Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det är lätt att kräva öppenhet när det inte gäller ens egna nära släktingar, då skulle man nog se annorlunda på saken. De räcker att de som var involverade runt familjen får veta detaljer, det behöver inte vi övriga.

För att ö.h.t. förstå eller kunna diskutera de här siffrorna från Kanada så måste man ju ha annan information såsom exempel på *vilka* föräldrar som frågar / begär eutanasi. Tänker att det måste röra sig om barn som står inför livets slutskede alternativt är såpass hjärnskadade att de förlorat all kontakt med verkligheten utom de rent fysiska / taktila.

Det finns ju absolut ingenting i det här fallet, morden i Bjärred, som indikerar att barnen var så långt gångna i sitt sjukdomstillstånd att all form av liv var förenligt med oöverstigligt lidande. De hade liksom hemundervisning, de var inga vårdpaket på en institution.

Självklart är det bra att diskutera det här fallet, vrida och vända på argument och omständigheter. Men det märks också hur lätt det är att med hjälp av ord skapa en slags rationell eller emotionell förståelse för vad som har hänt.

Många föräldrar till dödssjuka barn går, ofta i sista hand, till media för att få uppmärksamhet för sin historia. Kanske för att få empati eller nya tips om vad som kanske skulle kunna förändra deras situation eller för att peka ut en orättvis eller inkompetent sjukvård. Ingen sådan historik finns kring familjen i Bjärred. Rektorn vittnade förvisso om en familj i kris men inga andra röster i offentligheten om att det var helt rimligt vad de gjorde eftersom deras liv var en enda lång golgatavandring.

Det är någonting som inte stämmer i den här historien. En slags pusselbit som saknas. Kanske får varken vi eller forskningen någonsin reda på sanningen.

Om de själva inte har något att dölja eller att skämmas för, varför skulle de då motsätta sig öppenhet i fallet?

Om de själva inte har något att dölja eller att skämmas för, varför skulle de då motsätta sig öppenhet i fallet?

Jag har läst och lyssnat på polisens uttalande. Solklart. De berättar exakt som det är. Med allt som de fått till sig - då - så var det som de sa. Naturligtvis måste de berätta om brevet för den informationen visste de läckt ut. Hade RMV fastställt dödsorsak så skulle polisen definitivt sagt och det utan detaljer. Då hade de sagt att vi vet hur alla har dött men den tekniska utredningen skall ge oss mera detaljer om när.
Skulle de 50 intervjuerna tala om hur alla dött? 50 pers är väl inte mycket heller? Kollegor, grannar, släkt och vänner som upprepar det de hört pappan berätta. Förlåt, det mamman berättat.

För att ö.h.t. förstå eller kunna diskutera de här siffrorna från Kanada så måste man ju ha annan information såsom exempel på *vilka* föräldrar som frågar / begär eutanasi. Tänker att det måste röra sig om barn som står inför livets slutskede alternativt är såpass hjärnskadade att de förlorat all kontakt med verkligheten utom de rent fysiska / taktila.

Det finns ju absolut ingenting i det här fallet, morden i Bjärred, som indikerar att barnen var så långt gångna i sitt sjukdomstillstånd att all form av liv var förenligt med oöverstigligt lidande. De hade liksom hemundervisning, de var inga vårdpaket på en institution.

Självklart är det bra att diskutera det här fallet, vrida och vända på argument och omständigheter. Men det märks också hur lätt det är att med hjälp av ord skapa en slags rationell eller emotionell förståelse för vad som har hänt.

Många föräldrar till dödssjuka barn går, ofta i sista hand, till media för att få uppmärksamhet för sin historia. Kanske för att få empati eller nya tips om vad som kanske skulle kunna förändra deras situation eller för att peka ut en orättvis eller inkompetent sjukvård. Ingen sådan historik finns kring familjen i Bjärred. Rektorn vittnade förvisso om en familj i kris men inga andra röster i offentligheten om att det var helt rimligt vad de gjorde eftersom deras liv var en enda lång golgatavandring.

Det är någonting som inte stämmer i den här historien. En slags pusselbit som saknas. Kanske får varken vi eller forskningen någonsin reda på sanningen.

Pusselbiten skulle kunna vara att Hanna tröttnade på maken och bad honom stanna kvar i den lägenhet han redan hade i en annan del av Bjärred. Den där lyan är det inte många som talat om. Den var skriven på hans företag. Vill jag minnas. Familjen flyttade efter till Lund, om nu O jobbat så många år på institutionen som det sägs. Det kanske var så att äktenskapet helt enkelt inte var lyckligt, de hade levt som särbos länge? Det är barnen som hyllas indirekt i Oskars momssaga. Hustrun, finns hon med?

En kollega till Hanna berättade att hon beskrev sin dotter Moa som "tjoa-Moa". Det gör bara en kvinna som uppskattar sitt barn som det är. Eller? För Oskar var barnen nyfikna på lärandet.

Kan inte svara på något ( jag ) inte skrivit...!

Du lägger in text ( jag ) inte skrivit..!

Citera ditt påstående nedan.... Tack

Du som kanske vet. Hur många biträdande lektorstjänster i Indirekta skatter kan det finnas på Handelshögskolan i Lund som uppger sig ha totalt 30 medarbetare?

Tror att skam är lösenordet för allt som pågått i familjen, eller släkten. Tror inte de hade någon vidare kontakt med varandra, och att lämna föräldrarna utanför arvet kan vara en avsedd käftsmäll. Inte "omsorg" som pro-barmhärtigsmördarna tänker.

Den här delen i testamentet kan förstås vara en fingervisning om att de faktiskt var överens... om testamentet. Kanske inte om att mörda...

/...../

Jag har fortfarande inte fått klart för mig varför Expressen/Kvällsposten omtalar mördaren i singular här. Det står ju helt uppenbart i strid med polisens pressutalande.

Av allt skit vissa kastar på en del postare måste nog det här ändå ta priset - ”Fogelram” glömde två citattecken - fyra flugskitstora punkter, något som vem som helst hade kunnat konstatera om man bemödat sig att läsa den länkade artikeln.