Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Ja vi, dvs jag och några till, har också framhållit det märkliga med dessa dubbla ME-sjukdomar.
Nu kan ju faktiskt blixten slå ner två gånger på samma plats även om det är mycket sällsynt.
Det har dessutom kommit obekräftade uppgifter i tråden att även flickornas mamma Hanna skulle varit sjuk i ME. Det är tre blixtnedslag...
Just Hanna uppges därtill vara duktig och uppskattad på sitt jobb som enligt taxeringsuppgifterna sannolikt var ett heltidsjobb.
I så fall visste ju föräldrarna att det finns olika svårighetsgrader av ME och att det även går att vara duktig på och upprätthålla ett heltidsjobb som Hanna. Dessutom är prognosen för ME bäst för barn, 10% blir helt friska igen och 50% blir bättre. Rätt bra siffror i relation till många andra sjukdomar hos barn med betydligt sämre prognos ex muskeldystrofier, hjärntumörer, leukemier mm.
Så varför skulle just Agnes och Moas sjukdomssituation göra att föräldrarna inte kunde se någon livskvalitet i framtiden, som polisen sammanfattade texten i föräldrarnas avskedsbrev?
Du tror att det inte finns något sådant uttalande som ”Remark” beskrivit? Men varför skulle hen ljuga här?
Om man hänger sig till relativiserande så finns det alltid någon som har det värre. Det är en ganska okänslig metod när man möter människor i kris och depression. Det är sällan någon tröst för föräldrar med sjuka barn att tänka,
det var ju tur att det inte var en hjärntumör. Ett sånt resonemang tyder på brist i förmågan att mentalisera.
Jag har en stark känsla av att samma brist hos en av föräldrarna kan ha varit en försvårande faktor för familjen att kunna hantera den påfrestning som sjukdomarna ledde till. Enligt det material som jag länkar till, som handlar om vad som sker med föräldrar som får svårt sjuka barn så är förmågan att mentalisera avgörande för att hantera livssituationen.
Bristen på förmåga att mentalisera andra människors känslor kan döljas eller passera oupptäckt ett helt liv om man aldrig behöver nyttja förmågan. Men när man hamnar i läget att man måste hantera en svår kris i sin familj, kommer ett par där den ene brister i sin förmåga aldrig att mötas eller tala samma språk. Den ena kommer förgäves att försöka förmedla sina och barnens känslor, men den andra kommer aldrig att förstå annat än sina egna.
Hela krisen kommer för den med nedsatt förmåga att mentalisera bara att kretsa kring rent praktiska aspekter kring sjukdomarna och att hantera situationen utifrån sina känslor. Hur man löser vardagen kommer att vara fokus medan den andra kommer att gå under i sina försök att hantera känslorna av rädsla, vanmakt, sorg och smärta både hos sig själv och sina barn.
Jag håller öppet för att problemet kan ha legat hos vilken som helst av föräldrarna, med en större sannolikhet hos O eftersom han beskrivs lite "kantig". Men att han har pratat med sina arbetskamrater på jobbet (kanske om sånt som det inte gick att prata om hemma - eftersom ingen förstod) tyder samtidigt på det motsatta. Men någon av föräldrarna har lidit av en "tidig störning" grundlagd i de första levnadsåren som har gjort att föräldrarna i stället för att stötta varandra, har förbrukat all sin energi mot varandra.
För att förstå varför föräldrarna drogs ner i sin nedåtgående spiral så måste man både förstå hur en person med svag förmåga att mentalisera människor uppfattar sin verklighet - men även den hjälplöshet och ensamhet som den andra föräldern måste ha känt med anledning av detta.
http://www.agrenska.se/contentassets/766cbe4de0484700876dcc2db073487c/kati-falk-2012.pdf
Citat:
När sjukdom drabbar:
•Förändras familjens känslomässiga klimat
•Blir föräldrarnas förmåga att processa starka/smärtsamma erfarenheter -mentaliseringsförmågan -avgörande