Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag tror de lever för att arbeta, jag tror de lever för sina barn likaväl - men den världen går inte att köra i samma takt utan uppoffringar.
Jag tror även att viss sjukdom kräver acceptans - inte jakten på den heliga graal.

Det kokar ner i att de har en skev syn på problemlösning, nån grundinställning. Får en känsla av att föräldrarna lever symbiotisk likaväl, extremt tighta.
... och sen saknas det som sagt några externa komponenter och både kraschad ekonomi, sektmedlemskap, slutna korkade grupper, recidiv av cancer eller nån mer självmordsbenägen part skulle göra saken mer begriplig.
Suck.

Tack för utförligt svar.
Det finns en fara i för stor förståelse, absolut. En outvecklad identifikation med den anklagade, då kanske. Dom och förståelse kräver inte bara ödmjukhet och empati utan även en formell distansering för att möjliggöra klarsyn. Den felande är inte sällan förblindad för sina egna brister, och rättshaverism och ressentiment är spritt. Man måste döma lika. Det är vitsen. Det kan inte finnas ursäkter. Lagen gillar inte ursäkter, för den är resultatorienterad, på goda grunder. Och den anger vilka gränser man på inga villkor ska överskrida eller börja dribbla med. Etiken gör resten, men den är allmänt livsvägledande.

Dock hade du gärna kunnat ”prata på” lite mer om poängerna med att ”förstå mindre”, eftersom jag tror du var mer substans på spåren. Man går in i saker med olika på fötterna beroende på ”varifrån” man kommer. Och det är lärorikt att ta del av.

Från och till måste man lära sig av med saker man tvingats lära sig. Och lära nytt. Igen.

Jag har likförbaskat svårt att se hur de kunde välja detta slutet. Det är nästan något ”studentikost” eller romantiskt över det. Som en författare som skjuter sig när han inte kunnat skriva sin bok.

Jo, det går bra att ge en kram emellanåt också.
Vad jag menar är ordet balans och det du använder - resultatorienterad. Vad vill jag uppnå frågar Kirkegaard?
Jag menar inte att motorsåg rekommenderas men dock finner jag empati i sin yttersta utpost vansklig likaväl som andra änden på spektrat. Fortsättningsvis får man väl försöka sätta sig över sina egna emotioner och inte braka fram i ett sju helvetes fördömande.
Ja, alla har sin historia, varje person är unik, det byggs på med livserfarenhet och förhoppningsvis drar man lärdom och får bra copingstrategier. Alla har inte samma förutsättningar och alla reagerar olika.
Det var väl en klyscha, nästintill ett förståelsekonsenus.
Sånt gillas när man skriver uppsats. Hahahaha. (jag driver med skoltiden som jag fick flasback till).
Men vad tänker du på mer konkret?
Det är klart det svårt att förstå, det gnager för många, men jag tror komplexiteten är viktig att inse - det finns inget enskilt svar här. Jag menar att det finns flertal olika problemområden från enskild individnivå gällande respektive part, familekonstellationen som sådan och yttre faktorer.
Deras allierande är väl en annan föräldrarna emellan. Jag har samförstånd i åtanke.
För att landa i nåt så absurt så lär de väl som sagt vara väldigt tighta, symbiotiska nästintill. Kan inte leva utan varandra (?).

Instämmer i mycket av detta du skriver ovan.
Empati är bra, men blind inskränkt ensidig empati kan skada. Som att släppa ut minkarna som dödar alla andra djur och sedan svälter ihjäl eller låta ett barn slippa ett nödvändigt smärtsamt ingrepp.

Då uppstår i stället frågan om det inte är empati för att slippa eget obehag av att se någon annan lida som styr. Det inte empati om den andra individen - utan om sig själv.
Det är således egentligen en form av egoismen, precis som allt annat som görs för att någon själv vill må bättre.

Väldigt många brott har begåtts av folk som satt sig på en piedestal religöst, politiskt, rasmässigt, av rättrådighet eller av hämd. För att förövarna själv uppfattar det som rätt - betyder ju verkligen inte att brotten blir mindre fel och vidriga. Inte heller om förövarna likt skolskjutare och terrorister suiciderar efteråt.

Skälet: ME-sjuka barn som inte kommer ge någon i familjen ett egentligt framtida liv, är helt enkelt inte ett empatiskt skäl.
Dels är det rent statiskt sett redan en helt felaktig slutsats, dels går all forskning enormt fort och dels kunde föräldrar inte se in i framtiden och avgöra att det inte fanns något att leva för för barnen. Inte ens av hedersskäl, av elitistiska skäl eller av omtanke.
De kunde inte värdera något barns livskvalitet under kommande vecka, månad eller år.
Varje ny dag kunde gett ett nytt glädjeämne, om än aldrig så litet, för ett barn som utvecklas.

Att nämna dessa barnamord i termer av empati och omtanke är verkligen hemskt om man betänker hur de strypta/kvävda barnen kan ha uppfattat vad som höll på att ske. Det är inte rättvist mot dessa mordoffer som aldrig fick bli friska ungdomar och individer, att konstatera som postaren ”Gertrud1” uttryckte det - de hade dött utan sina föräldrar (i alla fall.)

