Varför skulle man INTE tycka att föräldrar, som planerar ett illdåd i månader - och sen mördar sina barn - är förskräckliga? Sen struntar jag i om de hade psykiska besvär. Som de faktiskt kunde ha sökt hjälp för. DE var vuxna och de var två. De har ju av vissa här i tråden ansetts som så himla intelligenta! Vad hjälper det och vad har det för betydelse i det verkliga livet om man lever i en intellektuell bubbla?
Med mördare som planerat att mörda sina barn i månader har jag ingen sympati alls. De kunde ha tagit sina egna liv och skonat barnen. INGEN har rätt att ta någon annas liv.
Bjärredföräldrarna verkar ha levt ett snävt och instängt liv, helt osunt. Synd att ingen anhörig, eller skolan, märkte det innan det var för sent.
Jag har inte försvarat föräldrarnas handlande. Jag skrev att du och några skribenter till delar föräldrarnas fundamentalistiska syn på livet. Allt måste vara svart eller vitt. Människor måste vara onda eller goda. Det är en av symptomen på bristande förmåga att mentalisera.
Det är därför man till exempel tycker att föräldrarna skulle ha tagit sitt liv och skonat barnen. Man klarar inte av att mentalisera/föreställa sig att föräldrarna tog sitt liv för att dom såg familjen som en odelbar helhet. När man inte kan föreställa sig vad som driver andra människor så återstår bara fördömande för att dom inte tänker exakt som en själv. På det planet finns det stora likheter mellan föräldrarna och fördömarna. Den som inte lever upp till ens förväntningar är ingenting värd.
Jovisst. Men enligt testamentet hade föräldrarna tillgångar på runt 4 miljoner(inkl.huset). Ens barns liv och mående måste väl vara det viktigaste, tänker jag. Uppenbarligen tyckte inte föräldrarna det för då hade de väl varit hemma (visserligen som tjänstlediga men tillfälligt som lågavlönade assitenter till sina barn i hemtjänsten). I alla fall en av dem.
Kanske hade de kunnat lösgöra lite kapital och gjort något bra med barnen, rest bort någonstans någon månad eller två. Kanske skulle barnen blivit lite hjälpta av det?
Men karriären var uppenbarligen viktigare. Så snäva tankar på livet som de verkade ha är ytterst sorgligt. Fasaden verkar ha varit det viktigaste, men allt slutade i katastrof. Ändå.
Jomen. Men det är inte så lätt att yttra sig om. Man kan förvisso tycka sig ana en korrelation mellan en oerhört dyster (allt- eller inget-)syn på barnens framtid och en tvehågsenhet och kanske allt- eller inget-syn även rörande karriär. Som kanske återspeglar en oförmåga att tränga ut ur ett insnävat synsätt.
Men inte är det så lätt att veta vad mer som vägt in. ”Fasaden” är ju f.ö. ofta där för att folk på övrig tid ska kunna få rå om sig själva, så det är ju inte så konstigt om det sen är mest den man ser...
Ja, jag har också tänkt i exakt de banorna. Att vistas i skolan men ändå inte kunna hänga med i kamraternas tempo och umgås som en jämlike - det kanske smärtade mer (i själen) än att bara vara hemma.
Och om dagsformen varierade väldigt mycket och M ibland kunde komma iväg till skolan enligt en uppgjord planering - och ibland inte alls - så blev det kanske "hattigt" för alla inblandade. Enklast då att M var hemma på heltid (man får hoppas att detta också var vad M själv ville. Och vad A ville. Så det inte handlade om vad som var "enklast" för föräldrarna).
Och slutligen har jag funderat över om det kanske trots allt - var enklast för skolan med denna lösning. Lugnast att tillmötesgå en påstridig förälder (om det nu var så - bara gissning och spekulation) och kanske lättare att ge barnen en vettig undervisning med någon sorts kontinuitet.
Ja, jag har också tänkt i exakt de banorna. Att vistas i skolan men ändå inte kunna hänga med i kamraternas tempo och umgås som en jämlike - det kanske smärtade mer (i själen) än att bara vara hemma.
Och om dagsformen varierade väldigt mycket och M ibland kunde komma iväg till skolan enligt en uppgjord planering - och ibland inte alls - så blev det kanske "hattigt" för alla inblandade. Enklast då att M var hemma på heltid (man får hoppas att detta också var vad M själv ville. Och vad A ville. Så det inte handlade om vad som var "enklast" för föräldrarna).
Och slutligen har jag funderat över om det kanske trots allt - var enklast för skolan med denna lösning. Lugnast att tillmötesgå en påstridig förälder (om det nu var så - bara gissning och spekulation) och kanske lättare att ge barnen en vettig undervisning med någon sorts kontinuitet.
