Vi får följa två barn, en pojke och en flicka, som spenderar en sommar hos sina morföräldrar då modern är väldigt sjuk. Viktiga insikter och erfarenheter görs som får barndomens fjäll att falla från ögonen på de två syskonen.
A Summer at Grandpa’s är väl på det stora hela en helt okej film. Tekniskt sett kan jag inte klaga på något vad gäller själva filmskapandet. Tyvärr så finner jag bara inte huvudkaraktärerna tillräckligt intressanta nog för att bibehålla uppmärksamheten hela filmen igenom vilket gör att upplevelsen blir lidande. Nu vet jag att det här inte direkt ska vara världens mest karaktärsdrivna film men så intressant är det inte att se på när barn leker med sköldpaddor eller plaskar runt i vatten. Med det sagt så tar sig filmen ändå under andra halvan då det blir lite mer allvarlig livsbejakande och mindre gulli-gull som vi bjuds på. Men på det stora hela var det mest en gäspning och nerräkning tills den tog slut.
Trots att A Summer at Grandpa’s inte föll mig i smaken så kommer jag nog att fortsätta beta av Hou Hsiao-hsien då jag tror att jag har bättre lycka med hans senare filmer.
Då måste jag ta och plocka fram min DVD-utgåva av denna som legat orörd i min hylla i snart tio år av någon anledning, kanske var längden på filmen som avskräckte mig men ärligt talat vet jag inte. Gillar ju krigsfilmer, Lee Marvin och Mark Hamill plus att Samuel Fuller var en ball excentriker då han gjorde film. Inte sett jättemycket film av Fuller i fråga, men White Dog från 1982 minns jag som bra med sitt kontroversiella tema.
Jag köpte denna för ett bra tag sedan jag med och även jag varit lite avskräckt av längden. Det enda värre än en dålig film är en lång dålig film! Men den är lättsedd. Känns som man blandat ihop en tung lång krigsfilm med något betydligt mer lättsamt. Jag gillar't!
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2018-08-22 kl. 21:15.
Jag köpte denna för ett bra tag sedan jag med och även jag varit lite avskräckt av längden. Det enda värre än en dålig film är en lång dålig film! Men den är lättsedd. Känns som man blandat ihop en tung lång krigsfilm med något betydligt mer lättsamt. Jag gillar't!
Det låter härligt och Lee Marvin kan man ju inte få nog utav på film, så jag ska försöka få filmen sedd senast i helgen då!
En kväll under en biltur hejdas Mike Hammer av en mystisk ung dam. Hon verkar vara jagad.
Stålmanmen, förlåt, Mike Hammer vevar ner skurkar och banditer i parti och minut.
Han vet också exakt var allt och alla befinner sig trots att dom gömmer sig.
Grundhistorien bar ganska bra.
I en bilolycka dör den hemlighetsfulla damen, men Mike överlever.
Genom hela filmen vill några skurkar mörda honom,, och flera i hans närhet råkar illa ut (däribland en irriterande bilmekaniker som ligger under bilar upphissade endast av domkraften, nej, det finns ingen som gör så)
Tillsist kommer Mike på att hon svalt en nyckel strax innsn hon dog.
Den har obducenten hittat.
Nyckeln leder till ett klädskåp på en exklusiv klubb.
Skåpet innehåller en liten låda.
Lådan visar sig innehålla något radioaktivt.
På slutet blir bovarna oense, och medhjälparen skjuter chefen för att ta hela bytet själv.
Nyfiken som hon är öppnar hon lådan.
Hela huset fattar eld, medan Stålm... förlåt, Mile Hammer stapplar ut ur huset svårt skottskadad.
Iden att se filmen fick i tråden om vilken film du ska nu.
Hoppas inte att tipsaren såg den.
7,7 på Imdb var ännu ett skäl till att se den.
Hyfsad historia, väldigt illa förvaltad. 2/5
Jag blev nyfiken på den och sugen på att se den då jag velat läsa någon roman med Mike Hammer under flera år men inte kommit till skott med den saken. Så tänkte att filmen kanske kan fungera som en inkörsport till Mr. Hammer då. Gillar ju film-noir från den här tiden också, och Kiss me Deadly brukar nämnas i samma mening som ett par av de kändaste i genren.
Som tonåring och en bra bit upp i vuxen ålder slukade jag det mesta av King. It har jag läst (på svenska) otaliga gånger. En älskad tegelsten i hyllan. Miniserien från 90-talet likaså. Så jag anser att jag kan min It. De flesta av Kings filmer har jag önskat få upprättelse genom nyfilmatisering. Så när jag nåddes av informationen ok att It skulle upp på duken visste glädjen och förväntan inga gränser. Det kändes omtumlande. Samtidigt var det viktigt att verkligen försöka ge den en chans, med nya skådisar och allt.
