Citat:
Har människor en absolut instinkt att aldrig någonsin mörda sina barn? Nej, definitivt inte. Evolutionärt har det varit en fördel för människor att investera relativt mycket i sina avkommor men inte till vilket pris som helst. Att låta de svagare gå under har förstås liksom för andra djur ibland varit en vinnande strategi.
Infanticid och filicid är dokumenterat och har varit mer eller mindre sociokulturellt reglerat under hela människans civiliserade historia. Ofta har det funnits omständigheter där det varit accepterat eller uppmuntrat. Ett exempel som alla känner till är de omfattande infanticid av flickor som länge förekommit och fortfarande förekommer till viss del i en del asiatiska kulturer. Ju yngre barn ju större risk att de inte betraktas som fullt ut en mänsklig individ och därmed en lägre tröskel mot mordet. I andra kulturer används barnamord som ett sätt att reglera klanens heder.
De flesta av oss upplever ändå att vi har en absolut spärr mot att mörda några barn och minst av allt våra egna barn. Vi har dels vår instinkt och dels de ramar för acceptabelt beteende som kommer från vårt sociokulturella sammanhang. När en dödstrött småbarnsförälder håller i det skrikande barnet kan den förbjudna tanken eller känslan dyka upp att man vill skada barnet men man lyckas snabbt vika ihop den tanken och stoppa undan den. Att tanken är förbjuden blir en alarmklocka som varnar oss. Vi har integrerat idégodset att barnamord är fel. Det är inte bara "fel på pappret".
När kan detta luckras upp så att någon ändå mördar sitt barn? Specifikt någon som inte är psykotisk eller "sinnesförvirrad"? Det kan finnas många förklaringar. Till exempel kan personen ha andra psykologiska problem som en personlighetsstörning som gör att den empatiska förmågan brister. Så länge en sådan person ser övervägande nackdelar med att begå mord (det är fel "på pappret" och de vet att de kan bli bestraffade) så låter de bli. Men inte på grund av något övervägande av konsekvenserna för offret. En narcissistisk person kan få för sig att ett barn inte kan existera utan dem. En annan situation är som jag beskrev ovan när vi lever i en kultur som säger oss att det kan vara acceptabelt.
I Bjärredsfallet tror jag nästan alla är överens om att något brast hos föräldrarna men vi verkar vara oense om vad och framför allt kanske hur eller om man hade kunnat hjälpa dem eller avstyra deras beslut genom lämpliga insatser. Jag vill mena att det för det första är vanskligt att försöka förstå sig på deras upplevda eller påstådda barmhärtighetsmotiv. Jag skulle bli förvånad om någon i vården kunnat ana att dessa på ytan så välfungerande föräldrar skulle kunna få för sig att mörda döttrarna. Även om man såg att de för stunden befann sig i en svår situation så var den inte extraordinärt svår och vårdpersonal kan knappast rutinmässigt börja fråga föräldrar till sjuka barn "har du tänkt döda ditt barn?"
Oskar och Hanna berättar själva att de fattade ett genomtänkt beslut att avsluta sina och barnens liv på grund av att de ansåg att ingen i familjen någonsin mer skulle ha ett meningsfullt liv på grund av barnens sjukdom. Objektivt sett är det förstås med största sannolikhet inte sant. Deras resonemang bygger på en svartsyn som man kan förklara med en kombination av sårbara personligheter och en pressad situation.
Men deras grundläggande värderingar är något annat. Deras uppfattning om vad som är ett meningsfullt liv. Deras uppfattning att det är deras rätt att ta inte bara sina egna liv men även barnens. Det tror inte jag är en konsekvens av deras situation. Det aggressiva tillvägagångssättet som ytterligare talar för ilska mot barnen som de underförstått klandrar för att livet inte blev som tänkt.
Vad skulle ha kunnat hjälpa dessa två? Där man både anar problem med anknytningen till barnen och en annorlunda moral som inte tillmäter sjukas liv någon egentlig mening? Där den yttre fasaden var så framgångsrik och det inre känslolivet tydligen så bristfälligt?
Att någon tog barnen ifrån dem när Moa plötsligt också blev sjuk hade förstås hjälpt. En oerhörd kränkning i praktiken varje annan familj. Vanskligt med andra ord.