Svåra avvägningar att göra, så klart...
Jag tror inte att det var vad barnen ville, deras vilja fick underkasta sig sjukdomen. Dom var säkert ledsna, förmodligen även föräldrarna. Dom flesta föräldrar vill att barnen ska lyckas i skolan och ha många vänner. Annars blir det inte ett liv i egentlig mening.
Det är exakt här problemet med en ME-diagnos hos ett barn ligger. Barn vill leka, vill lära sig, tennis, fotboll, piano, cykla, simma, vill rusa runt med kompisar.
Ett deprimerat barn mår bara bättre och bättre av detta. Och sämre av att låta bli.
Ett ME-sjukt barn sägs bli sjukare.
Föräldrarna i Bjärred talade om för skolan i juni att de trodde att Moa hade ME. Den kanske egentligen lite nedstämda och vårtrötta Moa, som kanske kopierade storasysterns uttryck för sina besvär - blev redan då sannolikt behandlad som ME-sjuk av sina föräldrar. Alla hobbies, pianospel och skolgång avslutades.
Hur skulle ett i stället deprimerat barn, som inte har ME, kunna inse och förmedla att det mår ännu sämre av den här ”behandlingen”?
Hur skulle dessutom den sedan 2-3 år sjuka Agnes kunna förstå att en diagnostiserad ME-sjukdom statistiskt hade hög sannolikhet att börja klinga av efter dessa år, men att hon kanske var djupt deprimerad och med dålig kondition, istället?
En för snabbt satt ME-diagnos är helt enkelt farlig och något som inte är till nytta för ett barn. Dessutom borde denna diagnos regelbundet omprövas och ifrågasättas eftersom barn som trots allt fått ME-diagnos, har så pass god prognos att bli bättre.
Men om ett barn aldrig får eller vågar göra någon aktivitet, eftersom allting kan försämra ME-sjukdomen, hur ska man märka om barnet blir bättre och orkar mer?
Det är ett moment-22 som föräldrarna kanske inte kunde handlägga på ett förnuftigt sätt.
Att påstridigt försöka få in Moa under ME-paraplyet, som de verkar varit engagerade i, var antagligen kontraproduktivt.
Ett ME-sjukt barn får aktivera sig men det gäller att inte överskrida sitt energiförråd.
Problemet om man inte sätter ME-diagnos på en ME-sjuk är att den sjuke kan pressas att aktivera sig för mycket då det oftast är ett bra recept.
Tyvärr finns det skrämmande många fall där de sjuka innan de fått diagnos har pressats och fått allvarliga och långvariga försämringsskov.
Och som du vet har barn och ungdomar en bättre prognos än vuxna men majoriteten blir fortfarande inte friska.
Läs gärna SBU-rapporten som kom i december.
Ja, jag har också tänkt i exakt de banorna. Att vistas i skolan men ändå inte kunna hänga med i kamraternas tempo och umgås som en jämlike - det kanske smärtade mer (i själen) än att bara vara hemma.
Och om dagsformen varierade väldigt mycket och M ibland kunde komma iväg till skolan enligt en uppgjord planering - och ibland inte alls - så blev det kanske "hattigt" för alla inblandade. Enklast då att M var hemma på heltid (man får hoppas att detta också var vad M själv ville. Och vad A ville. Så det inte handlade om vad som var "enklast" för föräldrarna).
Och slutligen har jag funderat över om det kanske trots allt - var enklast för skolan med denna lösning. Lugnast att tillmötesgå en påstridig förälder (om det nu var så - bara gissning och spekulation) och kanske lättare att ge barnen en vettig undervisning med någon sorts kontinuitet.
Svåra avvägningar att göra, så klart...
Du lär, om du letar tillräckligt hårt och på rätt ställe, kunna hitta skolor där man anser att det mest väsentliga är att de övriga eleverna kan följa kursplanen, om du förstår vad jag menar.
Det är en helt meningslös fokusering att både utföra analyser av testamentet och brevet och att lägga oproportionerligt mycket tid av presskonferensen för att framhålla att man gjort detta.
Polisen hade ju bara behövt konstatera att de finns forensiska bevis för att båda föräldrarna deltog i själva mördandet av barnen.
Därmed är det dubbla gärningsmannaskap klarlagt utan att man heller behöver gå in på vem som gjort vad.
Men detta kunde inte polisen göra - sannolikt för att de forensiska analyserna från mordplatsen inte visar på två mördare. För att kunna misstänka två gärningsmän som planerat detta, behövdes därför analyser av brev och digitala data.
