deras livsbild så rasar allt samman. Det är ytterst sorgligt att föräldrarna inte sökte hjälp för sina egna problem i röran, som troligen kunde ha undvikit att det fruktansvärda hände.

Det finns massor med till och med ensamstående föräldrar i ekonomiskt pressade situationer som ändå klarar av att leva ett helt liv med NPS-barn eller barn med svåra fysiska problem, de kämpar på i motvind varenda dag, men som aldrig någonsin skulle mörda sina egna barn för den skull.

Hm. Har aldrig riktigt förstått resonemanget här att man skulle byta jobb eller flytta. Egentligen. Eller åka på semester (även om jag kanske själv har nämnd det). Tar man med sig samma strukturerna, så blir det inte bättre. En bostad som man trivs mindre i eller ett nytt jobb gör saken kanske inte enklare. Men man hade kanske behövd att trappa ned en hel del på sina förväntningar. Och reducerar sin arbetstid på befintliga jobb eller sluta att ha två jobb i alla fall (företag plus universitetsjobb). Men inte ens det hade man behövd att göra egentligen om det är så viktigt med jobben och det är det som är så bra. Om man bara hade skaffat sig avlastning. Men familjesituationen verkar inte ha varit så att man vill släppa in någon vuxen som hjälper till.

Vad var det egentligen som gjorde livet så meningslöst?
Båda föräldrar kunde jobba.
Båda barn fick sin skolundervisning - angående A pratades det om gymnasiet.
O, A och M verkade vara friska nog att åka två veckor till Öland i augusti.

O & H gjorde kanske något roligt på söndagarna?

Det som inte kunde göras mer var barnens fritidssysselsättning och barnen var nog inskränkt i sina möjligheter att lämna huset eller ha vänner hemma (men det pratades också om dans hemma med jämnåriga). Är detta anledning nog att döda sina barn? Knappast.

Vet att ditt inlägg handlar om psyket och inte kroppen men nu när du ändå länkar bilderna och jag ser bilderna på O för tredje ggn kan jag inte låta bli att tänka på cancer i struman, på flera bilder ser jag en extremt markant strupe (med risk för att bli lynchad när jag ställer diagnos utifrån en bild)

Det borde vara en status i att ta hand om sina barn även om de var sjuka. Att inte vika ner sig utan göra det bästa av situationen. I dom allra flesta sammanhang skulle det ha gett enbart respekt. Människor skulle ha tyckt att de var goda och vänliga människor som älskade sina barn oavsett.

Men av någon anledning så försvann föräldrakärleken, om den någonsin fanns, när barnen blev sjuka.

Jag är snart tillbaka i misstanken att tillvaron blev omöjlig för ett par scientologer som hade byggt upp sitt liv på en framgångsreligion som garanterar lycka och välgång bara man är nog stark i sin tro.

Sen blev plötsligt barnen sjuka, i något som inte ens existerar i deras tro, en sjukdom som inte syns och som påverkar psyket.

Om man har en religiös övertygelse att psykiatriker är ondskan personifierad och att det inte existerar några sjukdomar som saknar biomarkörer så skulle nog tillvaron rasa och självbilden rämna om man fick, inte ett utan två, barn med ME/Cfs.

Då skulle det säkert bli svårt att hitta något positivt att hänga upp sin framtid på. Man skulle bli utstött från församlingen. Utan något skyddsnät skulle man få ta sig an ett liv som strider mot ens innersta tro och väsen.

Det skulle kunna leda till en tragedi.

Det är väldigt bra beskrivet. Det finns människor som inte hittat sin plats i livet. Som går med i ordnar och anordnar svala tillställningar för svala människor. MEN, som jag brukar säga, om denna typ av människor drabbas av någon stor sorg eller sjukdom, t.ex sjuka barn, så brukar de upptäcka en annan mening med livet. De brukar vakna upp. Jag har sett det hända men de här föräldrarna i Bjärred tror jag inte var eniga om vad det egentliga problemet var. När en tyckte att professuren var viktig så tjatade den andra om barnen. Kan varit vilken som helst av dem som tjatade men eniga var de inte. Tror jag.