Vilken livsstil blir man lyckligast av?

Det är ju enkelt att säga att alla är olika men det finns ju fortfarande mönster man kan se och hur verkligheten skiljer sig från vad vi tror gör oss lyckliga

De mest stressade och grinigaste människorna jag känner är också de som äger mest saker och har mest pengar. De som framstår som lyckligast är nog buddhister eller friluftsmänniskor.

Vad tror ni, blir man lyckligare av att t.ex. bo i ett stort hus för flera miljoner istället för en stuga?
Att vara högutbildad och sitta på kontor varje dag?

Buddhistmunkar verkar ganska harmoniska och tillfreds med tillvaron.

Jag tror de är lyckligast som kan leva på att göra något de älskar och som de uppfattar som meningsfullt. Utöver det är det väl en fördel att ha god hälsa, att ha en inkomst på minst 20,000 kr/månad (eller motsvarande materiell nivå) och vara en del av en social gemenskap (där man uppfattar sig som behövd och uppskattad).

Edit: Notera att buddhistmunkar är ett urval av människor som har både gått utbildningen och sedan valt att stanna kvar som munk. De brukar ha mat för dagen och tak över huvudet, sannolikt uppfattar de sin verksamhet som meningsfull, samt de ingår i en slags social gemenskap, både fysiskt och andligt.

På samma sätt kan högre utbildning möjligtvis göra det lättare att lyckas ägna sig åt något man finner vettigt och meningsfullt, samtidigt som man även tryggar sitt leverne. Men jag tror inte hög utbildning, hög inkomst, villa m.m. i sig gör en lycklig. Uppenbarligen finns det i alla fall många med de egenskaperna som tar livet av sig.

Sedan jag övergick till en Paleo-diet så har mins livskvalitee kraftig ökat....gick upp 15kg i muskel, mycket mer energi, hårlinje växte fram 1cm (!!) ja till och med harald stenhård där nere funkar bättre nu . Äter i princip bara kött och ägg, oftast rått. Inga vitamin eller mineralämnesbrister och normalt blodttryck. Mina kollegor på jobbet säger att jag ser 10 år yngre nu, vilket uppskattas.

Fanns nån studie som slutledde att disponibla pengar upp till 30.000 per person och månad gör lyckligare desto närmare den pengen man kommer, men över det planar det ut eller vänder nedåt igen till och med. Verkar rimligt så. Mer pengar har aldrig gjort mig lycklig, men att känna att de inte räcker till kan vara påfrestande. Lagom är lagom tydligen.

Det tror jag faktiskt inte ett dugg på. 30 000 är extremt mycket per person och jag ser inte det sambandet lokalt eller globalt

30k var alltså gränsen för när mer inte gjorde lyckligare.

Om gemene man har säg 20k att spela med varje månad just nu och får 10k till så tror du inte de skulle bli lyckligare alltså?

De får alltså dessa pengar från ingenstans? Det låter som en fantasivärld och ingenting man kan använda i den här diskussionen

Studien var baserad på att man frågat personer om de är lyckliga (på olika sätt förstås) samt hur mycket pengar de har till övers i månaden. Det var inte imaginära lottovinster och hur folk trodde de skulle påverka dem alltså.

Som ett tillägg till mitt förra inlägg vore väl att nämna Nirvanas frontman Kurt Cobain. Han hade väl inte alltid haft ett värst lätt liv med materiellt överflöd, men likväl var det först när han var kanske jordens största rockstjärna och rik som han valde att begå självmord. Om man ska tro på hans avskedsbrev, så berördes just ämnet att han inte längre kände att det han sysslade med var meningsfullt, samtidigt som han kände en press gentemot fans m.fl. fejka att han ändå gjorde det.

Jag såg för övrigt en TV-intervju med Cobain där han gav ett rätt bra exempel på hur människans belöningssystem fungerar. Han nämnde hur han under uppväxten brukade botanisera i skivaffärer och angav den där speciella känslan han kände när han lyckades hitta ett fynd. Han nämnde att han idag (d.v.s. när intervjun gjordes) skulle kunna köpa hela skivaffären, men samtidigt kan han inte längre uppleva det där lyckoruset han en gång kände när han lyckades hitta ett skivfynd. För vårt belöningssystem triggas av att vi lyckas med något relativt till det vi redan har.

Det är därför vi kan vara lyckliga om vi t.ex. lyckas få flytta till en villa, men den lyckan är ju inte bestående. Vi kan vara nöjda med vad vi har, men den där uppmaningen om att vi ska gå runt och vara väldigt tacksamma och lyckliga över vad vi har kommer aldrig att fungera annat än i små ögonblick, eftersom det inte är hur belöningssystemet i hjärnan fungerar. Allt det vi kan uppfatta vore fantastiskt att få, t.ex. berömmelse, kvinnor som jagar oss, en lyxig villa o.s.v., känns aldrig riktigt lika fantastiskt längre när vi har haft det ett tag.

I förbigående, när folk från modesta förhållanden blir väldigt plötsligt berömda och rika, så öppnar det dessutom vägen för att ha råd att trigga belöningssystemet mer omgående utan arbete och ansträngningar. När det gäller t.ex. rockstjärnor, så har vi så klart alkohol och droger, men även något så enkelt som att man plötsligt kan äta vad man vill när man vill, som när t.ex. John Lennon började bli fet 1965, för att nu inte tala om Elvis Presley. Det är dubbelt illa för många kändisar, då de för sin image känner en press att hålla sig snygga (vilket sedan lätt återigen fixas med tabletter och droger).

Det är just därför det - åtminstone för många - är viktigt att syssla med något man älskar och som känns meningsfullt, eftersom det motiverar en att arbeta/skapa, samt i sin tur kan resultaten från det arbetet/skapandet trigga igång belöningssystemet, samtidigt som det även lätt håller den existentiella ångest borta som kan drabba en del.

Ja okej, det kan bero på att dessa egentligen har samma livsstil. Om man nu ska leva medelklass-livet är nog 30k bättre än 20k. Men är den livsstilen i grunden den man blir lyckligast av?

Det vete fåglarna. Personligen har jag ingen relation till pengar och har levt på allt mellan 0-160.000 i månaden i olika perioder av livet, men kan inte säga att varken det ena eller andra gjorde mig mer eller mindre lycklig.

Man är nog lycklig när man har det man tycker sig behöva helt enkelt? Vissa känner att de behöver lite mer och vissa lite mindre?