Citat:
Det här fallet är svårt att släppa, och jag ramlar in i tråden med ojämna mellanrum.
Jag har med andra ord inte läst vartenda inlägg här, och irriterar det någon ber jag ödmjukt om ursäkt och ber de personerna sluta läsa här och ignorera mitt inlägg.
Som för de flesta andra så snurrar frågorna kring varför detta hände. Vad fick två -tillsynes- helt vanliga föräldrar att döda sina barn? Finns det en rimlig förklaring trots att det känns otänkbart?
Jag vet inte.
Instinktivt vill jag svara nej, det kan det inte. Ingenting rättfärdigar deras handlingar, men en eller flera anledningar fick dem att göra det otänkbara.
En sak jag funderat på har med H’s bröstcancer att göra. Då jag själv drabbats av just bröstcancer, så har jag intensivt följt ämnet några år.
Debatterna går höga om orsaker och behandlingar.
Via föreningar, vänner, FB-grupper och bloggar har det blivit väldigt många drabbade som jag följt och följer.
Något som slår en tidigt är att det finns två starka sidor (och mängder däremellan) som rör just behandlingar. Den ena litar helt på skolmedicinen och den andra lutar helt på det alternativa.
Många, många fler än man tror väljer bort den vedertagna behandlingen och satsar på ”naturlig” alternativ behandling. Det finns mängder av fakta för den som vill förkovra sig i ämnet.
Säkert är en del vettigt och bra, men mycket är det inte. Men förespråkarna är starka, och som cancerdrabbad är man sårbar. Det kan vara svårt att mitt i chocken avgöra vad man skall och kan tro på. En del ”kurer” och behandlingar (det här är en enorm bransch) är i mitt tycke vettlösa.
Det finns mycket bra också men det är inget hokuspokus - tex att vad man äter och hur man lever kan spela en stor roll.
Men - många som tar enbart det alternativa till sig och går in i det till 110% beter sig väldigt likt sektmedlemmar.
(Min åsikt!)
Man betalar och oftast lånar enorma summor, på kosttillskott, behandlingar på speciella kliniker utomlands, specialföda osv osv.
För att man plötsligt ser döden i vitögat, man är skräckslagen och chockad mitt i den nya cancervärlden man plötsligt tillhör. Det är inga idioter utan många gånger desperata människor det handlar om.
Skulden ligger som en enorm tyngd. Man har levt fel, inte ätit rätt, druckit alkohol, stressat, inte sovit nog... och tusen andra saker som vi människor gör fel.
En del som verkligen går in för det alternativa förkastar skolmedicinen och de tror så starkt att de gör rätt.
När en del sedan får besked att cancern spridit sig och det inget finns att göra...och frågorna om man trots allt valde fel väg... kan krossa de flesta.
Tänk om man i sin övertygelse också dragit med resten av familjen? Specialföda, tillskott, kurer, dieter, livsstil, tankarnas påverkan på kroppen och tusen andra saker.
Tänk om man får besked då att cancern inte bara är tillbaka utan även har spridit sig?
Kanske en insikt om att ens egna övertygelse orsakat sjukdom/ar hos dem man älskar mest? Kanske sjukdomar eller skador som blivit kroniska.
Vad händer med en människas psyke då?
Om det har någon som helst relevans för detta fallet har jag ingen som helst aning om. Spekulationer rakt av.
Det är mina funderingar, och någonstans läste jag om att H efter cancerdiagnos tex blivit mycket noggrann med vad hon åt. (Vilket i sig är sunt - missförstå mig inte.)
Som sagt - jag har inte läst alla inlägg, det kanske redan är diskuterat in absurdum.
Är det för övrigt någon insatt som vet om det i samband med familjens död kom någon ny forskning/nya rön gällande ME? Nya åsikter eller fakta om möjliga orsaker till sjukdomen?
Jag har med andra ord inte läst vartenda inlägg här, och irriterar det någon ber jag ödmjukt om ursäkt och ber de personerna sluta läsa här och ignorera mitt inlägg.
Som för de flesta andra så snurrar frågorna kring varför detta hände. Vad fick två -tillsynes- helt vanliga föräldrar att döda sina barn? Finns det en rimlig förklaring trots att det känns otänkbart?
Jag vet inte.
Instinktivt vill jag svara nej, det kan det inte. Ingenting rättfärdigar deras handlingar, men en eller flera anledningar fick dem att göra det otänkbara.
En sak jag funderat på har med H’s bröstcancer att göra. Då jag själv drabbats av just bröstcancer, så har jag intensivt följt ämnet några år.
Debatterna går höga om orsaker och behandlingar.
Via föreningar, vänner, FB-grupper och bloggar har det blivit väldigt många drabbade som jag följt och följer.
Något som slår en tidigt är att det finns två starka sidor (och mängder däremellan) som rör just behandlingar. Den ena litar helt på skolmedicinen och den andra lutar helt på det alternativa.
Många, många fler än man tror väljer bort den vedertagna behandlingen och satsar på ”naturlig” alternativ behandling. Det finns mängder av fakta för den som vill förkovra sig i ämnet.
