Den stora gåtan - varför ändrades tonen i invandringsdebatten?

När det gick upp för svenska folket att de skulle vara tvungna att anpassa sig, att integrationen måste ha två riktningar, då blev det kortslutning för många. När humanitära skäl kunde bli viktigare än svenskars bekvämlighet, då slog det slint för många, längre än så sträckte sig inte omsorgen om mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Det har du ju rätt i.

Men det var också det som våra politiker så länge försökte förtiga för svenskarna. Därför kändes uppvaknandet så obehagligt för många.

(Och frågan kvarstår: Varför är det just vi som ska ta emot så många flyktingar och samtidigt ge flyktingarna så många förmåner och så många bidrag? Varför är det just vi som ska leva i otrygghet för att vi är "tvungna" att ta emot så många flyktingar? Andra länder gör ju inte så?)

Frågan är egentligen felställd men det är väldigt enkelt, problemen med massinvandringen blev till sist alldeles för stora för att kunna smygas med eller döljas från allmänheten.

Den upplevda otrygghet svenskarna känner är ingenting mot den reella otrygghet flyktingarna kommer från.

Du har fortfarande inte svarat på frågan om varför flyktingarna måste bota sin otrygghet genom att komma just till oss.

https://affes.files.wordpress.com/2014/12/asylsokande_kvartal_1_3.jpg

De har väl hört att det ska vara tryggt här, och så är det ju många som redan har landsmän här eftersom Sverige alltid har varit ett invandringsland.

17 miljoner... jag kan ge en shortcut till svaret de kommer komma fram till redan nu:
folk blev mer rasistiska, de glömde sin "värdegrund" och politikerna spelade med för att de var populister, något pressade av reella fakta som kan ursäkta dem lite, men i stort för att de dansade efter samtidens pipa. PK kan andas ut vid frukosten när DN kör fem sidor uppslag om denna rapport när den väl lanseras. "När svensken blev rasist" eller något i den stilen kommer rubriken vara.

Här är korrekt svar:
Det var en presskonferens 2015 där Stefan Löfven sa att vi måste få ned invandringen, tillfälliga gränskontroller infördes. Man hade innan det i Sverige haft en nolltolerans i frågan. Vad som helst, och då menar jag verkligen VAD SOM HELST, som problematiserade eller kritiserade invandringspolitik föll omedelbart in i en anklagelse om rasism. "Hörrni, vi har ju bostadsbrist, var ska alla bo?" - "rasist! De flyr från bomber och krig, vill du barn ska dö eller, hatar du invandrare, jaså du vill att folk ska drunkna i medelhavet, vilken vidrig människa du är." Så kunde det låta och så gick logiken ungefär. När man då tummade på nolltoleransregeln så svämmade allt över och plötsligt gick det att prata om problemen igen utan att rasistkortet kom som första anklagelse. Oh, de kommer fortfarande, men det brukar först vara när konsekvenser av den ohållbara situationen ska diskuteras. Typ det går att prata om att vi har ghettokrig, men om man försöker leda det i bevis till att vi kanske, måhända, eventuellt, måste ha noll invandring och ta hand om dem om redan är här - ja då är nazi-anklagelserna där som ett brev på posten.

Egentligen var det inget skifte. Faktum är att under 90-talet och tidiga 00-talet pratade man hela tiden om integrationsproblem och problem med invandrare på ett mycket mer öppet sätt. Sedan hände något och PK och åsiktskorridoren blev starkare och starkare. Vi är nu bara tillbaka i kanske ett sent 90-tal på det sätt saker diskuteras. Fast det är mycket mer nervöst. Man kan prata lite allmänt om problem med invandring men de stora frågorna undviks. Sedan har nya frågor tillkommit som bara var foliehatts-idéer på sent nittiotal. Demografiutvecklingen t ex, etniska vita är på väg att bli minoritet i Sverige i många åldersgrupper. Obekväm fakta jag aldrig hört ens nämnas i normal politisk debatt. Kommer gå upp för alla om fem-tio år.