Förfärligt!
Den postaren ”Gertrud1” borde du för övrigt kunna föra en intressant dialog med kring dennas inställning till dessa mord och till ME-sjukdom.

Är det någon som vet om mördarparets DNA sparas i registret?
Om bara dömdas DNA sparas kanske de inte hamnar där när de bara är "misstänkta" och utredningen läggs ned. Jag vet inte hur det är, men det skulle vara bra om man kunde knyta dem till eventuell tidigare brottslighet.

Jag har ingen empati för föräldrarna, men för barnen.
Men familjens ödet berör.
Tragiskt är det, att om föräldrarna älskade sina barn att man inte såg några andra vägar.
Fördömer ja, på alla sätt, men det känns jo inte meningsfullt att stannar där. Man vill veta hur familjen kunde hamnar där.

Och så är polisen inte den riktiga adressen för att föklara just det, som flera ha pekat ut. En psykolog vore bra.

Då hade man sluppit med sina egna dilettantiska förklaringsförsök kring familjeideal, dålig självkänsla hos föräldrarna, symbiotiska relationer mellan O och A (och har tänker jag inte på incest), brist på anpassningsförmåga till ny livssituation, brist på att hantera svåra utmaningar och motgångar, brist på att se barnen som egna individer, men som objekt för en lyckat familj, brist på att kunna prioritera mellan familj och jobb (det hade även varit bättre att fortsätta prioritera sitt jobb om detta var nu så viktig och skaffa avlastning i hemma, men nej det gick inte heller), brist på att kunna be om hjälp att visa sig svag, tunnelseende, pessimisms, depressiv tänkande utan framtidshopp, vad vet jag???

För att summera hisnande: familicidet infinner sig som det minst osäkra, minst smärtsamma, mest påtagliga och enda synbart försonande — den enda otvetydigt ”goda” handlingen — i en uppfattat omöjlig valsituation. En sista självsvåldighet som innebär ett symboliskt återbemäktigande, av familjens oförstörda enhet (och ett utraderande av ambivalens och stress pga av ovisshet). Troligen inte draperat i så värst stora tankar utan mer i slentrian, som repliering mot en utgångspunkt, och genom fördunkling av omdömet.

Att idealisera mera är sällan rätt lösning när barn är involverade. Det är pragmatiskt som gäller. Det gäller väl att få de där två på rätt ledd. En pragmatisk idealisering, inte en idealiserad pragmatik.

Likväl bör någon av de tu ha varit ganska hispig. Och diagnosen besvärlig... Har man skådat långt in i framtiden så har man oroat sig för flickornas existens och utlämnadhet efter föräldrarnas bortgång.

Visst måste det vara komplext...

Balans är bra.

Att förstå att andra är annorlunda för att de har andra utgångspunkter har länge legat mig nära. (Men lagen måste likförbannat i allt väsentligt gälla lika, för den rör vad som är mänskligt, och samlevnad. (Och gott och ont är ändå alltid urskiljbart.).

Egoismen är en ful fisk.
Vill dock påtala att egoism likaväl finns i båda ändar av detta spektra - det är lika egoistiskt att styras med illvilja, hat, hätskhet som drivkraft - troligen värre.
Varför? För här saknas nämligen godheten i grunden, det som gör oss medmänskliga.
Vad jag menar är följade:

Empati finns i två varianter - kognitiv och emotionell.
Förstnämnda är en mer mental process, den andra har med känslomässig inlevelseförmåga att göra - jag förmår uppleva vad den andre känner. Det är förutsättningen för att vilja hjälpa den andre, att man bryr sig - man vill den andre väl.
Balanserat så leder det till att jag förmår skilja den andre från mig själv.

Finns bara den kognitiva är man psykopat eller personlighetsstörd av nåt slag.

Det kokar ner i begreppet sympati.
Då upplever jag den andres emotioner och jag blir påverkad så till den milda grad att jag går in i den andre känslor att jag själv blir inkompetent att hjälpa.

Eller som en klok lärare sa en gång för att särskilja begreppen - du ser en person vara nära att drunkna i en vak (vatten är symbol för känslor). Du kan antingen hoppa ner i vaken, risken är stor att båda drunknar, om inte är det förbannat energikrävande - eller så slänger du dit ett rep och båda överlever.
Jo, här flödar egoismen, brist på självinsikt, brist på moral och högst troligt empati överhuvudtaget.
Ja, det finns en egoistisk komponent men den kan knappast jämföras rakt av med de exempel du nyss gav. Det blir för mig en skev jämförelse. Föräldrarna är nämligen ingetdera.
Däremot har de nåt felaktigt kognitivt tänk på problemlösningar, det håller jag med om.
Gertrud har jag missat men jag har ändå sett mycket skumt i denna tråd, det låter förfärligt.
Jag hade gärna sett att begreppet barmhärtighet och altruism tas bort ur terminologin (även utvidgat självmord) för det är missvisande - även om det är vad förälder/föräldrar anser sig ha som motiv bakom sin handling.
Family annhiliation/family annihilators pratar mer i riktning vad det är som skett:
En hel familj har utplånats.

