Citat:
Ursprungligen postat av
Harvey-Two-Face
Tack för länkarna. Läste boken tack vare dig.
Om nu Laul på riktigt vill lägga skiten bakom sig så önskar jag honom allt gott. Jag kan inte hjälpa att en liten ond del av mig känner hur typiskt det är att han gör en stor, maximal 'tyck synd om mig!' grej av det hela. Bok, morgonsoffor...
Samtidigt så känner jag med honom, självklart, och han skriver bra om sina barndomsupplevelser, absolut. Var redo att förlåta allt där ett tag. Sen smyger sig Laulinho in, tyvärr...
Jag tycker Anna Hellgren säger det bra i AB --
"Hans egen förklaring doftar av både spritromantik och det gamla bekräftelsemonstret: eftersom han var så utomordentligt bra även när han söp som värst så lät tidningsledningen honom hållas. Det är den ultimata murvelfantasin, att leverera text även om världen brinner och man själv närmar sig delirium tremens.
Också med Alkisbarn tycks Robert Laul vilja bygga ett slags monument över en oändligt kapabel person, en som *alltid reser sig på nio och presterar. Det är synd att han inte vågar stanna upp och gräva lite djupare också i smärtpunkterna som inte omedelbart kan vändas till triumf – för djupt ner i Alkisbarn döljer sig en blänkande svart kärna som bara väntar på att träda fram i ljuset."