Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Kan inte annat se än att man inte accepterar pressträffen, vad den ledde till för resultat.
Grundat i nån mischmasch av nyfikenhet och ett behov att älta att O mördade sin fru, för-det-är-typ-troligt.
Jag har i sak inte nåt större problem om en part diskuteras som mördare, är mer aktiv or what ever - jag har svårt för det extremt konspiratoriska på lös grund, syndabocksjakten förvånar; mer övergripande frågor kring fenomenet familicide är av sekundär art.
Vänder man på steken kan man ju undra varför H ska indirekt försvaras som mördare då det är överfokus på O?
Det är nämligen resultatet det leder till likaväl - hon blir mindre skyldig.
Polis skulle väl ha sagt nåt helt annat än att förundersökningen de facto kommit fram till att båda är formellt misstänkta för mord på sina döttrar; typ medgärningsmannaskap.
Sen så kommer det per automatik ett slags försvarstal "vi har minsann rätt att spekulera", "ni försöker tysta ner debatten" då åsikterna inte omhuldas.

Jag har försökt läsa in lite mer i tråden från nyligen och noterar (pånytt och gång på gång) att du develi, inte så överraskande, har mycket av de vettiga vinklarna och svaren.
Det finns all anledning också att i allt väsentligt lita till utredningen.
Kvar står som det verkar den exakta naturen av föräldrarnas motiv och bevekelsegrunder (och mentala klarsyn) liksom svårighetsgraden på flickornas sjukdom — områden där det fortfarande är lite diffust för mig.
Utifrån vad vi vet, och fått oss berättat, står det dock klart att detta är en ogärning av rang och att båda föräldrarna är lika skyldiga, och att flickorna, för att uttrycka det milt, hade förtjänat mycket bättre föräldrar. Det framstår som oerhört viktigt att myndigheter tar till sig detta, även och särskilt närliggande kunskapsproducerande sådana. Det här måste ses som en form av misslyckande, jag kommer inte ifrån det. Samtidigt är det förstås en tragedi, en som det är föräldrarnas plikt att inte låta ske, med samhällets stöd.
Utan att sväva iväg för långt, så borde man — givet hur utfallet ser ut — kunna förmoda att föräldrarna kompletterat varandra snarare än verkat återhållande på varandra. Dvs de har ”klickat i” varandras bedrövelser eller nojor, svagheter, farhågor (och, omvänt, ideal och förhoppningar, föreställningar) på ett sätt som kunnat leda fram till detta. Som schematisk hypotes har de inte velat se barnen lida, och känt sig maktlösa och hjälplösa som föräldrar, och omvänt har de inte sett en ände på lidandet eller en trygg eller ”lycklig” framtid för flickorna, och saknat känsla av framtida mening — vilket sammantaget berövat dem hopp, framtidsutsikter och meningssammanhang och självkänsla, och gröpt ur deras motivation, ork och självtillit. Schematiskt sett har de då under förevändning av att befria flickorna från lidande (det lidande föräldrarna ser, och lider av) velat återta makten över ”sina liv” och fylla rollen som fullgoda föräldrar genom att åter utöva makt och besluta över barnens liv. Vilket återger ”familjen” (dvs föräldrarnas bild av sig och denna) dess meningsfullhet till priset av flickornas, ja, allas, död. De fryser nuet i avsaknad av (en tro på en) framtidsbild. De ”stämplar ut”, eller överger skeppet...
Förbud finns inte till (lika lite som momsen, eller kanske bättre lyxskatten) för att vara elaka mot oss, utan för att varna oss för att vi begår en synd, dvs en dumhet som skadar oss själva (och då också kostar samhället pengar).
Nu måste man ju tillåta sig att tro att föräldrarna genomlever detta i en malström av mischmasch och umbäranden och haglande ogynnsamma värderingar och oro och förtvivlan, och inte fullt ut förstår hur snett de stiger. Och eftersom de möjligen döljer flickornas fulla besvär och hur de upplever dem (som förödande för alla livsförhoppningar) för omvärlden så får de möjligen inte den feedback och de råd och den omtanke de skulle ha behövt, utan sjunker djupare i bedrövelse. Det är väldigt svårt att tro att de skulle ha kommit till detta beslut om inte flickorna var mycket illa däran och de själva inte tagit betydande törnar på vägen. Omvänt så anar man en ogynnsam eller otillräcklig eller snöd människosyn, som de återfaller i, trots allas goda vitsord... Vilket knappast hedrar dem här, i så fall.
Efter detta resonemang är jag böjd att tro att mamman egentligen varit avgörande för utvecklingen, eller minst lika avgörande. Jag kan från min horisont inte alls se någon motivationsstruktur för att han skulle ta livet av sig och sina döttrar, vore han ensamstående. (Om han inte fått foten på jobbet och insett att han felprioriterat rörande sitt föräldraskap.) Men det omvända kan ju gälla, och hemligheten ligga i parets dynamik. Eller i mammans karaktär eller vacklande psyke.
Till sist så måste man väl ändå fortfarande lägga in en brasklapp för okända förhållanden och möjliga undanhållna fakta. Vad paret fått för exakt diagnos på flickorna måste ju anses vara av största betydelse. (Hur ”arbetsgivaren” (alltså ”akademien”) förhållit sig till denna kunskap är givetvis väsentligt.) Att ta livet av barn som kan ha chansen att tillfriskna om ett par år eller så är inte bara vidrigt, det är stockdumt också — vilket den kära ”akademien” brukar berömma sig om att inte vara. Att en tilltänkt professor beter sig så är i mina öron ett rungande betydande underbetyg åt OH:s kollegiala omgivning, som borde rodna.
Mammans mentala hälsa och rådighet och parets inre dynamik och gemensamma omdömesförmåga kanske är svår att få belyst ytterligare....
I mina ögon får man nog ändå lägga detta i korgen för ”förtvivlan och rådlöshet och dumhet”, till dess mer ev. framkommer. En riktigt ond person utnyttjar andra för att själv undgå lien. (Eller kan möjligen njuta av att ha tvingat andra med sig i döden utifrån sin bild av verkligheten.) Känslan av hopplöshet och förtvivlan borde ha varit verklig. Liksom lättnaden över att ha funnit en utväg. Bedrägligheten ligger i att det inte var deras beslut att ta, och att den verkligheten var subjektiv, timlig, föränderlig, övergående — vilket de förtvivlat och egenmäktigt försökte göra fast. Såvitt vi kan se.
Det är mänskligt. Skulle jag tro.
Men det är fel. Åt helvete fel.
Och det är inte rättvist mot flickorna att det slutar så här.