Citat:
Bra inlägg! Anknytningen är nog central och det har inte varit uppe så mycket. Mer tänker man att sjukdomen gjorde livet svårt. Men endast en lite störd anknytning kan ställa till med mycket, och inte bara under småbarnsåren (man pratar ju mest om anknytning den första tiden med bebisen). Om tecken på dålig anknytning finns inte så stor kunskap i allmänhet. De psykologer eller psykiatriker som anar tecken på anknytningsproblematik brukar inte prata om det specifikt/explicit, utan mer om hur konsekvenserna av det ska hanteras. Det är väldigt tabubelagt med dålig anknytning, spec gällande mödrar till biologiska barn. Om föräldern är självmedveten kan det vara så känsligt och smärtsamt att man inte söker hjälp eller mår ännu sämre om man får höra att man inte har anknytning från någon psykolog tex. Men omedvetenheten är nog mkt vanlig - hur vet man att man har dålig anknytning om man aldrig upplevt en bra?
Risk för dålig anknytning finns om modern är deprimerad eller har mycket ångest. Risk finns även om modern har svårt att utveckla känslor under graviditeten, tex pga oro.
Tecken på dålig anknytning hos föräldern är ofta att man ser på barnet som problematiskt, att man inte förstår sig på deras beteende. Det sitter i upp i åren. Ungefär som en deprimerad person lätt känner sig överväldigad av stressade situationer och blir irriterad och låst. Man blir liksom störd av sina barn istället för att få nån instinkt om omsorg.
Eventuellt kan karriärister skaffa barn som grädde på moset när man gjort karriär och närmar sig 40-årsåldern. De kanske trodde att de levt det hårda och intensiva livet och nu skulle "växla ner" och bli mer som Svenssons. Att få barn läker ingen person eller relation och innebär, även om allt går bra en oerhörd omvälvning där livsomställningen blir stor. Kanske är man mindre flexibel om man levt väldigt individualistiskt länge. Dessa föräldrar mötte sin största utmaning när de ville "njuta av familjelivet". Bitterhet växte fram och en känsla av "jag som kämpat så mycket för att komma hit förtjänar inte detta" - alltså sjuka barn.
Problem i samspel mellan partners får ökad intensitet av att få barn. Problem hos barnen kan förvärra en förälders sämre personlighetsdrag, spec om man har liten erfarenhet av hur barn är, om barnen har en diagnos osv.
Jobbet kan då bli en plats att vila på, där man kan sin sak och betraktas som kompetens. När barnets problem även börjar påverka den sfären utvecklas nog en stark stress. Jobbet blir en verklighetsflykt och man söker sig kanske mer bort från hemmet än tvärtom. Att resa runt utomlands för att hitta bot blir likaså ett sätt att försöka lösa ett problem rationellt inte genom att stanna upp och utveckla emotionell acceptans.
Risk för dålig anknytning finns om modern är deprimerad eller har mycket ångest. Risk finns även om modern har svårt att utveckla känslor under graviditeten, tex pga oro.
Tecken på dålig anknytning hos föräldern är ofta att man ser på barnet som problematiskt, att man inte förstår sig på deras beteende. Det sitter i upp i åren. Ungefär som en deprimerad person lätt känner sig överväldigad av stressade situationer och blir irriterad och låst. Man blir liksom störd av sina barn istället för att få nån instinkt om omsorg.
Eventuellt kan karriärister skaffa barn som grädde på moset när man gjort karriär och närmar sig 40-årsåldern. De kanske trodde att de levt det hårda och intensiva livet och nu skulle "växla ner" och bli mer som Svenssons. Att få barn läker ingen person eller relation och innebär, även om allt går bra en oerhörd omvälvning där livsomställningen blir stor. Kanske är man mindre flexibel om man levt väldigt individualistiskt länge. Dessa föräldrar mötte sin största utmaning när de ville "njuta av familjelivet". Bitterhet växte fram och en känsla av "jag som kämpat så mycket för att komma hit förtjänar inte detta" - alltså sjuka barn.
Problem i samspel mellan partners får ökad intensitet av att få barn. Problem hos barnen kan förvärra en förälders sämre personlighetsdrag, spec om man har liten erfarenhet av hur barn är, om barnen har en diagnos osv.
Jobbet kan då bli en plats att vila på, där man kan sin sak och betraktas som kompetens. När barnets problem även börjar påverka den sfären utvecklas nog en stark stress. Jobbet blir en verklighetsflykt och man söker sig kanske mer bort från hemmet än tvärtom. Att resa runt utomlands för att hitta bot blir likaså ett sätt att försöka lösa ett problem rationellt inte genom att stanna upp och utveckla emotionell acceptans.
Många intressanta saker att tänka på. Ångestsjukdom har ju varit en återkommande spekulation i tråden. Även lätt autism antar jag kan försvåra anknytningen?
Och det här med att barnens behov blir en källa till frustration är kanske en så god förklaring som någon till att barnens särskilt stora behov blev alldeles ohanterliga?
Det sista fetade: ja det blev verkligen inte alls som de hade tänkt sig.