Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Nej mottagningsbesök med återbesök för ett barn brukar ligga kring 30 minuter. Vid enstaka tillfällen med nya patienter kan avsättas en timme.
Sannolikt fick varje tös sin egen tid på mottagningen - de uppges ju haft varsin åkomma sedan olika lång tid enligt skolan.
Inte klumpar man ihop tösernas läkarbesök då.

För vuxna ligger enligt riktlinjer de flesta mottagningsbesök på 20 minuter, inklusive pappersarbete, journalföring etc. Detta är landstingets riktlinjer inom de flesta större somatiska specialiteter.

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2018/januari/ny-information-om-arendet-i-bjarred/

Polisens pressmeddelande avviker inte från artikeln. Det säger exakt detta: Vi vet inte vad som hände med säkerhet.

Du tror inte att tragedin hade gått att förhindra om vården hade varit mer uppmärksam och gjort orosanmälan?

Brevet är ett av flera teknisk fynd som är föremål för undersökning. Det är en rutinåtgärd att i en utredning av den här typen att bland annat säkerställa att namnteckningar är äkta.

Budskapet i brevet är att föräldrarna valt att ta barnens och sina egna liv eftersom de inte såg någon framtid med god livskvalité på grund av döttrarnas sjukdomsbild.
Ok. Men antagande. Finner inte det. Däremot ser jag ordet rutinåtgärd.

Det har jag missat. Klipp gärna in citatet här.

Du har rätt i att sjukvården fick dubbelt så lång tid på sig att göra en bedömning av familjen, eftersom det var två barn från samma familj som man skulle fastställa den tidskrävande uteslutningsdiagnosen ME/CFS på och sedan behandla de bägge kontinuerligt för deras symtom som var så allvarliga att de inte kunde gå i skolan eller delta i fritidsaktiviteter. Tog detta sammanlagt endast en halvtimme är läget tom värre än vad Hälso- och Sjukvårdsnämndens rapport vittnade om.

Att stöd och hjälp uteblir lr kan ses som otillräcklig är ett mycket vanligt bekymmer; se psykiatrins begränsade resurser och hur illa föräldrar till ungdomar med missbruk och psykiatriska diagnoser far, se utebliven personlig assistans till barn, ungdomar och vuxna med hjälpbehov dygnet-runt - vilka inre och yttre resurser använder sig omgivningen av tror du, utan att ens snudda vid tanken på att mörda? Familjer eller ensamstående föräldrar, i vissa fall åldriga, är ofta tvungna att kämpa och strida för sina närmaste. Många av dessa har taskig ekonomi och saknar kanske verbala förmågor.

En tålmodig och ofta långvarig strid som kan kallas för kärlek - i ordets rätta bemärkelse.
De avstod uppenbarligen från att göra ett uppehåll i arbetet och karriären för att på sikt ordna ett tryggare liv för sina flickor och sig själva.

Här är ett exempel på hur en familj flyttar mer än 100 mil norröver för att flickan ska få den assistans hon enligt lag är berättigad.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7032026

/...../

Hinner man allt som du räknar upp i ditt tidigare inlägg på 60 minuter?

Tidigare har det varit omöjligt att hinna ge en ME/CFS Trötthetssyndrom diagnos på tre månader. Nu får ett barn en timmes läkarbesök, och en vuxen 20 minuter....

Kanske hade en orosanmälan kunnat upptäcka vartåt det barkade, fullt möjligt.
Problemet var nog att ingen upptäkte hur märklig familjens vardagssituation var, med barn som fanns inne i ett hus 24/7, aldrig gick i skolan och avskaffat alla fritidshobbys utanför hemmet.
Skolan borde ju i alla fall veta om att båda töserna aldrig kom.

Sjukvården kanske inte hade hela bilden klar för sig?
Bäst hade naturligvis varit om man hade haft en PAL, patientansvarig läkare, en och samma, som man regelbundet gick till med korta intervall. Då hade man kanske märkt att pappan magrade och fick mörka ringar under ögonen. Tyvärr så fungerat det inte alltid så på stora sjukhus.
Det gör det däremot på mindre enheter och inom privat landstingsfinanserad vård.

Barnen kanske inte egentligen for mer illa under sista månaderna än de gjort under hela tiden?
De var inte för deras mående man behövde oroa sig extra mycket. Det var ju föräldrarnas mående som brast. Sekundärt kunde barnen fara illa, men oron gällde ju primärt oron över hur föräldrarna mådde. Då gäller det att man både ser och begriper att föräldrarna successivt mår sämre.

Det är nog så idag att om en vuxen inte själv ber om hjälp kommer denne inte att skickas vidare till någon klinik för att få hjälp.

Gemensamt beslut på pappret, men i praktiken? Vem googlade på olika sätt att mörda barn, satt de båda två framför skärmen och mysgooglade? Sen, när de kom fram till ett lämpligt sätt, sov de gott om natten... ingen ånger, bara handlingskraft...? I ett normalt samhälle hade man hånat mördarna ordentligt offentligt, här kan de ta bakdörren ut. Satans mördare...

Instämmer! Fullkomligt sjukt! Hur kunde den eller de som gjorde detta genomföra det?

Det måste ha funnits gott om möjlighet att ångra sig, ja. Gick de på droger? Hur många ljög de för om sina planer? Låt säga alla... om de ljög om sina mordplaner kan de ha ljugit om precis allt annat. Litar inte för en sekund på två planerande, iskalla barnamördare.