Citat:
Kommer spontant på tre hyfsade (och nutida) svenska exempel: Lars Nelson, Hanna Falk och Hanna Brodin/Erikson . Inget av exemplen är väl kanske exakt vad du menar (tror jag) men skulle beskriva dem ungefär så här:
Nelson åkte JVM för Sverige, och ansågs väl rätt lovande, men lallade sen runt i Sverige-cupen och tränade knappt under de tidiga senioråren. Det är ju ingen botten, men en "försvunnen talang" hade man kanske beskrivit det som. Sen bestämde han sig helt plötsligt för att det var dags att börja satsa och träna och då kom resultaten mer och mer och resten är väl modern svensk skidhistoria.
Falk slog ju igenom som supertalang, får man väl ändå säga. Två segrar i världscupen som förstaårssenior, ingen svensk har i alla fall varit ens nära det senare. Sen kom sjukdomarna, Twar sas det ju, och resultaten gick väl rätt ner i källaren. Efter det har hon lyckats bygga upp sig igen, och sakta men säkert närmat sig världseliten för att för ca 3-4 säsonger sedan vara tillbaka på allvar och återigen vinnare förra säsongen.
Brodin var ju vår mest JVM-medaljör och hade förväntningar på sig därefter. Lovande tendenser fanns, någon pallplats i sprint och prolog plockades och Kalla krossades i en intervall-tremil på SM. Sedan försvann hon helt i ett år, med ryggbesvär, och man tänkte väl att det var den karriären. Men en återkomst blev det och en världscupseger (i sprint, but still) bärgades. Nu är hon borta igen sedan några år, förmodligen för gott...
Inga superexempel men i närtid finns det väl inga bättre svenska exempel. Framförallt Nelson är ju tveksamt exempel, men bara så roligt att det blev ett OS-guld.
edit: Hann inte först med Falk, men var i alla fall ambitiösast i min beskrivning
Nelson åkte JVM för Sverige, och ansågs väl rätt lovande, men lallade sen runt i Sverige-cupen och tränade knappt under de tidiga senioråren. Det är ju ingen botten, men en "försvunnen talang" hade man kanske beskrivit det som. Sen bestämde han sig helt plötsligt för att det var dags att börja satsa och träna och då kom resultaten mer och mer och resten är väl modern svensk skidhistoria.
Falk slog ju igenom som supertalang, får man väl ändå säga. Två segrar i världscupen som förstaårssenior, ingen svensk har i alla fall varit ens nära det senare. Sen kom sjukdomarna, Twar sas det ju, och resultaten gick väl rätt ner i källaren. Efter det har hon lyckats bygga upp sig igen, och sakta men säkert närmat sig världseliten för att för ca 3-4 säsonger sedan vara tillbaka på allvar och återigen vinnare förra säsongen.
Brodin var ju vår mest JVM-medaljör och hade förväntningar på sig därefter. Lovande tendenser fanns, någon pallplats i sprint och prolog plockades och Kalla krossades i en intervall-tremil på SM. Sedan försvann hon helt i ett år, med ryggbesvär, och man tänkte väl att det var den karriären. Men en återkomst blev det och en världscupseger (i sprint, but still) bärgades. Nu är hon borta igen sedan några år, förmodligen för gott...
Inga superexempel men i närtid finns det väl inga bättre svenska exempel. Framförallt Nelson är ju tveksamt exempel, men bara så roligt att det blev ett OS-guld.
edit: Hann inte först med Falk, men var i alla fall ambitiösast i min beskrivning

Det duger gott och väl. Jag beskrev extremexempel

Kan inte finnas många sådana extrema heller. Jag kom bara att tänka på det med anledning av att jag funderade på Hedda Bångmans inte så roliga utveckling. Nelson för mig var någon som bara dök upp. Eller jag minns såklart när han började visa sig i världscupen men det var inte direkt någon jag någonsin sett framför mig som grunden i ett OS-guld i stafett.