Citat:
Nu var det inte bara sjukdomen ME jag syftade på när jag undrade över vilken hjälp de fått.
Det är ingen i huset på Björkvägen som dött av ME, bröstcancer eller för att någon blivit smal med svarta ringar under ögonen och sett ledsen ut.
De har dött av följderna av förlorat framtidshopp hos en eller båda föräldrarna, enligt polisen. Denna depression, total svartsyn och förlorat hopp om bättre tillvaro har gjort att de begått det ofattbara. Det är i första hand detta de borde ha fått akut hjälp för.
Om föräldrarna, likt en del postare här eller som en anhörig till Oskar, helt enkelt var emot all psykiatriskt behandling. Hellre är jättesjuk än ta emot minsta hjälp den vägen, har ju en dessa föräldrar naturligtvis inte fått rätt adekvat hjälp för sin tappade livslust.
Skolmedicinen = den som utförs av legitimerad Hälso- och sjukvårdspersonal kan naturligvis erbjuda någon som drabbats av detta en hel del hjälp, lindring, stöd och ibland bot.
Men det går inte att hjälpa någon som håller sina besvär dolda och vägrar hjälp.
Om vi förutsätter att Oskar och Hanna var deprimerade finns väldigt många olika behandlingar.
En del kan vara väldigt effektiva på just den individen, andra kräver längre tid. Därtill finns samtalsterapi, psykologiskt stöd, avlastning i hemmet, terapi för barnen, vattenmassage mm.mm
Om vi diskuterar ME/CFS är detta en eller flera sjukdomar, där litteraturen i olika studier omtalar totalt tillfrisknande för runt 10% av drabbade unga. Ytterligare väldigt många, i en del studier upp till 50% blir mycket bättre över tiden.
Skolmedicinen kan inte bota allt ännu. Men lindring mot smärta och värk, ångest, stela leder, stödjande terapi och avlastning för drabbade familjen kan - och ska - skolmedicinen erbjuda.
Om vi går in på Hannas förmodade bröstcancer, återkommen, spridd eller inte, betyder inte en sådan diagnos snar död. Tvärt om lever många normalt, sköter sina jobb, tränar, pluggar etc i många år även om cancern kommer tillbaka både en eller flera gånger. Många är också de som efter recidiv blir helt friska.
Därför kvarstår frågan - fick varje individ rätt hjälp, stöd och omhändertagande i sjukvården - eller föll barnen och hela familjen mellan stolarna.? Ingen som tog hand om dem, såg helheten, ingen som tog sig tid vid upprepade återbesök, förklarade, tog in mer resurser?
Eller var det så att Oskar och Hanna inte ville ha denna hjälp, varken för barnen eller för sitt eget mående?
Det är ingen i huset på Björkvägen som dött av ME, bröstcancer eller för att någon blivit smal med svarta ringar under ögonen och sett ledsen ut.
De har dött av följderna av förlorat framtidshopp hos en eller båda föräldrarna, enligt polisen. Denna depression, total svartsyn och förlorat hopp om bättre tillvaro har gjort att de begått det ofattbara. Det är i första hand detta de borde ha fått akut hjälp för.
Om föräldrarna, likt en del postare här eller som en anhörig till Oskar, helt enkelt var emot all psykiatriskt behandling. Hellre är jättesjuk än ta emot minsta hjälp den vägen, har ju en dessa föräldrar naturligtvis inte fått rätt adekvat hjälp för sin tappade livslust.
Skolmedicinen = den som utförs av legitimerad Hälso- och sjukvårdspersonal kan naturligvis erbjuda någon som drabbats av detta en hel del hjälp, lindring, stöd och ibland bot.
Men det går inte att hjälpa någon som håller sina besvär dolda och vägrar hjälp.
Om vi förutsätter att Oskar och Hanna var deprimerade finns väldigt många olika behandlingar.
En del kan vara väldigt effektiva på just den individen, andra kräver längre tid. Därtill finns samtalsterapi, psykologiskt stöd, avlastning i hemmet, terapi för barnen, vattenmassage mm.mm
Om vi diskuterar ME/CFS är detta en eller flera sjukdomar, där litteraturen i olika studier omtalar totalt tillfrisknande för runt 10% av drabbade unga. Ytterligare väldigt många, i en del studier upp till 50% blir mycket bättre över tiden.
Skolmedicinen kan inte bota allt ännu. Men lindring mot smärta och värk, ångest, stela leder, stödjande terapi och avlastning för drabbade familjen kan - och ska - skolmedicinen erbjuda.
Om vi går in på Hannas förmodade bröstcancer, återkommen, spridd eller inte, betyder inte en sådan diagnos snar död. Tvärt om lever många normalt, sköter sina jobb, tränar, pluggar etc i många år även om cancern kommer tillbaka både en eller flera gånger. Många är också de som efter recidiv blir helt friska.
Därför kvarstår frågan - fick varje individ rätt hjälp, stöd och omhändertagande i sjukvården - eller föll barnen och hela familjen mellan stolarna.? Ingen som tog hand om dem, såg helheten, ingen som tog sig tid vid upprepade återbesök, förklarade, tog in mer resurser?
Eller var det så att Oskar och Hanna inte ville ha denna hjälp, varken för barnen eller för sitt eget mående?
Den frågeställningen vill jag också gärna ha svar på. Mycket tyder på att de tyvärr har trillat igenom det s.k sociala skyddsnätet. Har det fått alldeles för stora maskor?
Det kan också tyda på att paret har en annan livsåskådning där det är skämmigt eller förbjudet med psykvård och psykofarmaka.
.