Infanticid och filicid är dokumenterat och har varit mer eller mindre sociokulturellt reglerat under hela människans civiliserade historia. Ofta har det funnits omständigheter där det varit accepterat eller uppmuntrat. Ett exempel som alla känner till är de omfattande infanticid av flickor som länge förekommit och fortfarande förekommer till viss del i en del asiatiska kulturer. Ju yngre barn ju större risk att de inte betraktas som fullt ut en mänsklig individ och därmed en lägre tröskel mot mordet. I andra kulturer används barnamord som ett sätt att reglera klanens heder.
De flesta av oss upplever ändå att vi har en absolut spärr mot att mörda några barn och minst av allt våra egna barn. Vi har dels vår instinkt och dels de ramar för acceptabelt beteende som kommer från vårt sociokulturella sammanhang. När en dödstrött småbarnsförälder håller i det skrikande barnet kan den förbjudna tanken eller känslan dyka upp att man vill skada barnet men man lyckas snabbt vika ihop den tanken och stoppa undan den. Att tanken är förbjuden blir en alarmklocka som varnar oss. Vi har integrerat idégodset att barnamord är fel. Det är inte bara "fel på pappret".
När kan detta luckras upp så att någon ändå mördar sitt barn? Specifikt någon som inte är psykotisk eller "sinnesförvirrad"? Det kan finnas många förklaringar. Till exempel kan personen ha andra psykologiska problem som en personlighetsstörning som gör att den empatiska förmågan brister. Så länge en sådan person ser övervägande nackdelar med att begå mord (det är fel "på pappret" och de vet att de kan bli bestraffade) så låter de bli. Men inte på grund av något övervägande av konsekvenserna för offret. En narcissistisk person kan få för sig att ett barn inte kan existera utan dem. En annan situation är som jag beskrev ovan när vi lever i en kultur som säger oss att det kan vara acceptabelt.
I Bjärredsfallet tror jag nästan alla är överens om att något brast hos föräldrarna men vi verkar vara oense om vad och framför allt kanske hur eller om man hade kunnat hjälpa dem eller avstyra deras beslut genom lämpliga insatser. Jag vill mena att det för det första är vanskligt att försöka förstå sig på deras upplevda eller påstådda barmhärtighetsmotiv. Jag skulle bli förvånad om någon i vården kunnat ana att dessa på ytan så välfungerande föräldrar skulle kunna få för sig att mörda döttrarna. Även om man såg att de för stunden befann sig i en svår situation så var den inte extraordinärt svår och vårdpersonal kan knappast rutinmässigt börja fråga föräldrar till sjuka barn "har du tänkt döda ditt barn?"
Oskar och Hanna berättar själva att de fattade ett genomtänkt beslut att avsluta sina och barnens liv på grund av att de ansåg att ingen i familjen någonsin mer skulle ha ett meningsfullt liv på grund av barnens sjukdom. Objektivt sett är det förstås med största sannolikhet inte sant. Deras resonemang bygger på en svartsyn som man kan förklara med en kombination av sårbara personligheter och en pressad situation.
Men deras grundläggande värderingar är något annat. Deras uppfattning om vad som är ett meningsfullt liv. Deras uppfattning att det är deras rätt att ta inte bara sina egna liv men även barnens. Det tror inte jag är en konsekvens av deras situation. Det aggressiva tillvägagångssättet som ytterligare talar för ilska mot barnen som de underförstått klandrar för att livet inte blev som tänkt.
Vad skulle ha kunnat hjälpa dessa två? Där man både anar problem med anknytningen till barnen och en annorlunda moral som inte tillmäter sjukas liv någon egentlig mening? Där den yttre fasaden var så framgångsrik och det inre känslolivet tydligen så bristfälligt?
Att någon tog barnen ifrån dem när Moa plötsligt också blev sjuk hade förstås hjälpt. En oerhörd kränkning i praktiken varje annan familj. Vanskligt med andra ord.
Tack för ett resonerande inlägg med substans. Jag är nära att instämma i din tanke om det aggressiva i metoden. Det är nog den detalj i händelsen som orsakar mest känslostormar. Om metoden hade varit smärtfri utan våld så hade denna tråd kanske haft hälften så många inlägg efter polisens senaste pressträff.
Jag har ännu inte riktigt landat i tanken att strypningen skedde av ilska, men jag har samtidigt inte någon aning om vad valet annars skulle bero på för det borde finnas andra sätt. Men samtidigt övertrumfar ju själva handlingen egentligen metoden. Men den känns ändå betydelsefull.....det är inte lätt.
