Religion - en mentalsjukdom

Mycket avgörs vilken religion det rör sig om, men framförallt hur pådyvlande den religiöse är. Att ha en diskussion och ge sina åsikter är en sak, men ju mer kan stoppar huvudet i sanden, desto närmare mental stördhet kommer man.
Är en muslimsk självmordsbombare ”mer” ”mentalt störd” än någon som tror att Gud vill att vi människor ska älska varandra oavsett? Båda har lika mycket bevis för sina positioner, enligt mig.

Jo, jag förstår poängen. Men det beror även på var det debatteras. Det är skillnad på en debatt i en kyrka, där publiken oftast tror som teologen, än en debatt på ett universitet, där publiken troligtvis är högt utbildad. Debatter är ju inte till för att övertyga motståndaren.

Nej, det är ju självklara påståenden.

Jo det är ju som du skriver.

hmm
ändå invänder många mot mina första inlägg; "livet är meningslöst"..

Ja, de kanske har hittat en mening? (eller flera)
Då stämmer inte påståendet på dem.

livsmeningen är alltså individuell;

personers liv med en livsmening som du inte ser någon mening i, betraktar du i princip då som meningslösa liv..?

(obs inte värdelösa)

Gud fanns när jorden var platt.

Tänker inte så mycket på andras liv. Jag kan heller inte läsa tankar, så det är väldigt svårt att ens sätta sig in i folks mening med livet.
Dessutom spelar det ju ingen roll vad jag anser.

Aha. Så då ställer du ändå upp på påståendet om att religion = mentalsjuka, men beroende på hur "pådyvlande" den religiöse är.

Bågo har aldrig definierat det begreppet riktigt, men verkar mena att det handlar om ALLA religiösa som (a) försöker övertyga andra och (b) använder (eller iaf försöker använda) fakta för det. Notera annars att det ju är precis så alla gör som argumenterar om vad som helst. Men om just religiösa som gör det tycker h*n att de är mentalsjuka.

Vad är DIN definition? Kan man vara religiös och mentalt frisk och argumentera för sin sak på liknande sätt som alla andra argumenterar för sina saker?

Min åsikt: Självklart! Allt annat påminner ju om missbruket i Sovjetunionen av psykiatri mot politiska dissidenter och för all del även religiösa.

Betr självmordsbombare öht, oavsett orsak, är det förstås lättare att se skäl till att ifrågasätta den mentala hälsan. Men för min del är jag tveksam även där om att ställa en psykiatrisk diagnos. Jag är ju inte en psykdoktor! Jag är självklart emot all sorts fanatism ändå av flera olika skäl. T ex tror jag helt enkelt inte att det fungerar i längden, även om man skulle ha rätt i sak. Man kan ju t ex bli fett irriterad på Trump och den delen av det politiska spektrumet, men t ex mord skulle ju bara visa att de som gör det är ännu värre. Sen kan man nog även fundera på hur man ser på dem som offrar sitt liv för en sak vi tycker är BRA. Var t ex de tyska officerare som försökte mörda Hitler mentalsjuka? Jag tror inte det, och nog inte du heller, utan vill nog snarare se dem som hjältar. De som nazisterna såg som terrorister har nog iaf jag lätt att se som hjältar. Är det bara för att de stod på den goda sidan? Men hur vet man objektivt vilken sida som har rätt och som är god? Tänk om de islamistiska självmordsbombarna har RÄTT i sak? Det tror jag inte, vill inte tro det, och ser heller ingen anledning att tro. Men OM de har rätt är ju DE hjältar. Och vi andra mentalsjuka?

Nej, det här duger inte. Släpp hela spåret om psykiatriska sjukdomsstämplar, eller överlåt det iaf till professionella psykiatriker. Dessutom fungerar det nog inte alls som medel när man ska övertyga någon om att denne har fel.

Jag tycker människan är mentalt sjuk överlag.
Tror inte religösa är bättre sämre likadana skulle jag säga.
Fått nått på hjärnan som verkar mongo. Då trivs vi.

dina, och allas, synpunkter spelar i stort sett huvudrollen i diskussioner,

(onödig/meningslös information existerar inte)

nåväl,
frågan begränsas inte av hur du fått information om andras livsmening (tänkt på, frågat, läst tankar etc), utan gällde om en avvikande livsmening från din, blir meningslös enligt din "meningsfullhet-referens"