Allt kändes helt ok fram till scenen där Georgie möter sin baneclown. Ja, det var väl kul att en svensk talang fick äran att spela Pennywise. För det är en ära. Pennnywise är i mitt tycke en lika ikonisk roll som James Bond. Han är lite av clownfobins urfader. Bill Skarsgård funkade tyvärr inte. Utseendemässigt så har han fått en överdimensionerad panna, likt vattenskalle , och en frisyr som känns Jack Nicholson. Allt toppas av ett par gigantiska kanintänder (!?) Så kommer då dialogen.
- Hi Djåådjie!
Han låter full och efterbliven. Faktum är att han både ser ut och låter som Elmer Fudd, sprungen ur en vanvettig feberdröm. I scenen med Georgies död så har han och Pennywise en dialog om ballonger, som avlutas med att Georgie undrar om ballongerna flyter.
- Do they float?
- Oh, yes... They float, Georgie... They float...
and when you're down here with me... YOU FLOAT TOO!
Detta citat är inte med i nya filmen. Jag blev mållös. Ovanstående är så klassiskt, så obehagligt. Hur i helvete kunde man välja bort detta stycke? Här blev det väldigt klart att detta inte kunde sluta bra. Och det fortsätter på liknande vis. Viktiga, intensiva och obehagliga scener från bok och 90-tals filmatisering saknas. T. ex scenen där Beverly åker tillbaka och besöker sitt föräldrahem. Eller den som visar hur Henry Bowers får kontakt med Pennnywise och tar sig ut från Juniper hill.
Rent krasst så känns It 2017 som en ytterst komprimerad version. Ett jäkla antiklimax blev det. Så efterlängat och så fel det blev. Tillrättalagd för att tilltala även de som saknar erfarenhet av King i allmänhet och It i synnerhet. Till filmens lilla försvar kan jag dock säga att It som bok är helt makalös. Kanske kommer det aldrig att gå att göra den rättvisa, oavsett hur många timmars speltid och CGI. Som ett exempel från boken på det, ta Patrick Hockstetter. En riktigt, riktigt störd ung man vars gärningar är så bisarra och gränslösa att de kanske skulle vara svåra att ge rätt dimension i filmformat. Eller stackars Eddie Cocoran, som har ett fruktansvärt ångestladdat och grymt möte med Monstret från den svarta lagunen. Något som på film hade kunnat bli fjantigt och avväpnat. Boken är så psykologisk, det är så mentalt allting. Skräck och ångest kan vara svårt att gestalta på ett snyggt och värdigt sätt. Kanske är It ett skolboksexempel på när boken alltid kommer vara bättre än filmen.
Jag blev nyfiken på den och sugen på att se den då jag velat läsa någon roman med Mike Hammer under flera år men inte kommit till skott med den saken. Så tänkte att filmen kanske kan fungera som en inkörsport till Mr. Hammer då. Gillar ju film-noir från den här tiden också, och Kiss me Deadly brukar nämnas i samma mening som ett par av de kändaste i genren.
Så ska nog kolla in den framöver!
Du gör givetvis som du vill, men det är två bortkastade timmar.
Allt kändes helt ok fram till scenen där Georgie möter sin baneclown. Ja, det var väl kul att en svensk talang fick äran att spela Pennywise. För det är en ära. Pennnywise är i mitt tycke en lika ikonisk roll som James Bond. Han är lite av clownfobins urfader. Bill Skarsgård funkade tyvärr inte. Utseendemässigt så har han fått en överdimensionerad panna, likt vattenskalle , och en frisyr som känns Jack Nicholson.
Trots att han hade en kort tid ”on screen” så tycker jag att Georgie var förvånadsvärt bra.
För en barnskådis i dagens hollywood...
Han fick mig snabbt insatt i filmen, just pgd av den scenen faktiskt.
Varför ser jag sånt här ?
Här är den frågan än mer motiverad, för det här var en helt obegriplig soppa.
Med 7,9 på imdb, så undrar jag om jag såg rätt film.
Nåväl, på ett väldigt flott slottshotell går en man omkring och trakaserar en ung dam, tydligen var dom båda där förra året.
Genom hela filmen är konversationen, i princip, densamma.
-vi sågs här förra året.
-nähä, joho, nähä.
Man får aldrig riktigt klart för sig vad det spelar för roll.
Senare i filmen verkar det som att slottet bara bebos av döda, och kanske är det så.
Flera gånger under filmen dyker en lång man upp, som är en hejare på ett tändsticksspel som han alltid vinner.
Enligt några som lämnade bion samtidigt, var det uppenbart att kvinnan var gift med den långe mannen, något som jag inte alls tyckte var uppenbart (detta är en film där ingenting ska vara som det verkar, varför ingenting borde vara uppenbart).
Senare i filmen mördas damen, men går omkring som om ingenting har hänt.
På slutet följer hon i alla fall med den tjatige uppvaktaten, omöjligt att veta vart dom går.
Dom kunde lika gärna bara gå ut i parken, ännu en gång.