Dåligt samvete över självmordsförsök

Jag har ett par självmordsförsök bakom mig, när jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. Nu har jag så dåligt samvete över detta. Framförallt gentemot mina föräldrar.

Ska jag bara låta tiden gå, eller på något vis "be om ursäkt" för självmordsförsöken? Ett bättre alternativ är kanske att visa upp en lyckligare fasad, som för att trygga dem att något liknande inte händer igen.

Man vill ju inte traumatisera människor man bryr sig om.

Vet dom om att du försökt? Annars ingen ide att säga, varje gång du verkar nere eller inte glad kommer dom oroa sig, fråga dig ofta om du gjort om det med mera..

Tyvärr vet de om det. Jag försöker att hålla god min även när jag mår dåligt för att inte oroa dem mer, men det känns väldigt tråkigt att ha gett dem den oron.

Mina vet också om mina försök så finns inte så mycket att göra åt saken, om man inte kan lova dom att det aldrig händer igen.

Men kommer alltid sitta kvar i deras minnen att deras son har försökt ta sitt liv, det suger ju lite. Handlar det om att du skärt dig kan du ju visa upp dina armar/ben för att bevisa att det inte finns nya sår då och då.

Du kan inte hjälpa att du har mått dåligt, känn inget dåligt samvete, men gör inte om det bara. Försök göra något gott i vardagen, du lever ju nu tack och lov.

Prata öppet om hur du känner, du vill göra rätt och du mår bra.

Jag tror du får jobba för att de ska lita på dig igen. Visa att du uppskattar dem och att du är på rätt väg.

Man kan lova dem, men de har det kvar i minnet och det suger som du säger.

Jag försöker att visa mig lite gladare än jag egentligen är för att de inte ska oroa sig. Jag har ju psykiatrin att prata med om de tråkiga sakerna.

Lätt som en bra inställning. Fint att du har stöd omkring dig.

Alltså, ”försök”
Vill man ta sitt liv så misslyckas man inte flera gånger, utan det är endast ett rop på hjälp.


OT

Ingen idé att be om ursäkt. Ord betyder ingenting utan handling. Så be inte om förlåtelse, utan du måste visa i handling att du är ångerfull och ledsen över detta.

Jag har försök bakom mig också. Jag har skämts men skäms inte lika mycket längre. Jag är liksom sjuk. Mina symtom av sjukdom gjorde att jag gjorde som jag gjorde. Jag trodde att alla ville att jag skulle dö och att alla skulle ha det bättre. Jag trodde att jag gjorde det av omtanke. Så försöker säga till mig själv att jag är/var sjuk.

Sen tror jag att det inte är bra att bygga upp en fasad. Föräldrar kommer oroa sig, såklart. Men föräldrar vill även hjälpa. Om du vet (vilket jag inte tror att man kan veta) att du inte komma göra det igen så kanske din fasad inte gör lika mycket men om du hamnar där igen blir det bara skuldkänslor för dem.

Om det skulle kännas bättre för dig, prata med dem. Säg som det är. Säg att du har skuldkänslor som är jättejobbiga. Säg att du ska verkligen försöka att vara öppen med hur du mår. Det blir mindre oro om man låter dem hjälpa.

Jag skrev ett brev till mina föräldrar (inte avskedsbrevet utan ett efteråt) där jag skrev att jag ville att det skulle vara som vanligt. Jag skrev varför jag gjorde som jag gjorde (mina vanföreställningar) och jag skrev att jag ska verkligen försöka att säga ifrån i tid när jag hamnar i det mörkret igen. Men jag skulle aldrig kunna lova något då jag faktiskt inte vet.

Dåliga saker händer bara stå på dig