Låter som en logisk slutsats - varför göra det mera omständligt än nödvändigt. Och det skulle kunna vara förklaringen till att man uttrycker att planeringen har skett gemensamt och i samförstånd.
De flesta människor som är deprimerade "går under radarna" på omgivningen och faktiskt på sig själva också. De har ingen diagnos, terapeutisk eller medicinsk behandling.
Utan behandling tar det längre tid att bli frisk men de flesta självläker efter en tid. Man ska också vara medveten om att antidepressiva har en begränsad effekt och det är verkligen inte alla som blir bättre av dem. Många studier med kontrollgrupper visar på ingen effekt alls.
Vi har också stor grupp som självmedicinerar med alkohol, andra droger eller med av läkare icke utskrivna läkemedel. Träning, att gräva ner sig i arbete eller hobbies är också vanliga självbehandlingar.
Men den största gruppen obehandlade har helt enkelt förlikat sig med att livet inte är roligare än vad deras sjukdom berättar för dem, men eftersom de flesta är anständiga människor med ansvars- och pliktkänsla så fortsätter de att harva sig igenom livet och blir goda samhällsmedborgare och föräldrar till sina barn, om än lite bittrare och med färre glädjeämnen.
Hanna och Oskar tillhörde inte den sista kategorin.
Du tangerar nåt som jag ofta funderat kring gällande föräldrarna och depression. Press under lång tid, nåt mer tillstöter och de faller.
Det finns ett område som är väldigt diffust, sällan omtalat för att det kopplas till mångårig yrkeserfarenhet, ett slags 'know how', intuition, fingetoppskänsla, klinisk blick - eller om man rent av ska kalla det för: more than meets the eye.
Det är nog mer vanligt inom akutsjukvård och psykiatri, dvs områden där detta är av vikt pga allvarsgrad; för att på nåt sätt 'mota Olle i grind', vara ett steg före.
Det kommer till uttryck hos personal av en rynkad panna eller verbalt som kanske "han är lurig", det är nåt som inte stämmer, det känns inte som om hela bilden kommer fram.
Det var bakgrunden till ett område som är svårt att sätta ord på.
I ett allvarligt akut skede rör det sig om en person som trots att alla vitalparametrar börjar dra åt alla håll ser oberörd ut. Lätt att missa om man förlitar sig mer på personens utseende och ord - än vad som de facto är på gång att ske. De här personerna bedyrar att det är helt ok, ler och är väldigt pratsamma. Egentligen är de nog mer troligt livrädda och/eller är i ett förnekelsetillstånd och försöker hålla skenet uppe. Om vitalparametrar inte följs så sitter den perfekta patienten framför personalen.
Jag talade för inte så länge sen med en överläkare, narkos, kring ett sådant mer ospecat område. Inom intensivvård, där patienten varit utsatt för svårt trauma, risk för dödlig utgång så kan en patient försöka hålla ställningarna och är hurtig. Ler, är till lags. I det här kan det finnas en slags dold depression eller maskerad.
De har oftast ingen aning om sitt egentliga tillstånd då det är i en kämpig tillvaro där energin mest gått åt att andas, överleva och ta dag för dag. Det är alltså inte medvetet/med flit. Eller så poppar det upp bortom sjukvårdspersonalen och går ut över anhöriga (en mycket viktig del att vara medveten om).
Där det finns risk för suicudal kan man lika väl möta 'the smiling'. Personen grundlurar omgivningen, bedyrar och försäkrar att allt är bra.
Alltså; jag pratar om försvarsmekanismer som träder i kraft; medvetet men ibland omedvetet för att patienten sätter upp så enorma murar oavsett vilket område det än rör sig om - i ett akut skede, i ett efterförlopp men gemensamma nämnare är att det är kopplat till en krisreaktion och berör väl även ett sorts förnekande.
Det gäller att vara på tårna men... varningssignalerna syns inte. Omgivningen kan inte belastas. Jag har ofta detta i åtanke då man diskuterar att de borde ha sett nåt, de borde gjort nåt för att komma in på ett annat område som berör det här dolda.
Det är väl inte för intet att det kallas tyst kunskap; tacit knowledge.
1. Flera skribenter förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker inte att barnen lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på föräldrarna.
2. Föräldrarna förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på sjukdomen.
Om 1 är den enda sanningen så borde det inte finnas något motiv för föräldrarna att avsluta sina och barnens liv eftersom dom har fått sin vilja uppfylld i och med att barnen är isolerade. Då faller motivet.
Om 2 är den enda sanningen så är skribenterna och föräldrarna faktiskt överens om barnens dåliga livskvalitet och att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Då kan inte föräldrarna vara den felande länken, då måste det vara sjukdomen.
