A.K.A. Serial Killer (1969)
Regissören Masao Adachi är troligtvis mest känd för att ha skrivit manus till många av Kôji Wakamatsus filmer men har också en plats i filmhistorien för att tillsammans med en grupp filmkritiker utveckla det som skulle kallas fukeiron, eller "theory of landscape", i samband med skapandet av den här filmen. Adachi och hans samarbetspartners var missnöjda med medias representation av händelser i landet och hanterandet av seriemördaren Norio Nagayama fick bägaren att rinna över och motiverade dem att skapa A.K.A. Serial Killer .
Deras lösning? Vänd bort kameran från mördaren, låt inte han ta plats på skärmen utan fyll istället filmen med landskapsbilder där mördaren kan ha, eller har befunnit sig. Filmen blir en studie av platser och rum och genom ett fragmentariskt men kronologiskt berättande av objektiva fakta som ur en polisrapport med en neutral röst får omgivningen sin kontext. Detta antagligen för att ge korrekt information om personen utan att riskera att väcka någon empati. Under stora delar spelar ett avant-garde-klingande soundtrack bestående av trummor, eventuellt en marimba och ibland en saxofon men vid vissa partier är det helt tyst. Berättarrösten återkommer med jämna mellanrum efter pauser på några minuter för att bidra med ny information, ofta två till tre meningar långt.
Det tar tid att förstå en person. För filmskaparna var att resa runt i landet och hitta ett sätt att fånga de platser Nagayama har befunnit sig på deras metod att närma sig honom och hoppades att publiken skulle kunna få bättre insikt genom att ges tid att ta in och tänka över bilderna medan man endast blir avbruten för att få enkel fakta om mördarens liv lite då och då. Jag finner detta väldigt intressant vare sig man vill argumentera för eller emot dess effektivitet men det fick mig definitivt att tänka efter. Om det var ett bättre sätt än något annat att förstå personen är väl dock svårt att säga. Filmens musik är ett stort problem i det här avseendet som stretar emot vad filmen vill uppnå. Den är alldeles för aktiv och invasiv och i partier gäller även detta för bildrytmen. Det finns dock en härlig kreativitet i bildspråket och en hel del väldigt fina bilder som till största del går hem men när det blir för "montagigt" jobbar den emot sig själv även på detta plan. 360° panoreringar används till exempel flitigt och detta är före både Michael Snows Le Région Centrale (1971) och Chantal Akermans La Chambre (1975) för att verkligen ta in rummet och det är effektivt. Många tagningar hålls ut ett tag men detta hade de definitivt kunnat jobba in mer av.
Något man får ha i åtanke som förmildrar de två invändningarna jag har är att det är lätt att peka ut när så många filmskapare senare har fortsatt utforska dessa metoder genom Slow Cinema medan filmen i mina ögon mer borde klassas som ett exempel av "proto-Slow Cinema". James Benning har senare specifikt utvecklat vidare konceptet att studera seriemördare genom landskapsbilder i filmer som Landscape Suicide (1989) och Stemple Pass (2012) där han skalar av ljudbilden och bildflödet betydligt mer och det visar sig vara mer effektivt för att uppnå målet. James Benning ska dock, om man får tro Julian Ross i artikeln Ethics of the Landscape Shot: AKA Serial Killer and James Benning's Portraits of Criminals inte haft vetskap om filmen eller teamets teorier innan han började utforska seriemördare men ska ha kommit fram till väldigt lika metoder även han genom ett missnöje med medias representation av ämnet. Inte lätt att bekräfta eller dementera men det är inte svårt att tro på med tanke på att landskap har varit centralt hela Bennings karriär vare sig han behandlar seriemördare eller något annat.
En intressant tanke kring filmen är just valet av att inte inkludera mördaren på något sätt. Tycker ofta det pratas av experter på ämnet om hur uppmärksamheten som ges personen kan vara en del i precis vad de är ute efter och kan dessutom inspirera andra desperata själar som eftersöker att få synas. Ur den synvinkeln blir det här ett alternativ att ge insikt till mördaren utan att ge han något han inte förtjänar. Han har ingen egentlig roll i filmen utan det är landskapet. Berättandet om honom är strikt fakta om saker som var han befann sig när och vad som hände och det görs som tidigare nämnt helt utan sensationalism på något sätt men informationen av honom formar ens bild av det man ser och låter en fundera själv kring personens psykologi.
Trots de två klagomålen i utförande gillade jag verkligen helhetsupplevelsen och kan rekommendera filmen till den som är intresserad av experimentfilm eller av det som nämns i min text.
