Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Du baserar all din argumentation på en undersökning där många med diagnosen ME anser sig tillfriskna eller i varje fall må bättre efter tre år.

Samtidigt skriver du att en ME-diagnos är farlig och något som inte är till nytta för ett barn. Att den är ett hinder för att märka om barnet blir bättre och orkar mer.

Ser du inte själv motsättningen och bristen i din argumentation?

Om du i stället hävdade att, med en diagnos känner sig många friska eller i varje fall betydligt bättre efter tre år, så skulle det du hävdar framstå som logiskt och sammanhängande.

Moa hade ingen diagnos när kravet på hemundervisning kom.

Det är exakt här problemet med en ME-diagnos hos ett barn ligger. Barn vill leka, vill lära sig, tennis, fotboll, piano, cykla, simma, vill rusa runt med kompisar.
Ett deprimerat barn mår bara bättre och bättre av detta. Och sämre av att låta bli.
Ett ME-sjukt barn sägs bli sjukare.

Föräldrarna i Bjärred talade om för skolan i juni att de trodde att Moa hade ME. Den kanske egentligen lite nedstämda och vårtrötta Moa, som kanske kopierade storasysterns uttryck för sina besvär - blev redan då sannolikt behandlad som ME-sjuk av sina föräldrar. Alla hobbies, pianospel och skolgång avslutades.
Hur skulle ett i stället deprimerat barn, som inte har ME, kunna inse och förmedla att det mår ännu sämre av den här ”behandlingen”?
Hur skulle dessutom den sedan 2-3 år sjuka Agnes kunna förstå att en diagnostiserad ME-sjukdom statistiskt hade hög sannolikhet att börja klinga av efter dessa år, men att hon kanske var djupt deprimerad och med dålig kondition, istället?

En för snabbt satt ME-diagnos är helt enkelt farlig och något som inte är till nytta för ett barn. Dessutom borde denna diagnos regelbundet omprövas och ifrågasättas eftersom barn som trots allt fått ME-diagnos, har så pass god prognos att bli bättre.
Men om ett barn aldrig får eller vågar göra någon aktivitet, eftersom allting kan försämra ME-sjukdomen, hur ska man märka om barnet blir bättre och orkar mer?

Det är ett moment-22 som föräldrarna kanske inte kunde handlägga på ett förnuftigt sätt.
Att påstridigt försöka få in Moa under ME-paraplyet, som de verkar varit engagerade i, var antagligen kontraproduktivt.

Ditt lite (förlåt uttrycket) snedseglande i slusatsen här bygger på att du inte riktigt är i insatt i hur frågorna formuleras. Det man frågar efter är om barnet orkar vissa saker, fort blir uttröttade, blir helt matt efter en skoldag osv.
Därvid kommer man fram till ME-diagnosen. Men det måste naturligtvis kombineras med att man via över hundra prover och undersökningar (sic) kan utesluta någon annan sjukdom.

Men samma frågor kan ju inte ställas när barnet legat och vilat i 2-3 år och inte längre går i skola, spelar fotboll eller är ute med kompisar. Barnet har ju inga aktiviteter att ens bli / eller inte bli trött av längre. Och enligt ME-behandligsrekommendationer bör barnet inte ens försöka anstränga sig.

Så hur skulle Agnes, O och H, skolan eller sjukvården veta när Agnes var på väg att bli friskt om man följde rekommendationerna bokstavstroget och inte lät henne testa att gå till skolan, träna eller anstränga sig?

Stämmer, men nu ansåg de väl att det inte skulle räcka för att tillfredställa alla tokpannor och därför undersökte de lite extra och gav mer information, men se på fan, det var inte tillräckligt för alla.

Moa hade ingen diagnos när kravet på hemundervisning kom.

Exakt - hon hade en hemsnickrad föräldrarsatt diagnos. Utfärdad av föräldrar som trodde hon hade ME och redan planerade för att avsluta skolgången, stoppade pianospelandet och sannolikt också annat.
Föräldrarna behandlade med stor sannolikhet Moa som om hon hade ME långt innan hon fick en professionellt utfärdad diagnos.
En behandling som innebar påtvingad passificering av ett barn enligt rekommendationer.

Eftersom ME är en rent ”mående diagnos” och inget som synns på undersökningar eller prover, har man i de studier som finns helt enkelt låtit patienterna fylla i formulär om hur de mår.
På samma sätt som denna beskrivning legat till grund för att ställa diagnosen ME.

I de första studierna från proffesor Bell i USA uppgavs att ca 80% av ME-barnen hade tillfrisknat, under uppföljningstiden, vanligen inom tre år från insjuknandet.
Därefter reviderade man denna slutsats, det gjordes under en ME-kongress i Norge av Prof.Bell själv, och man delade in patienterna i ”helt återställda” respektive ”inte i exakt samma funktion som före insjuknande men mår bra, dvs ingen sjukdomskänsla längre. Ingen i dessa två grupper betraktade sig inte själva som sjuka längre.

