Citat:
Ursprungligen postat av
N.Armstark
Om man har sjuka barn och får beskedet att en behandling inte fungerar eller om den av något skäl till exempel inte lämpar sig för experimentell behandling så ”hänger man nog läpp”.
Ja, precis. Har man fått vetskap om en behandlingsform som kanske, kanske, skulle kunna vara till nytta för de egna barnen, och så visar det sig att den behandlingen inte är möjlig att genomföra - då blir det nog en smärtsam besvikelse för föräldrarna (och för barnen om de blivit informerade om den tänkta behandlingen). I denna familj hade man antagligen upplevt många svåra besvikelser under de år som barnen var sjuka; kanske kastats mellan hopp och förtvivlan. Tålamodet och krafterna kan ha varit på upphällningen.
Men även om man utgår från att påfrestningarna i familjen redan var väldigt stora, och att föräldrarna upplevt många besvikelser och upprepade gånger tappat hoppet när prövade behandlingar inte haft önskad effekt - så kvarstår ändå frågan: vad är det som gör att man låter påfrestningarna leda fram till en sådan ovanlig "lösning" som att utplåna hela familjen?