Citat:
Ursprungligen postat av
zilvereko
Jag är ytterst tveksam till diagnoserna. Speciellt sen båda barnen har fått dem, vilket torde vara extremt ovanligt. Det ligger annat bakom och jag tror det är överkrav på barnen och noll insyn i föräldrarnas måenden, göranden och låtanden. Om de båda mådde så dåligt av situationen de ansåg sig inte klara av och inte såg någon framtid så kunde de tagit sina egna liv men skonat barnen.
Det är mina tankar om fallet.
Så tänker jag också. Om föräldrarna inte ville vara med längre, så fanns det ju andra "åtgärder:" de
kunde ha tagit sina egna liv men skonat barnen. Skickat iväg barnen till släktingar eller vänner för en natt - eller låtit någon sova över hos barnen medan de själva (dvs föräldrarna) åkte på en "miniweekend" för att koppla av (och aldrig kom tillbaka). Detta skulle givetvis kännas nästan outhärdligt att göra mot sina barn - men det skulle väl inte kännas värre än att strypa/kväva dem? De kunde ha skrivit ett avskedsbrev till barnen, med förklaringar.
Eller föräldrarna kunde ha ringt 112 och sagt "kom och hämta oss, vi står på katastrofens rand och orkar inte mer. Någon måste ta över." Och så bara gett upp: "det får gå som det går, det får bli som det blir..."
Nej, det måste finnas
någon eller några fler orsaker än barnens sjukdomar, till att alla måste dö. Jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle kunna vara - mycket troligt att "denna orsak" inte skulle framstå som omöjlig att klara av att gå vidare med (med hjälp), men i föräldrarnas utmattade och förvirrade hjärnor blev dessa hjärnspöken kanske till den stora katastrofen - omöjlig att blotta, omöjlig att rätta till, omöjlig att leva med...
Det allra mesta som vi människor kan råka ut för brukar ju trots allt gå att leva vidare med. När man bearbetat, när en lång tid fått passera, när man kommit en aning i balans och på fötter, när man fått vård och hjälp, när man medicinerat...när man fått distans.
Det är så väldigt svårt att komma på
någonting som skulle vara så viktigt att komma bort ifrån, att det till och med fick kosta den hemska upplevelsen att ta sina barns liv, och alla de förfärliga mardrömstankar som måste ha föregått själva våldshandlingen. Hur stod de ut under förberedelsetiden? At ingen av dem flippade ur och sökte hjälp?
De gjorde det allra svåraste en människa kan göra - allting annat borde ha varit "näst svårast" och ett bättre alternativ...