3.5/5
Regissören Masao Adachi är troligtvis mest känd för att ha skrivit manus till många av Kôji Wakamatsus filmer men har också en plats i filmhistorien för att tillsammans med en grupp filmkritiker utveckla det som skulle kallas fukeiron, eller "theory of landscape", i samband med skapandet av den här filmen. Adachi och hans samarbetspartners var missnöjda med medias representation av händelser i landet och hanterandet av seriemördaren Norio Nagayama fick bägaren att rinna över och motiverade dem att skapa A.K.A. Serial Killer .
Deras lösning? Vänd bort kameran från mördaren, låt inte han ta plats på skärmen utan fyll istället filmen med landskapsbilder där mördaren kan ha, eller har befunnit sig. Filmen blir en studie av platser och rum och genom ett fragmentariskt men kronologiskt berättande av objektiva fakta som ur en polisrapport med en neutral röst får omgivningen sin kontext. Detta antagligen för att ge korrekt information om personen utan att riskera att väcka någon empati. Under stora delar spelar ett avant-garde-klingande soundtrack bestående av trummor, eventuellt en marimba och ibland en saxofon men vid vissa partier är det helt tyst. Berättarrösten återkommer med jämna mellanrum efter pauser på några minuter för att bidra med ny information, ofta två till tre meningar långt.
Det tar tid att förstå en person. För filmskaparna var att resa runt i landet och hitta ett sätt att fånga de platser Nagayama har befunnit sig på deras metod att närma sig honom och hoppades att publiken skulle kunna få bättre insikt genom att ges tid att ta in och tänka över bilderna medan man endast blir avbruten för att få enkel fakta om mördarens liv lite då och då. Jag finner detta väldigt intressant vare sig man vill argumentera för eller emot dess effektivitet men det fick mig definitivt att tänka efter. Om det var ett bättre sätt än något annat att förstå personen är väl dock svårt att säga. Filmens musik är ett stort problem i det här avseendet som stretar emot vad filmen vill uppnå. Den är alldeles för aktiv och invasiv och i partier gäller även detta för bildrytmen. Det finns dock en härlig kreativitet i bildspråket och en hel del väldigt fina bilder som till största del går hem men när det blir för "montagigt" jobbar den emot sig själv även på detta plan. 360° panoreringar används till exempel flitigt och detta är före både Michael Snows Le Région Centrale (1971) och Chantal Akermans La Chambre (1975) för att verkligen ta in rummet och det är effektivt. Många tagningar hålls ut ett tag men detta hade de definitivt kunnat jobba in mer av.
Något man får ha i åtanke som förmildrar de två invändningarna jag har är att det är lätt att peka ut när så många filmskapare senare har fortsatt utforska dessa metoder genom Slow Cinema medan filmen i mina ögon mer borde klassas som ett exempel av "proto-Slow Cinema". James Benning har senare specifikt utvecklat vidare konceptet att studera seriemördare genom landskapsbilder i filmer som Landscape Suicide (1989) och Stemple Pass (2012) där han skalar av ljudbilden och bildflödet betydligt mer och det visar sig vara mer effektivt för att uppnå målet. James Benning ska dock, om man får tro Julian Ross i artikeln Ethics of the Landscape Shot: AKA Serial Killer and James Benning's Portraits of Criminals inte haft vetskap om filmen eller teamets teorier innan han började utforska seriemördare men ska ha kommit fram till väldigt lika metoder även han genom ett missnöje med medias representation av ämnet. Inte lätt att bekräfta eller dementera men det är inte svårt att tro på med tanke på att landskap har varit centralt hela Bennings karriär vare sig han behandlar seriemördare eller något annat.
En intressant tanke kring filmen är just valet av att inte inkludera mördaren på något sätt. Tycker ofta det pratas av experter på ämnet om hur uppmärksamheten som ges personen kan vara en del i precis vad de är ute efter och kan dessutom inspirera andra desperata själar som eftersöker att få synas. Ur den synvinkeln blir det här ett alternativ att ge insikt till mördaren utan att ge han något han inte förtjänar. Han har ingen egentlig roll i filmen utan det är landskapet. Berättandet om honom är strikt fakta om saker som var han befann sig när och vad som hände och det görs som tidigare nämnt helt utan sensationalism på något sätt men informationen av honom formar ens bild av det man ser och låter en fundera själv kring personens psykologi.
Trots de två klagomålen i utförande gillade jag verkligen helhetsupplevelsen och kan rekommendera filmen till den som är intresserad av experimentfilm eller av det som nämns i min text.
3.5/5
__________________
Senast redigerad av BlackMetal 2018-09-12 kl. 19:35.
Senast redigerad av BlackMetal 2018-09-12 kl. 19:35.
skulle precis efterfråga densamma. Har dwe möjligen också läst senaste numret av FLM för lite inspiration? 
