Citat:
Ursprungligen postat av
harperlee
Det verkar ha varit inställningen "fullt friska eller ingenting" som gällde.
Jag skulle vilja veta vad dessa påstådda giftcocktails innehöll och vad "Oskar hjälpte Hanna att dö" innebär, även om jag antar att den informationen aldrig kommer fram.
Det är så otroligt chockerande att döda sina barn... Även om man har tillgång till opiater eller liknande så skall man ändå helt iskallt då smyga i dem detta utan att de fattar att något är fel? Och sedan stå och se på när de slocknar? Eller hade de på något vis inkluderat barnen i dessa planer? Ännu värre blir det ju om man ponerar att de bara hade moderna "sömntabletter". Då skall de alltså ha lurat i barnen tjogtals med tabletter (hur?) och sedan stått och väntat ut dödskampen, sett andningen bli svårare, kanske kräkningar, kramper och hallucinationer?
Införskaffandet av medicinen sedan. Då skall alltså en av dessa djupt deprimerade människor ha travat iväg till en läkare och lyckats få till exempel benso utskrivet utan att några varningsklockor ringde? Detta med en uttänkt plan att spara undan medicinen för att senare döda barnen med? Till två vuxna och två barn (varav en tonåring) lär det ju gå åt mer än en karta tabletter.
Eller har det varit så att barnen fått sömntabletter på recept på grund av sin sjukdom? Då skall alltså föräldrarna ha valt att inte ge barnen denna medicin och möjliga lindring för att i stället cyniskt spara den för att kunna ge dem en dödlig överdos?
Eller har de googlat på vad som krävs för att dö via läkemedel och sedan gjort de ansträngningar som krävs för att få tag på detta illegalt (i och för sig antagligen plättlätt att ordna men är ju ändå en rätt sunkig handling)? Har de fått hjälp?
Fatta hur galen man måste vara för att diskutera dessa detaljer med sin partner, samla sin "lilla" stash med medicin, ställa sig och mala denna i morteln och "blanda den i saften" som någon dåre här i tråden föreslog och sedan titta på när den man borde älska mest i hela världen klunkar i sig detta.
Varför inte lägga energin på att göra det mysigt hemma, starta ett Facebookupprop för att klaga på den dåliga vården, kontakta Expressen och försöka hitta någon annan i samma sits, dra till Kanarieöarna?
Jag undrar om det inte är innehållet i din inledande mening i detta inlägg som får oss alla att bli så illa berörda:
"Det verkar ha varit inställningen "fullt friska eller ingenting" som gällde.". Att "defekta" människor har avlivats är ju någonting som hänt i olika sammanhang under historiens gång. Eller att människor - som av någon anledning - bara ansågs vara "fel" har dödats. Och mot detta värjer vi oss allt vad vi kan, för det strider totalt mot den inställning som vi alla har: den att livet är okränkbart och att alla har lika stor rätt att leva. Och framför allt: Ingen kan bedöma åt någon annan huruvida hans eller hennes liv är värt att levas!
Detta är ju (ibland) svåra existentiella frågor: om en individs liv verkar medföra bara plåga - är det då fortfarande värt att levas? Har jag rätt att ha åsikter om det? Kanske kan vi tvivla angående livets mening om vi möter människor som är totalförlamade och som hela tiden behöver hjälp från respirator för att andas. Men har vi ens då rättighet att leka Gud och avgöra om det begränsade livet är värt att levas eller ej?
Om det dessutom är de egna barnen som anses ha ett liv som bör avslutas; då blir det miljoner gånger värre att tänka på detta svåra dilemma: vilket liv är värt att levas? Är det ibland en välgärning att släcka? Vem gör bedömningen och vem tar beslutet?
Nej, man släcker aldrig liv! Varken sina egna barns liv eller någon annans.
Eftersom flickorna i Bjärred inte verkade vara vårdpaket, så var det väl inte "kört" för deras del. Det kunde ha blivit bättre. Man kan få en olustig tanke om att det var
föräldrarnas livskvalitet som var i fara, och jag tror att det är därför som man blir så fruktansvärt starkt berörd.
