Citat:
Ursprungligen postat av
Skogsvatte
Trams. Du kan inte axiomiskt hävda att "välbefinnande" (definiera?) har ett objektivt egenvärde. Självklart har ditt "välbefinnande" ett subjektivt egenvärde, men detta värde är på intet sätt objektivt och kan i vissa fall stå i diametral motsats till andra människors välbefinnande (hat, svartsjuka, hämnd, osv). ...
Att någonting är ontologiskt en subjektiv upplevelse betyder inte nödvändigtvis att det är godtyckligt.
Etik betyder “hur man bör beté sig”, d.v.s. är en värdering. Mig veterligen kan endast tänkande och kännande varelser värdera sakernas tillstånd. Det innebär att X i universum har ett värde om och endast om det finns tänkande och kännande varelser som värderar X. Så ifall man vill skapa en universell etik som inte är beroende av kultur, tycke och smak, är den minst godtycklig om den baserar sig på den minsta gemensamma nämnaren av vad tänkande och kännande varelser värderar. Och ytterst sett värderar tänkande och kännande varelser det som bidrar till vårt välbefinnande (välbefinnande för oss människor innefattar sådana upplevelser såsom mening, innehåll och tillfredsställelse i livet).
Därför är det minst godtyckliga att utvärdera människors beteende (etik) och sociala konstruktioner utifrån hur de påverkar tänkande och kännande varelsers välbefinnande. Det är betydligt mindre godtyckligt att hävda att X är ont/gott beroende på hur den påverkar tänkande och kännande varelsers välbefinnande än att hävda att X är gott/ont om och endast om en hypotetisk gudom förkunnar att X är gott/ont. (se
(FB) Varför blir folk religiösa, utan att egentligen tro?).
Och att det ibland kan finnas intressekonflikter mellan olika individers välbefinnande innebär inte att detta inte bör utgöra måttstocken för etik och sociala konstruktioner.
Citat:
Ursprungligen postat av
Skogsvatte
... Dessutom vet vi att "lidande" inte har någon universellt negativ inverkan på människan, då lidande dels är en biologisk försvarsmekanism och dels kan ha långtgående positiv inverkan på människan i begränsade mängder. Så att överhuvudtaget använda "lidande" som måttstock för en objektiv ateistisk moralfilosofi är dumt. ...
Nu hävdade jag inte att allt lidande är av ondo. Kortvarigt lidande kan vara nyttigt och hälpa oss att undvika faror och motgångar kan hjälpa oss att växa som individer. Däremot skrev jag att den värsta tänkbara världen är den där alla tänkande och kännande varelser upplever maximalt lidande. Att svälta ihjäl, torteras ihjäl av cancer eller torteras ihjäl i Gulag/Auschwitz har ingen nytta och är av ondo, om nu ordet ondo ska ha någon meningsfull betydelse. Så att beté sig på ett sätt som kan hjälpa människor att slippa svälta ihjäl, bota cancer om man kan eller undvika samhällen som skapar Gulag/Auschwitz har ett värde.
Citat:
Ursprungligen postat av
Skogsvatte
... Jag vill återgå till den fundamentala frågan om existens kontra icke-existens. Ateister kan inte föra i bevis eller härleda på vilket sätt existens (i betydelsen "leva") har något objektivt, inneboende egenvärde i jämförelse med icke-existens (i betydelsen "vara död"). Tvärtom, så ter sig icke-existens klart överlägset existens, då varje risk för lidande eller subjektiva upplevelser helt eliminerats.
Därför att de flesta av oss tänkande och kännande varelser råkar värdera vår existens och liv. Och eftersom det enda som är av värde är det som värderas av tänkande och kännande varelser, innebär det att existens har ett värde. Ifall man har ihjäl någon, så berövar man någonting som en tänkande och kännande varelse värderar, d.v.s. någonting som har ett värde. Detta är ett mindre godtyckligt skäl än att en hypotetisk gud förkunnat att livet är heligt (se
(FB) Varför blir folk religiösa, utan att egentligen tro?).