Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Den elektroniska trafiken dem emellan innan den ödesdigra dagen med brevet torde ge vägledning - men där är det locket på likaväl som vem som gjorde vad.

Föräldrarna orkade inte med situationen, trodde sig ha den otimala lösningen - barnen har inget val.

Jag önskar att du hade rätt, men det är du som har fel. Båda fallen existerar och det var pga svår ME. Inga fler gissningar där tack, har så mycket kärlek för dessa två kvinnor.

Vet inte vem "den andra kvinnan" du nämner är, men kvinnan vi pratar om har fått sitt avskedsbrev till eftervärlden publicerat här: https://www.svd.se/har-ar-anne-ortegrens-avskedsbrev

Önskar att ME inte behövde förklaras i en tråd om detta fruktansvärda mord. Sjukdomen är ingen ursäkt att få döda sina barn. Men om vi kan sluta kalla sjukdomen "trötthet" eller "hittepå" och "inget svårt" kan många, många, många andra liv räddas. Det är min högsta önskan.

Stämmer dessvärre inte. Ur AB:

"– Dokumenten har noggrant undersökts för att se att det är autentiska namnunderskrifter, säger Stefan Svensson.
Namnteckningarna har jämförts med föräldrarnas tidigare underskrifter på andra papper och det är också klarlagt att avskedsbrevet var utskrivet innan det skrevs under".

Jag skulle inte vilja läsa avskedsbrevet. Det handlar om Hannas och Oskars beslut.
Jag skulle vilja läsa Agnes och Moas dagböcker.
Om det fanns några. Jag skulle vilja gå in på Agnes instagram . Få ta del av deras tankar och känslor. Det skulle jag ha velat och det är ju såklart en omöjlig dröm.

I redan tidiga rapporterar framkom antydningar om att den drivande partnern var Hanna, hon som handskrev avskedsbrevet. Sedan sattes O på skyldighetstavlan. H bara faded away.
-------------------------
Personligen tycker jag att skuldförskjutning mellan föräldrarna liksom är överspelat liksom livfulla beskrivningar ur barnens perspektiv som ingen vet inträffat.

Vad skall det tjäna till?

Ja, det är just detta, "orkade inte med situationen", båda jobbade och skötte sina jobb. Om man inte orkar går man till läkaren, blir sjukskriven, eller söker vårdbidrag för sina barn, kontaktar BUP, anlitar en barnflicka etc. Men inte dessa två människor, de börjar att planera mord på sina barn.

Se mitt tidigare inlägg; avskedsbrevet var ju utskrivet (via datorn).

Jag ger exempel på VAD som kan vara förekommande - inte VEM.
Jag vet lika lite som nån annan utanför förundersökningen eller anhöriga VEM som var mest aktiv.
Medgärningsmannaskap är dock klargjort via Fu.

Jag tror dock att det finns ytterligare faktorer i det hela som lett till ett så sjukt beslut då jag betvivlar att två personer får depression samtidigt och bara beslutar sig att mörda sina döttrar och är så rörande överens, tappar allt vett och sans, all moral. Det är som sagt ytterst ovanligt.

Vad sen tråden ägnat sig för skuldförskjutande har jag ingen aning om. Jag har följt fallet via media.

Edit.
För övrigt finns ingen motsättning i att vara drivande och medgärningsmannaskap. De är lika medansvariga oavsett (överens enligt Fu).

Det kan likväl funnits ett handskrivet brev samt en utskrift från datorn.
Finns ingen motsättning där.

DET förändrar ingenting. Polisen har fördelat ansvaret lika mellan de båda föräldrarna.

Så de gjorde sitt yttersta? Efter ett halvårs planering kom de fram till att kvävning och strypning var det bästa för sina barn? Barnen var oftast ensamna hemma under dagarna, föräldrarna jobbade på och på sin fritid planerade de mord? Är det att göra sitt yttersta?

Du har ingen som helst aning om dessa två mördare älskade sina barn, men ändå väljer du livfulla beskrivningar ur föräldrarnas perspektiv.

