Arboga: Mord på Aki Olavi Paasila, 2015-08-08 och Göran Möller, 2016-08-03

Notera ”karl-johans” upptagenhet vid sin mor, trots människosläktets stora övriga mångfald. Och vid upptagenheten att mörda denna stora mångfald, som om alla var hans mor.

Det är bakvänt. Men inte ”ologiskt”. Bakvänt logiskt.

Det anger att han har vissa förtroendeproblem. Han kan inte lita till någon, eller utgå ifrån att människor går att lita på. Alla ”måste vara” likadana. (På honom själv är det inget fel... Han är offer, och behöver inte förändra sig för att se bortom modern... — han bekräftar samtidigt sin ”passiva” eller ej ansvarstagande offerroll — med vilka han självlegitimerar handlingarna mot de kompensatoriska representanterna för modern.)

Det är olika omständigheter och förutsättningar och olika resultat, men det är ungefär samma verksamma komponenter.

Återfört på JM så kan man ju få intrycket att det mesta runt omkring borde ha talat till hennes fördel, men nånstans (tidigt) måste olyckliga gener ha fått olyckligt ”bemötande”.

Sen måste var och en ändå reda sig själv också. Och förstå att sätta lagarna framför sina egna projiceringar av svek och egen utvaldhet, vad det kan vara.

En seriemördande man som - ofta enligt klassiskt manér - ägnar sig åt "blame the mother".
En artikel som inte säger ett dugg om sanninghalten, han beskrivs psykotisk likaväl.
Nej, det kan inte "återföras" på JM hur mycket än hon tycks hata sin mor.

Däremot är hon inte ensam om att vara rich mans child som haft det förspänt i livet men där tamejfan aldrig nåt duger.
Om nu detta sammanförande av arv och miljö är vad du far efter som "olyckligt bemötande".

Narcissstiska barn som inte tål när det sker gränssättning eller de inte får som de vill.
Det finns otaliga exempel där föräldrar satt en gräns om det så är vilt leverne med kreditkort som dragits in, reducerad "veckopeng" eller annat. Alltså curlade, ofta i all välmening, men det har uppenbart gått åt helvete och när väl gränsen sätts så reagerar det gravt störda barnet med förödande resultat. Ingen tror väl att ett barn ska agera så fruktansvärt absurt.

Vad JM har för diagnos vet vi inte men hon är gravt narcissistisk och manipulativ - vilket även en psykopat är.
Är det psykopati så bryr sig vederbörande inte ett skvatt, livsstilen ska fortsätta. Är det NPD primärt så ser personen en markant gränssättning som en enorm kränkning.

En NPD kräver konstant uppskattning, lojalitet och lever på omgivningens beundran för att, vad vetenskapen tror, hålla depression, ångest och en egentligt dålig självkänsla i schack.
.. Samt våldsamt avundsjuka och svartsjuka.
En kränkt NPD som inte får full beundran, uppmärksamhet och fördelar (som anses som självklarhet) kan bli oerhört farlig. Som extremt kritikkänslig reagerar en sådan med raseri samt hämndlystnad om personen upplever sig åtsidosatt och inte får fortsatt vara No. 1.

Vilken del i artikeln hänvisar du till? Kan du ge citat så man bättre kan följa dina tankegångar så dina jämförelser blir relevanta gällande JM:

"vissa förtroendeproblem"
"Han kan inte lita till någon"
"Alla ”måste vara” likadana"
"han självlegitimerar handlingarna mot de kompensatoriska representanterna för modern"

Mycket bra beskrivet och precis så fungerar en sån som JM. Bland annat därför så hatar hon också Jessica Wenna nåt oerhört. JW satte emot och radade benhårt upp lögnerna en efter en under rättegången. JM tappade masken för en stund och avslöjade därmed sig själv.

Jag är fullt med dig om att skillnaderna mellan karl-Johan och JM kan vara intressantare än likheterna, jag antar att man med viss nödvändighet också tenderar att se till olika aspekter. Dessutom är de djupare insikterna i psykopatologi i vår tid, med bättre kännedom om hjärnan och dess funktioner och utrymmen något som ser ut att lova gott rörande typologiska förbättringar på det diagnostiska området.

Min avsikt här var främst att extrapolera kring likheterna runt om vad som ser ut som en förtroendeproblematik utläslig i personens relation till sina föräldrar. (Vilket inte betyder att föräldern kanske har felat eller är den felande).

Teoretiskt måste det finnas hopplösa fall.

I teorin finns det inga hopplösa fall.

Hon reagerar som en reptil när det går henne emot, ingen tycks få sätta sig upp mot henne, har knappt sett en så hämndlysten människa. Hon skulle väl till och med tänka sig sitta 14 år gällande Wenna enligt Bergman.
Hon är fullständigt gränslös i sina uttalanden, säger ju helt pantade saker om Aki till IF:
"Jag önskar han levde så jag hade kunnat döda honom själv."

Jag förvånas starkt över hennes första förhör då han dog - hon beter sig då inte som en sörjande änka verbalt sett. Hon lär väl ha lyckats få fokus på utseende och krokodiltårar emellanåt som skådespelare värd en Oscar - men det hon säger?
Jag är väldigt nyfiken på diagnosen, om det är svår psykopati som kommer till uttryck hos en kvinna. Samtidigt har hon extrem narcissism som förvirrar. Nog för en psykopat är lättkränkt men hon är så förbenat melodramatiskt hysterisk. Så extremt utdraget alltså. Svartsjuk och ska vara prinsessan.
Extremt konstig är hon oavsett och livsfarlig.

