Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Om ett sjukt barn lever tillsammans med två vuxna som båda är olyckliga över barnets sjukdom, och som (omedvetet) signalerar till barnet att familjens liv börjar kännas värdelöst på grund av sjukdomen, och i hemlighet håller på och planerar för att barnet ska dö (det sista givetvis utan barnets vetskap men något konstigt outtalat torde ändå ha legat i luften), då är det nog omöjligt för det barnet att själv kämpa mot sjukdomen eller att uppleva bättre perioder. Med en sådan genom-tragisk livsmiljö kan barnet knappast utveckla strategier för att leva med sjukdomen på ett uthärdligt sätt.
Barnen blev bara sjukare och sjukare...det blev nog en självuppfyllande profetia.
Sjukdomarna betvivlar jag inte, men de ser ut att vara i en väldigt nedåtgående spiral kring ME - de verkar i huvudsak inte acceptera.
Problemet med ME är svår utmattning efter aktivitet och det finns inget bot än.
Viljan och intentionen må vara god vid sökande av bot och behandling men det blir fel.
Ju mer de letar, ju tröttare A.
Om de inte anser sig få hjälp kan det likaväl bottna
i brist på acceptans. Om en läkare säger att det inte finns bot för ME så fortsätter jakten - kanske även i zoner som är vanskliga.
Typ kasta psykmedicinen och dansa dig lycklig som en snurrande dervis..
Sen är väl risken att det står och slår mellan höga förväntningar och påföljande känsla av misslyckande då positivt resultat uteblir.
Har man denna inställning så lär det bli svårt att hantera motsättningar om det så är sjukdomstillstånd, depressioner eller annat.
Där nånstans mitt i hamnar ju barnen.