Uppdrag granskning - "vem ska rädda Sanne?"

Nja, samhället har gjort 'någonting' o även snubben 'någonting', men fel metoder.

Här verkar det som att de öst in pengar på mkt flum med i princip ingen uppföljning, inget som tyder på att han hade ngt att förlora, sålänge han bara lullade med systemets ström av aldrig sinande aktiviteter av dyr variant.
De frågar honom 'Tror du du skulle bli bättre om vi placerar dig i Italien i ett år, soft o så? Skulle det kännas bra?'
Klart att snubben svarar -'Aa, lätt! När åker jag till Italien då??'.

Hade de sagt;
'*Pelle*, du ska vara från dina barn o familj på mentalsjukhus i Norrland tills du kommer till ngn form av insikt, efter, att ha blivit fullständig avgiftad.
Du har inget val, vi ger dig vår fulla support om du ger oss din fulla ärlighet'
Pelle; 'Fan, jaja, har ju inget val'.
.. så tror jag att denne snubbe hade räddats från sig själv o sin (o)förmåga att vrida o vända på lagrummet till sin fördel årtionden efter årtionden.
Som ljuset i tunneln om han _behöver_, så finns det ju substitution behandling för att hålla även de mest långt gångna missbrukare i en dräglig tillvaro typ metod LARO.

Usch stängde av programmet efter några minuter, klarade inte av att se mer......

Droger flödar på olika hem och det mesta är frivilligt. Självklart fungerar inte sådant eftersom du inte kan fråga missbruket om det ämnar vilja upphöra existera på eget bevåg. Givetvis så kommer olika behandlingar fungera olika på individer, alla har inte samma förutsättningar eller tankar och viljor i livet.

Missbruk och psykisk ohälsa är mycket vanligt något som är kompatibelt med varandra. Jag tror inte att det handlar om att inte kunna hantera dubbeldiagnoser lika mycket som det handlar om att inte kunna behandla människor med större problem eller snarare en oförmåga till att hantera människor som inte är mycket fogliga, lydiga med mindre problem som inte har en uttalad vilja som går emot.

Som du säger så spelar det egentligen inte så stor roll vilken behandling det är, så länge individen är intresserad av den. Men sen är ju grejen med ett missbruk att man inte är helt och hållet sig själv. Tvångsvård verkar i vissa fall vara enda sättet.

Jag tror inte att storleken på problemen är en faktor, inte alls faktiskt. Inte heller att det finns en oförmåga, utan snarare att det är en ovilja.

Ja jag är positiv till en bättre tvångsvård för att få missbruket att ge vika för individen. Kruxet är att den vården måste vara bra då för dem som tvingas på den. Missbrukaren vill inte släppa missbruket eftersom det är hela dess värld och det är såklart inte så konstigt.

Det där skulle inte vara en dag för sent om de åtminstone, börja med en test grupp här.

Har hört gott om den metoden gällande folk som haft kultur/möjlighet/pengar på sin sida för att genomföra denna behandling utomlands i desperation, med oftast fullgod resultat. Funkar det i andra länder, funkar det nog bra här också.

Det är väl klart att man håller fast vid saker som verkar stabila, när allt annat i ens liv är kaos?

Det är lätt att fortsätta köra i samma spår. Tryggheten i att se miljön som präglar är större än den okända livsstilen som nykter och som dessutom framstår som utomordentligt genomtrist. Misären vaggar många till ro och det är kanske lättare att få leva i sin roll som missbrukare/psykisk sjuk/outsider än att dämpa sig, visa sig själv respekt och andra hänsyn och försöka passa in i ett samhälle där man är stigmatiserad av allt man genomlevt. Det måste finnas ett driv att vilja välja en annan vardag och se tryggheten i den istället för det välbekanta.

Vilket är omöjligt att göra om man till exempel inte vet hur man ska klara nästa dag.

Jag börjar mer och mer tänka att gamla tiders mentalsjukhus, fast med alla moderniteter så klart, kanske ändå vore något. Öppenvården fungerar ju uppenbarligen inte och samhället vill heller inte låta människor köra in i kaklet hur som helst.

Det var nån som skrev att hon är för sjuk för att vara sjuk och så är det ju. Och därför behöver såna här människor någon som hjälper dom 24/7 tills dom blir bättre.

Nej. Mentalsjukhus ska vi absolut inte återinföra eftersom det är vården som brister, inte idéerna som föranledde reformen. Vi kommer alltid ha några som inte kommer klara sig, vara mycket sjuka, missbruka, bli kriminella osv oavsett hur välfungerande allt än skulle vara. Psyk är som mentalsjukhus men människor ska skrivas ut när de inte utgör en fara för dem själva eller andra. Mentalsjukhus skulle däremot vara ett maktmedel för väldigt många som förtrycker andra och återgå till att bli en avstjälpningsplats också. Öppenvården när den fungerar i kombination med mediciner, ger resultat som klassar ut mentalsjukhusen som dessutom även de blir ett sämre slags liv och omänskligt sådant där individer straffas för sjukdomar, oförmågor eller för att de inte passar in eller är önskvärda för övriga människor.

Du glömde samverkan med socialtjänsten i behandlingen. Den fungerar faktiskt på många ställen.

Absolut. Till skillnad från många andra har jag också kulor nog att medge det.