Det är inte konstigare än andra sjukdomar. Man har ont i ryggen och är sjuk, sedan går det över och man mår bra. Då skulle nog de flesta uppge sig som ”tillfrisknade” från det ryggonda.
Samma sak om man insjuknar i en depression.

Men de rekommendationer som lämnas ut till ME-sjuka från hemsidor och liknande ger råd om att undvika att utsätta sig för all träning, ansträngning eller annat. För just barn där så många blir bra igen blir det ju väldigt svårt att veta när de orkar med något igen - om de aldrig får/vågar idrotta, springa, träna, gå till skola mm. Man avråder ju ME-patienterna från att ens försöka för att de kan bli sämre!

Därför inställer sig frågan om Agnes testade att gå till skolan, gå ut och promenera, simma, träffa kompisar mm regelbundet för att se om orken kom tillbaka?
Det har inte framgått, och jag är tveksam till om det verkligen gjordes.

Det är en helt meningslös fokusering att både utföra analyser av testamentet och brevet och att lägga oproportionerligt mycket tid av presskonferensen för att framhålla att man gjort detta.

Polisen hade ju bara behövt konstatera att de finns forensiska bevis för att båda föräldrarna deltog i själva mördandet av barnen.
Därmed är det dubbla gärningsmannaskap klarlagt utan att man heller behöver gå in på vem som gjort vad.

Men detta kunde inte polisen göra - sannolikt för att de forensiska analyserna från mordplatsen inte visar på två mördare. För att kunna misstänka två gärningsmän som planerat detta, behövdes därför analyser av brev och digitala data.

Polisen beskriver sin utredning av testamente ochavskeds/förklaringsbrev liksom av digitala spår. Polisen drar därefter/ därför slutsatsen om planering och om medgärningsmannaskap.

Men polisen nämner inte alls den självklara slutsatsen att båda gjort det för att det fanns forensiska fynd i huset och på kropparna som bevisade det.
Polisen går över ån efter vatten som letar i handstilsanalyser, om brottsplatsen tydligt hade avslöjat två gärningsmän.

Polisen brukar inte gå långt efter vatten, tvärt om, utredarna brukar vilja lösa saker enkelt och snabbt när ingen ska åtalas.
Polisen ville dessutom både framhålla sin uppfattning om två misstänkta gärningsmän och dämpa spekulationerna.
Det hade lättats gjorts om det hade gått att nämna att man hade forensiska bevis att bägge föräldrarna handgripligen mördade barnen. Polisen hade aldrig låtit bli den möjligheten - om den hade funnits.

Sannolikt har därför alla forensiska undersökningar bara visat på enhandgriplig gärningsman.
Men två personer är misstänkta för att planerat det hela gemensamt.

Man lyckades ju uppenbarligen få svar som du kan acceptera i undersökningen som du hela tiden refererar till? Vad jag förstår så är inte motsvarande frågor till Moa och Agnes ens formulerade och kommer aldrig bli det heller.

Patienterna som svarade på frågorna i din undersökning (alla hade diagnosen ME) lyckades svara på om dom blev friskare, sjukare eller om måendet var oförändrat. Hur vet du om dom hade tillbringat tre år i sängen, på ett gym eller spelat fotboll?

Varför skulle ett barn i Björred inte kunna svara på samma frågor?

Om det du egentligen vill ha fram genom att kritisera diagnosen är att behandlingen med vila och pacing är felaktig, varför skriver du inte bara det? Då bör du fortsätta den diskussionen i för det avsett forum.

Här diskuteras tragedin i Bjärred, inte olika medicinska behandlingar. Du använder tragedin i Bjärred som ett svepskäl för att föra fram din egen anti-ME propaganda. Det som är mest avskyvärt är att du låtsas göra det av omsorg för offren.

Ja, det är inte svårare än att åter igen gå till sig själv för att förstå att det hade känts ofattbart för att inte säga omöjligt att ens egna barn skulle kunna göra något sådant. Det är inte orimligt att hyllningssidan till Oskar som fadern ombesörjer handlar om att han fortfarande inte tror att Oskar har begått något mord. Fullt förståeligt för en djupt sörjande far och fafar och om det hjälper honom i sin sorg är jag glad för hans skull. Han kanske aldrig kommer komma till insikt och förlikning, i likhet med några fler här i tråden.

Vi gör det vi måste göra och vi förstår det vi klarar av att förstå. De som går över sina inre och yttre gränser klarar sig oftast sämre i livet, om de ens har det kvar. Något som både Hanna och Oskar är ett plågsamt tydligt exempel på. Tyvärr är de inte ensamma.