Hade det varit bättre att aldrig existera?

Godkväll.

Ibland slås jag av hur många inslag i mitt vardagliga liv som jag upplever som totalt intetsägande. Många saker jag gör, oavsett om det är arbete, studier eller fritid upplever jag bara som distraktioner fram tills dess att allt tar slut och man ligger i graven. Det mesta jag håller på med och som erbjuds av samhället skänker mig inga nya insikter, får mig inte att utvecklas som människa.

Sociala medier har jag raderat (inte flashback, tack för att ni finns), jag känner inget behov att tala om för andra i bild eller text vad jag äter till middag eller vad jag tycker om den senaste politiska skandalen. Att diskutera tankar fritt och anonymt som på Flashback är dock rätt trevligt.

De flesta jag känner verkar tycka att känslor är något dåligt som man helst ska vara tyst om. Jag finner ett egenvärde i att vara ärlig och har alltid tyckt att nära och kära är några man bör anförtro sig åt. Dock vill många aldrig prata om sådant med mig, då de är för trötta, upptagna eller ger sken av att inte bry sig. Detta leder ju till att mängden människor man kan tänka sig att spendera tid med blir få. Några riktigt nära vänner har man dock, vilket känns tacksamt.

Under årens gång så upplever jag att summan av mina positiva erfarenheter, där jag verkligen njuter av tillvaron, är så pass få att jag ställer mig frågan: är detta allt, blir det inte mer än så? För om inte, varför finns jag då överhuvudtaget? Om denna existens enda mening är en transportsträcka där allting handlar om att konsumera så mycket så möjligt tills det är över, är det inte bättre att inte finnas då?

Jag känner ingen längtan eftet status, pengar eller familj. Det enda jag skulle önska i materiell väg är en stuga i skogen långt bort från andra människor, där jag kunde vakna av fåglarnas sång, betrakta de vilda djuren samt promenera bland växtligheten.

De gånger människorna i min närhet som ska finnas där för mig tar sig tid att lyssna på mina tankar, så är deras respons alltjämt densamma. Att jag inte känner något engagemang i att delta i de samhälleliga aktiveterna är endast för att jag tränar för lite, äter för mycket socker, inte följer lchf, inte är vegan, spelar för mycket datorspel, dricker för lite, dricker för mycket, inte har Facebook, kollar på porr, och så vidare.

När jag försöker förklara att dessa saker inte har något med mina existentiella funderingar att göra så avfärdas det som trams.

Visst njuter jag av att vistas i naturen, klappa en hund eller katt eller varför inte att se en tankeväckande film. Men i slutändan så är ju ändock dessa stunder försvinnande få jämfört med all tid som spenderas på saker som jag inte finner något värde i.

Om ljusglimtarna i ens existens kommer till ett pris som innebär själslig tomhet och känslomässig indifferenes, vore det inte då bättre att aldrig fötts in i denna värld? På så vis hade detta lidande jag upplever aldrig behövt ge sig till känna.

Så till er vars verkligheter är motsatt min egen, hur har ni resonerat kring dessa frågor, vad har fått er att hitta en tillvaro som känns adekvat och givande? Ni som känner samma tomhet som mig, har ni hittat någon väg där det känns befogat att fortsätta leva som vanligt, eller ser ni mest mörker på horisonten som mig?

Enligt Malcolm Gladwells tiotusentimmarsregel så är jag förmodligen en expert på just den frågeställningen. Här på Flashback går det verkligen tretton på dussinet av oss som (tydligen) äter all världens filosofier till frukost, programmerar fram till lunch, knaprar i oss psykedelier under eftermiddagen och mediterar oss fram till upplysning under natten, alltmedan vi drömmer om våra små stugor i skogen.

Det är denna fråga man borde fråga sig själv när man ska skaffa barn, ska man sätta ett till barn i världen som är fullt med lidande. Jag är rätt nöjd med min tillvaro just nu utan man då och då man får en existentiell kris men kommer över det rätt fort.

Tror att skaffa sig en familj (i mitt fall, andra känner inte så) är rätt viktigt för att jag ska känna mig lycklig i framtiden.

Självklart hade det varit bättre att aldrig existera. Men nu är det som det är, existensen är evig.
Och du kommer aldrig dö heller. (Ditt riktiga dig), Medvetandet är evigt.
Så det är en självklarhet att försöka nå andlig upplysning.

Självklart hade det varit bättre att aldrig existera. Men nu är det som det är, existensen är evig.
Och du kommer aldrig dö heller. (Ditt riktiga dig), Medvetandet är evigt.
Så det är en självklarhet att försöka nå andlig upplysning.

Dom flesta är inte skapta för att tänka på sådana frågor, tycks det mig.

Och vi som är det söker mening och sanning, det leder mest till nya frågor.
Eller självbedrägeri.

Men jag finner nöje och mening i sökandet.

Vad annars ska man göra som människa? Man måste ju vara människa och söka.

Detta fick mig att tänka på något som delvis hör ihop med tråden. När ni var yngre, tog ni också för givet, i sann naivitet och omognad, att vuxna vet vad de sysslar med? Att de på något sätt har ”klurat ut” livet och dess mening? Nu när man själv tillhör de vuxna inser man att livets ovisshet ständigt är närvarande och ifrågasättande av livets mening alltid är relevant. Vissa frågor går helt enkelt inte att besvara. Oavsett om du har levt en dag eller hundra år på jorden har du ändå ingen aning om vad meningen med vår existens är.