Säkert är en del vettigt och bra, men mycket är det inte. Men förespråkarna är starka, och som cancerdrabbad är man sårbar. Det kan vara svårt att mitt i chocken avgöra vad man skall och kan tro på. En del ”kurer” och behandlingar (det här är en enorm bransch) är i mitt tycke vettlösa.
Det finns mycket bra också men det är inget hokuspokus - tex att vad man äter och hur man lever kan spela en stor roll.
Men - många som tar enbart det alternativa till sig och går in i det till 110% beter sig väldigt likt sektmedlemmar.
(Min åsikt!)
Man betalar och oftast lånar enorma summor, på kosttillskott, behandlingar på speciella kliniker utomlands, specialföda osv osv.
För att man plötsligt ser döden i vitögat, man är skräckslagen och chockad mitt i den nya cancervärlden man plötsligt tillhör. Det är inga idioter utan många gånger desperata människor det handlar om.
Skulden ligger som en enorm tyngd. Man har levt fel, inte ätit rätt, druckit alkohol, stressat, inte sovit nog... och tusen andra saker som vi människor gör fel.
En del som verkligen går in för det alternativa förkastar skolmedicinen och de tror så starkt att de gör rätt.
När en del sedan får besked att cancern spridit sig och det inget finns att göra...och frågorna om man trots allt valde fel väg... kan krossa de flesta.
Tänk om man i sin övertygelse också dragit med resten av familjen? Specialföda, tillskott, kurer, dieter, livsstil, tankarnas påverkan på kroppen och tusen andra saker.
Tänk om man får besked då att cancern inte bara är tillbaka utan även har spridit sig?
Apropå ”novellen” en användare skrev; metastaser = cancern har spridit sig från modertumören till andra delar av kroppen. Man kan alltså inte ha metastaser och vara orolig att cancern ska komma tillbaka. Den ÄR redan tillbaka och har förmodligen aldrig varit borta - möjligen ”osynlig” en tid.
Vad händer med en människas psyke då?
Om det har någon som helst relevans för detta fallet har jag ingen som helst aning om. Spekulationer rakt av.
Det är mina funderingar, och någonstans läste jag om att H efter cancerdiagnos tex blivit mycket noggrann med vad hon åt. (Vilket i sig är sunt - missförstå mig inte.)
Som sagt - jag har inte läst alla inlägg, det kanske redan är diskuterat in absurdum.
Är det för övrigt någon insatt som vet om det i samband med familjens död kom någon ny forskning/nya rön gällande ME? Nya åsikter eller fakta om möjliga orsaker till sjukdomen?
Det var ett väldigt fint inlägg om dina tankar och upplevelser?
Upplevd skuld, skam och rädsla är inga lätta saker att handskas med.
Vi har inte riktigt det där bysamhället längre när prästen, länsman och provinsialläkaren var auktoriteter vars ord man litade på och helt följde. På gott och ont finns det numera betydligt fler ”auktoriteter” att välja på.
Det är bra eftersom faktamängden är så enormt mycket större att det behövs specialister på allt, men samtidigt blir det svårt att veta vem och vad man ska lita på.
Jag tror att man alltid måste och ska lita på Skolmedicinen vid allvarliga åkommor. Alltid!
Forskningen och mångmiljardinvestringar för att hitta och utveckla fungerande behandlingar världen över vinner med råge över allt annat. Hade alternativmedicinska behandlingar fungerat hade de inte varit alternativmedicinska - utan skolmedicinska och rekommenderade.
Däremot är svensk skolmedicin nog rätt dålig på helhetssyn av interaktionen mellan kropp och själ. Det är betydligt bättre i våra grannländer. Därför finns tankarna att sjukvården - precis som skolan - missade att uppfatta föräldrarnas kris som så allvarlig. Man uppfattade kanske aldrig hur illa de mådde - därför att varje specialist bara behandlade och tog hand om sitt lilla område.
Att föräldrarna då lämnades ensamma med sina frågor och tankar snurrande i huvudet är troligt.
Att de då googlar, söker, läser och också tar intryck från media är också troligt.
Stracks innan familjen hittades döda den 9/1 var det stora tidningsrubriker om att en kvinna som under en tid gett ut en digital ME-tidning och själv led av ME, hade gett upp och suiciderat.
Det hade skett bara några dagar innan, tror det kanske var 2/1. Det skrevs väldigt mycket om hennes lidande och kamp. Först uppgavs att hon hade åkt till en klinik i Schweiz och fått hjälp att dö där, sedan framkom att hon gjort det självmant i Sverige.
När det påstods att hon åkt till Schweiz framhöll vissa medier att ME-sjukdomen i sig var så hemsk att hon beviljats eutanasi utomlands. Detta är dock inte sant eftersom ME inte godkänns som en orsak till hjälp att dö på någon auktoriserad självmordsklinik i Europa.
__________________
Senast redigerad av Solglittret 2018-11-26 kl. 02:48.
Senast redigerad av Solglittret 2018-11-26 kl. 02:48.