Citat:
Ursprungligen postat av
MacReady
Ok, får kika in där igen. Kul att hon har det bra! Min följdfråga och något för detektiverna här inne. Vad finns det för konkreta exempel på s.k stortalanger som varit nere på botten (för att uttrycka det hårt) men lyckas vända på det och sedan ta sig hela vägen till världseliten och leva upp till förväntningarna trots allt.
För att konkretisera det mer. Om Fredrik "lill-blixten" Jonsson skulle lyckas med det så skulle det vara tidernas bragd i den här kategorin. Han har ju gjort comeback i skymundan (åtminstone förra säsongen. Vet ej om han kämpar vidare denna säsong också).
Sofia Henriksson skulle också kunna vara en om hon lyckas.
Kommer spontant på tre hyfsade (och nutida) svenska exempel:
Lars Nelson, Hanna Falk och Hanna Brodin/Erikson . Inget av exemplen är väl kanske exakt vad du menar (tror jag) men skulle beskriva dem ungefär så här:
Nelson åkte JVM för Sverige, och ansågs väl rätt lovande, men lallade sen runt i Sverige-cupen och tränade knappt under de tidiga senioråren. Det är ju ingen botten, men en "försvunnen talang" hade man kanske beskrivit det som. Sen bestämde han sig helt plötsligt för att det var dags att börja satsa och träna och då kom resultaten mer och mer och resten är väl modern svensk skidhistoria.
Falk slog ju igenom som supertalang, får man väl ändå säga. Två segrar i världscupen som förstaårssenior, ingen svensk har i alla fall varit ens nära det senare. Sen kom sjukdomarna, Twar sas det ju, och resultaten gick väl rätt ner i källaren. Efter det har hon lyckats bygga upp sig igen, och sakta men säkert närmat sig världseliten för att för ca 3-4 säsonger sedan vara tillbaka på allvar och återigen vinnare förra säsongen.
Brodin var ju vår meste JVM-medaljör och hade förväntningar på sig därefter. Lovande tendenser fanns, någon pallplats i sprint och prolog plockades och Kalla krossades i en intervall-tremil på SM. Sedan försvann hon helt i ett år, med ryggbesvär, och man tänkte väl att det var den karriären. Men en återkomst blev det och en världscupseger (i sprint, but still) bärgades. Nu är hon borta igen sedan några år, förmodligen för gott...
Inga superexempel men i närtid finns det väl inga bättre svenska exempel. Framförallt Nelson är ju tveksamt exempel, men bara så roligt att det blev ett OS-guld. Så sent som 2010, dvs bara fyra år innan han skulle göra OS-guldmedaljörerna sällskap till ett nytt OS-guld, var han utanför topp-50 i de två tävlingar han gjorde i skandinavisk cup. Som 25-åring.
edit: Hann inte först med Falk, men var i alla fall ambitiösast i min beskrivning