Citat:
Ursprungligen postat av
japanesa
Artikeln referarar primärt till den forskningen som finns på området.
Somliga som brister i mentalisering brukar se det som något hokus-pokus när det i själva verket är det viktigaste verktyget männsikan har till sitt förfogande för att förstå sig själv och andra, även det något vetenskapen backar till 100%. Begreppet innefattar metakognitiva, neurobiologiska interpersonella och emotionella beståndsdelar och har ett mycket starkt överlevnadsvärde, fullt i klass med intelligens. Personligen tror jag att Oskar brast på området och även Hanna när hennes hälsoångest slog till med full kraft.
Om
två personer fastnar så totalt i samma hälsoångest-tanker så bör de verkligen ha varit mycket isolerade och hänvisade enbart till varandra. Hade de över huvud taget någon kontakt med sjukvård i någon form? Hade de några kontakter alls bortsett från med arbetskamrater?
Jag tycker inte att det håller att säga att familjen inte ville ha kontakt med sjukvården för att de där fått så dåligt bemötande. Hur många av oss här har inte någon gång bytt hälsocentral? Det vill säga, listat om oss på en ny hälsocentral på grund av att det fanns någonting som man inte gillade på den första? Hur många av oss har inte vänt oss till privatpraktiserande läkare när vi varit missnöjda med landstingets? Hur många har inte vänt sig till flera olika läkare i en hälsofråga där vi önskat få en second opinion? Hur många har inte valt dyrare alternativ (undersökningar och behandlingar) eftersom vi anser att den egna kroppen och hälsan är viktigare än alla pengar i världen, och att det därför får kosta?
Hur många av oss blir inte väldigt uppfinningsrika när det handlar om att söka efter hjälp och vård?
Och ja - jag vet: föräldrarna var väldigt trötta, sjuka, oroliga och deprimerade och därför orkade de inte leta mer efter vård för barnen. Men fanns det ingen god släkting som kunde rycka in och hjälpa till att leta? Om han eller hon fått chansen?