Citat:
Tack för ett bra inlägg. Ja man kan undra...A läste dessutom en bok. Hon gick fort in så jag antar att det var just gången som visade att hon var frisk.(sjuk slutsats)
För det första: Det är oerhört förkastligt att ta sig rätten av avsluta sina barns liv. Man får inte döda sina barn! (Man har inte rätten att ta någon annans liv överhuvudtaget heller.) Jag har inte varit i föräldrarnas situation och kan därför inte uttala mig om detta, men i en bra värld skulle föräldrarna naturligtvis ha agerat annorlunda.
För det andra: Jag kommenterade och frågade om just Agnes, inte Moa. Jag menar att man inte behöver se på en människa om den är sjuk eller inte, speciellt inte om man bara träffar en person en gång, kanske omkring en timme. Agnes var uppenbarligen så pass sjuk att hon inte orkade gå i skolan, ev. inte orkade vara med på möten, hade hemundervisning, inte orkade med sina tidigare aktiviteter osv. Hennes vän vittnar i sitt fina brev om hur stark Agnes var - trots A:s sjukdom. Hon kanske hade en bra stund, där hon kände sig bättre, och orkade vara aktiv i en timme eller så. Hon kan ha sett jättepigg ut just då, gått normalt, men därefter - om hon hade ME - ha blivit sängliggande några dagar eller så. Det här kan ingen utomstående avgöra, som inte lever med den sjuka personen, vistas längre perioder med denna och ser den när den "pigga" timmen är över. Då kan man verkligen se på personen att den är sjuk, det kan jag lova dig.
Jag är i en liknande situation själv. För att orka göra något/vara aktiv en eller ett par timmar, så måste jag vila några dagar innan. Efteråt är jag så utslagen med mycket svår värk och utmattning och andra symtom att jag knappt tar mig till sängen - och sedan upp ur den på några dygn. Den "pigga" timmen när man tar sig ut för att handla, umgås osv, är det svårt att se att jag är sjuk. Man kan - med vilja - bita ihop den timmen, men sedan blir det värre och värre tills man kollapsar. Under denna "pigga" timme har jag åtskilliga gånger fått höra: "Men du ser ju inte sjuk ut!" Eller: "Du måste se sjuk ut, när du är sjuk!" Eller: "Jag skulle vilja sätta på dig gips, så att du ser sjuk ut!". Eller: "Du kan ju inte vara sjuk, som ser så fräsch och pigg ut!" Eller: "Jag såg henne på stan, så hon kan inte vara så sjuk!" Osv. Det finns t o m ignoranta läkare som bemöter patienter kränkande - och då menar jag kränkande. Vissa läkare måste lära sig att lyssna på patienten! De tror att man alltid ser ut som man gör - och kan agera - som man kan göra under den "pigga" timmen. Den timmen (av några dagar) man orkar göra något, då vill man göra så "normala" saker som möjligt. Den stunden är guld värd - trots att man får lida av den flera dagar efteråt. Och ha närmast ett hel*ete.
Agnes kan som sagt ha sett jättepigg och fräsch ut den stund Missan träffade henne, men efteråt kanske hon inte orkade någonting. Det vet vi inte. Man att utifrån den stunden bedöma att hon inte var sjuk, det är märkligt. Jag skulle själv ha svårt att uttala mig om någon, om jag inte träffat en person ofta, långa stunder i sträck, och säga att den inte är sjuk. Bara för att sjukdom gör att man inte kan gå i skola, jobba, ha fritidsaktiviteter, så kan det finnas små stunder, guldkorn som det gäller att ta vara på. Har man inte inlevelseförmåga och empati nog för att kunna förstå, försöka sätta sig in i en annan människas situation, då har man inte upplevt den själv.