Det finns nog inga som är så fenomenala att skuldbelägga föräldrar, anta en offerroll, som psykopater eller vid personlighetsstörningar såsom NPD.

Vad det beträffar JM är hon komplett felfri och helt oskyldig vad hon än företar sig. Alla är dumma till och med pappan får sig en omgång, självklart via sexuella övergrepp. Mamman är ett hot, hon är den andra kvinnan bara, inte alls lika älskad som prinsessan på ärten.
Jag är rent förvånad att barnen än inte fått sig en skopa - de som är hennes förlängda arm snarare än separata individer och förväntas vara lojala i hennes lilla narcissistiska krets.

Gällande män som mördar eller misshandlar kvinnor eller män som sexualbrottslingar så finns det givetvis mödrar som varit förfärliga mot sina söner eller i okunskap behandlat dom fel, en del har önskat döttrar och klätt dem i flickkläder såsom det fall du hänvisar till.
Psykopater med ett latent kvinnohat har ofta en förmåga att lägga skuld på kvinnan, i detta fall sin mor och ofta med anspelning på sexuella övergrepp.
"Blame the mother" ska därför tas med en näve salt eftersom det likaväl kan handla om självrättfärdigande.

Psykopater har full koll på fenomenet från psykologin förutom att det givetvis är ett perfekt ämne då det är svårkontrollerat.
Som patologiska lögnare och manipulativa vet de att denna snyftvals öppnar dörrar för empati och urskuldande. Mamman blir en anledning att slå andra kvinnor, en ursäkt för psykopaten.
Att de ofta hatar sin mor kan man dock vara rörande överens om, troligen en taskig barndom likaväl i flertal fall.

För övrigt diskuterar forskningen av idag, förutom neuro/hjärnforskning, även sekundär psykopati (ursprung psykopatins pionjär Cleckley) med hopp om att det kan finnas viss behandling via tecken på oro, reaktion på stress etc. Mer antisocialt och beteendemässigt än primär, vilket snarare verkar vara vad du far efter med din analogi med träd på hälleberget som ser elaka ut.

Det finns mycket under solen... 😄

Tack. Rättfärdigande, självrättfärdigande, är också bra.
Offerrollen som inte går att komma ur.
Det saknas dialog — schematiskt sett. Någon att tala med.
Allt är mycket intressant förstås.

Jag inser f.ö. att det finns redan små barn som är något i hästväg, men har ingen djupare erfarenhet kring det. Möjligen är de realistiskt sett inte fullt ut insocialiserbara.

Ja, denna forskning är mycket intressant, speciellt nu när neuroforskningen inkommer på arenan och det mer gentiska. Jag är rätt trött på sociopatsnacket från 70- och 80-talet, där miljö är primärfokus. Bara de fått andra föräldrar så skulle det bli bra, rent av behandlingsbart. Sen fortsätter det då med rehabilitering och så inser man att det snarare var rena psykopatskolan för att bli ännu odrägligare.
Det är nog av vikt att särskilja subgrupper och sluta irra runt med begreppen.

Man ser att vissa barn (som sen bekräftas ha psykopati) öht inte kunnat knyta an till en en annan människa känslomässigt, vilket sen har med utveckling av empati att göra.
Diagnos sätts givetvis inte på barn då det är för tidigt att avgöra beteende- och emotionella störningar eller om det de facto beror på dålig miljö.
Barnen har tidigt noterats vara oemottagliga för tillrättavisningar, moral och har ofta försökt döda familjens husdjur eller mindre syskon.
Det behöver således inte ha ett dugg med nåt "underskott på näring eller belöningar" att göra, det finns fullt normala föräldrar som är fullständigt förtvivlade och tar sina barn för undersökning.
Att primärt söka fel i miljö är därför vanskligt gällande primär psykopati.
Däremot är det mer än givet att en dålig uppväxt, dåliga föräldrar leder till att vissa barn försämras likt vem som helst utan störningar - normala klarar sig utan problem likaväl (sk maskrosbarn) medan andra med en medfödd sårbarhet klarar sig sämre.

För att återfalla till självaste drama queen JM så är hon för min del en självgod, uppblåst, självcentrerad, otacksam, avundsjuk, hemsk människa. Jag tror att omsorgen snarare gått snett; att man försökt hjälpa men i hennes hagalna värld har hon snarare blivit värre och värre än att mogna med tiden. Hennes pengafixering är makaber och jag tror det bottnar i en patologisk avundsjuka och ett abnormt behov att hävda sig.
Ett enda fett jag, jag, jag.

Ja. Faktum är att möllan nog kunde vara ett idealiskt studieobjekt vad gäller patologins insättning.

Jag tror ju inte på att barnets allra första tid i livet borde vara fokus. Då måste det till genetiska eller medicinsk belägg. Dessutom är det ju som du antyder för ett senare stadium de givna föräldrarna som skulle ha de bästa förutsättningarna, inte institution. Man kan praktiskt sett inte fatta barnen riktigt som nå’ tabula rasa som kunde växa upp på laboratorium. Livet är det det är. Livsmiljön är nog också viktigare. Man får dessutom rikta in sig på det man kan kontrollera och som man vet fungerar, i gemen.

Vad gäller möllan borde man ju dock teoretiskt sett kunna utreda ungefär när i livet galenskaperna sätter in, och sluta sig till ungefär vad de ytterst bottnar i.

Det kunde vara lärorikt.

Om sådär tjugo år när harmen kanske lagt sig lite kanske hon är mottaglig för att resonera lite kring sin person. Mamman är väl säkrast att fråga ut dessförinnan.

Jag skäms.