På sätt och vis skulle man kunna säga att föräldrarna hade löst den besvärliga situationen, med sjuka barn, på ett sätt som för dem kan ha känts som "bra." Eller i varje fall som det minst dåliga. Man hade fått hemundervisning till båda barnen, och slapp därmed krångla med att flickorna vissa dagar och vissa tider skulle iväg till skolan - för föräldrarna innebar detta nog att man fick en lugn och någorlunda förutsägbar vardagslunk.

I och med att lärarna besökte barnen så pass ofta, tre respektive fyra dagar i veckan, så fick ju barnen också litet sällskap, vilket kan ha varit en lättnad för föräldrarna att tänka på.

Inte heller behövde flickornas sjukdomar synas så mycket utåt - ifall det nu skulle ha känts jobbigt om andra såg, hörde, visste , frågade och kommenterade. Man hade ännu inte behövt ha "främmande människor" i huset (vad vi det), ingen som anställts för att ta hand om barnen.

Det har ju spekulerats i tråden om huruvida föräldrarna hade kommit fram till en punkt där denna "världsordning" för familjen inte längre var hållbar. Antingen för att skolan skulle tvingas att dra in på hemundervisningen eller för att flickorna blev sämre och behövde mer omhändertagande där hemma. Eller för att föräldrarna inte längre orkade slitas mellan yrkesarbetet och sjuka barn.

De förestående förändringarna kanske påverkade föräldrarna mer än man kan föreställa sig? Kände föräldrarna att ingen av dem skulle orka eller kunna fortsätta med sitt yrkesarbete som tidigare? Att gå från att vara framgångsrik yrkesperson till att bli "stackare" en sån som det var "var synd om", skulle antagligen bli en stor statussänking. En statussänkning och en förändrad identitet? Familjen skulle tvingas leva på ett sätt som var långt ifrån deras ideal...

Jag kan faktiskt förstå om tillvaron liksom svajar till, och om marken gungar litet under ens fötter när man hamnar i helt nya och okända livsomständigheter. Det är ju klart att sådant är jobbigt.

Men, de flesta brukar ju klara av förändringar och hitta strategier för att klara av dem...

Jag tror man måste ta till sig att dessa mord utspelat sig pga att en förälder blivit sjuk. Haft en tvångstanke. Verkligen lidit av den länge. Annars känner man bara avsky.

Två föräldrar, oavsett ursprung, samhällsklass, sjukdomar, bildning, what ever, pratar inte ihop sig om en familicide. Inte heller finns det någon grym obotlig genetisk sjukdom som skulle kunnat utlösa detta. Någon av föräldrarna led av sina egna helvetets kval. Någon som borde ha öppnat säkerhetsventilen långt tidigare.

OM det funnits minsta korn av sanning i testamentet eller avskedsbrevet så hade barnen fått möta en vackrare död. Föräldrarna har ju beskrivits som omtänksamma och de kunde säkert göra bra research.

Bortom föräldrarna så saknar jag information ur ett skolperspektiv hur barnen upplevde det hela, deras delaktighet och välmående.

Jag tar inte för givet per automatik att de var bortom alla beslut bara för att det saknas uppgift i media då det är väldigt många personer inblandade i möten, det finns regelverk - jag har svårt att tro att alla skulle vara så inkompetenta i respektive profession.

Två rektorer, en specialpedagog, mentor, skolpsykolog, två lärare, en skolsköterska, kurator, en studievägledare och chefen för kommunens resurscenter är vad som nämns via media.

Det finns även läkare som utrett barnen, som gett diagnos och läkarintyg (tack letsdoit samt ahornylad för förklaring kring skånsk läkare, erinrar mig detta i skrivande stund).

Begreppet altruistiskt filicid är förlegat. Jag har gått igenom stora mängder forskning på området och i modernare litteratur fokuserar man i mycket större grad på att bena ut tidigare och pågående psykisk ohälsa hos förövarna, socioekonomiska faktorer, tidigare våld i hemmet och liknande faktorer som möjligen kan erbjuda en möjlighet att förebygga. Vad föräldrarna uppger för olika mer eller mindre vanvettiga motiv är mindre intressant.


Personligen tror jag att det är närmast hopplöst att försöka empatisera med de här föräldrarna enbart utifrån deras situation med barnens sjukdom. Som du flera gånger påpekat måste det till någon annan komponent. En väl dold bottenlös depression? Ett konstigt tänk kring människovärde som de delat? Stor sårbarhet i kombination med någon eller några i bakgrunden som matat dem med domedagsprognoser?

Oavsett, om man vill empatisera/mentalisera (pratar generellt och inte om dig) så tycker jag att man måste börja med föräldrarnas egna ord - alla måste dö för att det inte är ett riktigt liv med två ME-sjuka barn. Det är alltså inte barnens lidande som är det huvudsakliga problemet utan de begränsningar i alla fyras möjligheter som sjukdomen medför.

Då blir barmhärtighetsmotivet ännu grumligare. Kan man ens empatisera med något som är så dunkelt tänkt?