Föräldrarna och fördömarna är egentligen väldigt lika varandra i sitt oförsonliga tankesätt.
Föräldrarna klarade inte av att omorientera sitt liv efter barnens förändrade krav och den förändrade framtid som sjukdomen orsakade, man kunde inte mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar. Förnekarna i sin tur klarar inte av att mentalisera/föreställa sig att föräldrarna inte klarade av att mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar.
Det är fascinerande att föräldrarna och de som fördömer föräldrarna egentligen är väldigt lika varandra och delar samma fundamentalistiska syn på tillvaron och livet.
Och fundamentalister är usla på krishantering...
Uppslaget är bra men frågan är om det går att tränga djupare den vägen för att nå ännu närmare pudelns kärna.
Det är kanske inte bara fundamentalism som knäckt dem. Det är svårt.
__________________
Senast redigerad av Lonnrot 2019-01-20 kl. 19:42.
Då är frågan varför föräldrarna ville ha barnen hemma? Ingen verkade ju trivas med det om man ser till resultatet.
Jag är fullkomligt förvissad om att morden var planerade sedan mycket lång tid tillbaka. Inte bara sedan hösten 2017. Då är det logiskt att man successivt isolerar barnen mer och mer innan man skrider till handling.
Citat:
Ursprungligen postat av Osakazuki
Jag vill kadidera med min teori om mysekdning i en etanolkamin, tror inte att någon temperatursänkning skett, utan att en eloberoende värmekälla gjort att element/värmepump slagits ifrån.
Kan tillägga att jag inte ser någon som helst logik i "nedkylningsteorierna". Huset svalnar väl rätt snabbt, men en 37-gradig kropp hinner det inte hända så mycket med om cirkulationen avstannat. Speciellt inte om den ligger nedbäddad i en säng. Nedbrytning må inte ha avstannat.
Nä, det är svårt att se, hur denna "nedkylning" skulle ha gått till utan att veta detaljerna, liksom den eventuellla "nyttan" av det.
Hur som helst är det vi vet (om vi nu vet det), att elförbrukningen minskade den 6/1. Värmen är bara en teori.
Jag kan kasta in att den beräknade driftskostnaden för huset, enligt hemnets annons, var 36.000 kr om året. Själv är jag uppväxt i en villa med oljepanna och har ingen aning om hur ekonomin ser ut för eluppvärmda hus. Men jag har haft elelement i en några av mina bostäder genpom åren och kan tycka att 3.000/mån låter billigt för ett stort hus.
Eftersom ME är en rent ”mående diagnos” och inget som synns på undersökningar eller prover, har man i de studier som finns helt enkelt låtit patienterna fylla i formulär om hur de mår.
På samma sätt som denna beskrivning legat till grund för att ställa diagnosen ME.
I de första studierna från proffesor Bell i USA uppgavs att ca 80% av ME-barnen hade tillfrisknat, under uppföljningstiden, vanligen inom tre år från insjuknandet.
Därefter reviderade man denna slutsats, det gjordes under en ME-kongress i Norge av Prof.Bell själv, och man delade in patienterna i ”helt återställda” respektive ”inte i exakt samma funktion som före insjuknande men mår bra, dvs ingen sjukdomskänsla längre. Ingen i dessa två grupper betraktade sig inte själva som sjuka längre.
Det är inte konstigare än andra sjukdomar. Man har ont i ryggen och är sjuk, sedan går det över och man mår bra. Då skulle nog de flesta uppge sig som ”tillfrisknade” från det ryggonda.
Samma sak om man insjuknar i en depression.
Men de rekommendationer som lämnas ut till ME-sjuka från hemsidor och liknande ger råd om att undvika att utsätta sig för all träning, ansträngning eller annat. För just barn där så många blir bra igen blir det ju väldigt svårt att veta när de orkar med något igen - om de aldrig får/vågar idrotta, springa, träna, gå till skola mm. Man avråder ju ME-patienterna från att ens försöka för att de kan bli sämre!
Därför inställer sig frågan om Agnes testade att gå till skolan, gå ut och promenera, simma, träffa kompisar mm regelbundet för att se om orken kom tillbaka?
Det har inte framgått, och jag är tveksam till om det verkligen gjordes.
Varför fortsätter du att framföra ditt mantra - nej majoriteten av barn och ungdomar blir inte friska.
Läs gärna SBU-rapporten som släpptes i december.
Och nej man rekommenderas inte att inte aktivera sig men måste förhålla sig till den aktivitetsnivå som inte ger försämring. Vissa klarar måttli motion, vissa tar sig knappt på toaletten.
Tur att de som skriver rekommendationer är specialiserade på denna sjukdom!
