Baabelin portot helvethiin!
"Grden lg p andra sidan sjn. Omrdet kallades Palestina, eftersom mnga i den delen av byn hade varit med i korpelarrelsen.
Jag visste ingenting om familjen. Kvinnan i huset knde frsts igen mig nr jag klev in dr. Hon ville bjuda mig p kaffe. Jag tackade och vi pratade om vder och vind. Jag nmnde mitt rende, att jag samlade ord och berttelser p menkieli.
Exakt vad jag sade minns jag inte, men jag var ju inte ute efter att rota i det frgngna. Troligen var kvinnan s rdd och spnd att varje antydan om att stlla frgor fick henne att nervst brja vandra av och an p kksgolvet. Hennes man lg i ett rum intill kket. Han knde av oron och ropade med darrande rst: "Vi har inte gjort ngot ortt, om det r frn polisen."
Jag frskrade att jag inte hade ngot med polisen att gra och att jag bara tittade in i frbifarten eftersom jag reste i byarna och samlade material om sprket och vr historia.
Mannen kom in i kket, satte sig vid bordet och bjde ner huvudet. Kvinnan fortsatte att g av och an i kket. De tittade p varandra. Mannen nickade. Sekunden efter fick jag vara med om ett av mitt livs mest gripande gonblick. Kvinnan fll p kn, hon tryckte pannan mot golvet, sedan kom grten. Jag vet inte om jag ngonsin har hrt en s frtvivlad grt, och samtidigt s befriande, som denna kvinnans. Hon grt med ansiktet mot mina knn. Hon grt lnge. Mannen satt vid bordet och grt stilla. Mitt ansikte skljdes av mina trar trots att jag nnu inte visste vad det hela handlade om. Men sorgen var tungt nrvarande och samtidigt vacker i sin befriande kraft. Sedan kom hennes berttelse som hade formen av tornedalskt grtkvde med omkvdet: "Vi har inte mrdat vrt barn! Vi har aldrig ftt bertta!"
Jag hade mtt min frsta korpela-kvinna. I femtio r hade hon och hennes man burit anklagelserna att under korpelatiden ha offrat sitt barn till Gud. Det hade jag hrt av bde bolsjeviker och laestadianer."
Bengt Pohjanen 2007-12-12 NSD
"Grden lg p andra sidan sjn. Omrdet kallades Palestina, eftersom mnga i den delen av byn hade varit med i korpelarrelsen.
Jag visste ingenting om familjen. Kvinnan i huset knde frsts igen mig nr jag klev in dr. Hon ville bjuda mig p kaffe. Jag tackade och vi pratade om vder och vind. Jag nmnde mitt rende, att jag samlade ord och berttelser p menkieli.
Exakt vad jag sade minns jag inte, men jag var ju inte ute efter att rota i det frgngna. Troligen var kvinnan s rdd och spnd att varje antydan om att stlla frgor fick henne att nervst brja vandra av och an p kksgolvet. Hennes man lg i ett rum intill kket. Han knde av oron och ropade med darrande rst: "Vi har inte gjort ngot ortt, om det r frn polisen."
Jag frskrade att jag inte hade ngot med polisen att gra och att jag bara tittade in i frbifarten eftersom jag reste i byarna och samlade material om sprket och vr historia.
Mannen kom in i kket, satte sig vid bordet och bjde ner huvudet. Kvinnan fortsatte att g av och an i kket. De tittade p varandra. Mannen nickade. Sekunden efter fick jag vara med om ett av mitt livs mest gripande gonblick. Kvinnan fll p kn, hon tryckte pannan mot golvet, sedan kom grten. Jag vet inte om jag ngonsin har hrt en s frtvivlad grt, och samtidigt s befriande, som denna kvinnans. Hon grt med ansiktet mot mina knn. Hon grt lnge. Mannen satt vid bordet och grt stilla. Mitt ansikte skljdes av mina trar trots att jag nnu inte visste vad det hela handlade om. Men sorgen var tungt nrvarande och samtidigt vacker i sin befriande kraft. Sedan kom hennes berttelse som hade formen av tornedalskt grtkvde med omkvdet: "Vi har inte mrdat vrt barn! Vi har aldrig ftt bertta!"
Jag hade mtt min frsta korpela-kvinna. I femtio r hade hon och hennes man burit anklagelserna att under korpelatiden ha offrat sitt barn till Gud. Det hade jag hrt av bde bolsjeviker och laestadianer."
Bengt Pohjanen 2007-12-12 NSD