Jag håller med dig. Någon med insikt sa tidigt att det är inte vad man tror (typ). Det tror jag var korrekt.

Nu har Polisen fördelat skulden/ansvaret lika, väl dokumenterat.

När månaderna gått efter denna tragedi har olika teorier diskuterats.
Jag trodde på pm-et som var snarlikt Avd.9s novell. Att föräldrarna älskade sina barn och varandra, att de gjort allt men att barnen blev väldigt mycket sjukare. Att hemundervisningen till slut inte längre kunde ske annat än sporadiskt. Att de noga planerade mord och självmord under månader och förberedda allt.
Jag tyckte att berättelsen av deras förtvivlan var väldigt sorglig och gripande, ett fullt plausibel scenario där omgivningen sett, men inte insett. Möjligen också påskyndat av missriktade skräckreportage om ME i media.

För mig skavde fr a Moas snabba diagnos och att hemundervisningen fått pågå i år utan att någon reagerat. Men det gick kanske att förklara på olika sätt och nu skulle ju skolan orosanmäla i framtiden. Rätt märklig framstod möjligen också testamentet och senast sedd datumen.

Men jag var klar med min bild av två älskande föräldrar och två mycket sjuka väldigt påverkade barn fram till polisens presskonferens.

När det då framkom att barnen liksom Hanna var strypta/kvävda och att inget av barnen fått sedering nog för att inte lida, blev hela bilden helt annorlunda.
De låg dessutom inte tillsammans döda som vid många utökade självmord på barn, utan alla befann sig ensamma i var sitt rum.

Dessutom kom uppgifter att föräldrarna skött sina jobb som vanligt medan Oskar, och kanske Hanna, författade avskedsbreven till arbetskamrater. Barnen verkar inte ha mått sämre före jul, undervisningen har forsatt som vanligt. En flicka hade synts i affären och fortsatta sjukvårdskontakter med vårdplan för varje barn var inplanerade.

Då är plötsligt hela bilden annorlunda. Det här var inte ett verk av två förtvivlade kärleksfulla föräldrar som inte mäktade mer.
Det här är iskallt planerat av personer som gjort en lista på plus och minus och konstaterat att plussidan inte nådde upp till deras krav. Livets räkmacka hade några skämda räkor i den annars perfekta tillvaron med karriär, villa och familj.

Som konsekvens av att tillvarons alla räkor inte är perfekta ser de till att frisera sina eftermälen på nätet, skriva sina avskedsbrev och sina önskning för begravning och fördelning av allas ägodelar. De ser också till att de lindrar sin ångest och sin dödskamp med lugnande medel.

Barnen däremot får inte del i något av detta. Deras röster, tankar och viljor blir aldrig hörda, det finns inga offentliga bilder eller minnen av dem kvar och de mördas på ett ovanligt grymt sätt helt utan minsta lindring av ångest och dödskamp.
Det saknades inte lungnande medel - men föräldrana la beslag på allt för egen del. De struntade helt enkelt i hur döttrarna skulle dö och må, de ville enbart minska sitt eget lidande.

Det som framkom från polisen var mycket värre än jag trodde. Den sorgliga empatiska bilden smulades sönder. Det här var någonting helt annat, något mycket brutalare, något grymt.
Kanske tar jag mer illa vid mig av själva proceduren vid dödandet på grund av min yrke, kanske är det lättare att acceptera för någon som inte sett vad som händer vid strypning/kvävning.

Men det finns olika sätt att ta död på någon - det här var inget kärleksfullt, smärtfritt, mjukt sätt i dimman av sedering för offret. Det här var grymt, onödigt grymt. Dessutom med ett brev om att de inte såg ”något liv i egentlig mening för någon”, men polisen nämnde inte ytterligare beskrivningar av önskan om att befria någon från plågor mm.
För det verkar inte vara så de tänkt - det handlar mer om den inte perfekta räckmackan.

Det är därför jag är så upprörd över vad dessa föräldrar gjort.