Jag beklagar djupt det slut Agnes och Moa fick. Jag lider med dem. Alla barn är värda att behandlas med respekt och att få chansen att växa upp och få ett värdefullt och innehållsrikt liv. Hade deras föräldrar orkat - och valt - en annan utväg, så kanske Agnes och Moa levt så länge att forskning gått så pass långt att de kunnat få ett bättre och friskare liv. Det är aldrig OK att ta en annan människas liv.
För det andra: Jag kommenterade och frågade om just Agnes, inte Moa. Jag menar att man inte behöver se på en människa om den är sjuk eller inte, speciellt inte om man bara träffar en person en gång, kanske omkring en timme. Agnes var uppenbarligen så pass sjuk att hon inte orkade gå i skolan, ev. inte orkade vara med på möten, hade hemundervisning, inte orkade med sina tidigare aktiviteter osv. Hennes vän vittnar i sitt fina brev om hur stark Agnes var - trots A:s sjukdom. Hon kanske hade en bra stund, där hon kände sig bättre, och orkade vara aktiv i en timme eller så. Hon kan ha sett jättepigg ut just då, gått normalt, men därefter - om hon hade ME - ha blivit sängliggande några dagar eller så. Det här kan ingen utomstående avgöra, som inte lever med den sjuka personen, vistas längre perioder med denna och ser den när den "pigga" timmen är över. Då kan man verkligen se på personen att den är sjuk, det kan jag lova dig.
Jag är i en liknande situation själv. För att orka göra något/vara aktiv en eller ett par timmar, så måste jag vila några dagar innan. Efteråt är jag så utslagen med mycket svår värk och utmattning och andra symtom att jag knappt tar mig till sängen - och sedan upp ur den på några dygn. Den "pigga" timmen när man tar sig ut för att handla, umgås osv, är det svårt att se att jag är sjuk. Man kan - med vilja - bita ihop den timmen, men sedan blir det värre och värre tills man kollapsar. Under denna "pigga" timme har jag åtskilliga gånger fått höra: "Men du ser ju inte sjuk ut!" Eller: "Du måste se sjuk ut, när du är sjuk!" Eller: "Jag skulle vilja sätta på dig gips, så att du ser sjuk ut!". Eller: "Du kan ju inte vara sjuk, som ser så fräsch och pigg ut!" Eller: "Jag såg henne på stan, så hon kan inte vara så sjuk!" Osv. Det finns t o m ignoranta läkare som bemöter patienter kränkande - och då menar jag kränkande. Vissa läkare måste lära sig att lyssna på patienten! De tror att man alltid ser ut som man gör - och kan agera - som man kan göra under den "pigga" timmen. Den timmen (av några dagar) man orkar göra något, då vill man göra så "normala" saker som möjligt. Den stunden är guld värd - trots att man får lida av den flera dagar efteråt. Och ha närmast ett hel*ete.
Agnes kan som sagt ha sett jättepigg och fräsch ut den stund Missan träffade henne, men efteråt kanske hon inte orkade någonting. Det vet vi inte. Man att utifrån den stunden bedöma att hon inte var sjuk, det är märkligt. Jag skulle själv ha svårt att uttala mig om någon, om jag inte träffat en person ofta, långa stunder i sträck, och säga att den inte är sjuk. Bara för att sjukdom gör att man inte kan gå i skola, jobba, ha fritidsaktiviteter, så kan det finnas små stunder, guldkorn som det gäller att ta vara på. Har man inte inlevelseförmåga och empati nog för att kunna förstå, försöka sätta sig in i en annan människas situation, då har man inte upplevt den själv.
Jag beklagar djupt det slut Agnes och Moa fick. Jag lider med dem. Alla barn är värda att behandlas med respekt och att få chansen att växa upp och få ett värdefullt och innehållsrikt liv. Hade deras föräldrar orkat - och valt - en annan utväg, så kanske Agnes och Moa levt så länge att forskning gått så pass långt att de kunnat få ett bättre och friskare liv. Det är aldrig OK att ta en annan människas liv.