Om inget existerar efter döden, hur kommer det sig att man existerar ifrån början?

Detta är en fråga som har präglat mitt huvud ett tag och jag lyckas inte hitta ett vettigt svar. En typisk religiös individ kommer med argumentet att det garanterat finns något efter döden, utan bevis. En ateist säger det motsatta, utan bevis heller. I detta fall, hur skulle en ateist förklara vårt medvetande? Att bara säga att vi existerar utan en orsak eller att det är en slump är inget godtyckligt svar, det måste finnas en orsak till vår existens/medvetande.

Jag tror för att förstå medvetande är man tvungen att försöka få bort eller dämpa det, gå till grunden om vad det är. Vad kan göras för att dämpa medvetande? Jag tror reducerad intelligens, dämpade känslor och i ren allmänhet försämrad funktion i diverse delar i hjärnan bidrar till mindre medvetande. Det är ju därför man inte är särskilt medveten när man föds, alla delar av hjärnan är underutvecklade, exempelvis delen/delarna som ansvarar för formandet av minnen, den prefrontala kortexen som ansvarar för kognitionen och kritiskt tänkande (förmodligen stort inflytande över medvetandet) och många andra delar av hjärnan.

Jag dock ha fel, det är bara vad jag tror. Det är lite grann som att säga någon med Downs inte är medveten, eller medveten till liten grad.

Jag tror att medvetandet helt enkelt är hjärnans komplexitet. Frågan återstår dock: Varför är jag i denna kropp och inte i en annan? Ifall jag nu dör, vad förhindrar mig från att föddas i en kropp i någon annan tidslinje, annan del av universumet och annan livsform? Jag menar inte frågan spiritualistiskt utan rent experimentellt, det måste finnas en orsak till min existens.

Se hjärnan som en tom processor och en tom hårddisk, från början när man föds (eller redan i magen) finns naturliga förprogrammerade rutiner och kommandon. Därefter så programmeras hjärnan med fler kommandon och utvecklingsbara subprogram, lägg sedan till minne och nya intryck (input). inga människor har exakt samma förutsättningar då de tar in olika input.
När programmet antingen är obsolete eller råkar ut för en skada i mjuk eller hårdvara så avvecklas det.
Slutligen stängs strömmen av och vad har du då kvar ?
Ingen ting alternativt så har hjärnan lagrad information en kortare stund tills hårdvaran är nerbruten.

Så att tro att det finns ett flumliv alt något annat är endast ett program för att inhysa hopp.
Det släcks och blir svart, dock så lever individen vidare i sparade minnen tills även dessa försvinner.

Så här kan man tänka om man INTE tror att människan har en själ:

Om du bränner upp en dator (människa) så att den blir till aska, då existerar datorn (människan) INTE längre. Och orsaken till att den existerade från början, det var för att någon skapade den.

Så du definierar ens medvetande som enbart en kollektion minnen och inbyggda samt utvecklade funktioner?

Jag vet inte ifall jag kan köpa det. Det besvarar fortfarande inte varför man är i kroppen. I det fallet, ifall systemet får lite annorlunda funktioner och annan kollektion minnen, är det en annan individ med samma medvetande?

Och vem skapade den? Varför hade datorn sitt egna medvetande? Vad förhindrar datorn ifrån att anta en ny kropp efter döden? Det måste ju finnas en orsak till att den antog den kroppen.

Detta låter kanske lite mer som reinkarnation. Jag gillar inte idén av reinkarnation, det blir väldigt brett. Vad händer t.ex. om det inte finns några livsformer? Eller för få? Hur reinkarneras man då?

Kan vara så att det helt enkelt är vakuum efter döden men då återgår man till frågan.

Om man som jag inte anser att medvetandet är annat än utvecklingen av satta parametrar lagrade i hjärnan så förklarar det även varför man är i en speciell kropp, man är nämligen summan av de händelser som har programmerats.

Vår fria vilja är endast baserade på matematiska uträkningar som självklart kan förfinas med diverse tillägg.
Det finns tydliga exempel på att människor har fått fel på programmen eller tillochmed tappat sin "personlighet" efter olyckor eller sjukdomar, det händer när vissa delar av den sparade datan blir corrupt och processorn försöker att hitta andra kopplingar än de som var från början inlärda.

Det är korrekt, jag tror inte det finns något som heter själ.

Var du medveten vid 1 års ålder, det vid 3 års ålder? Ja exakt när möjligen vid säg 7. Så om medvetandet fanns där från början så krävs det en tid innan du faktiskt blir medvetande. Vid 7 något litet, vid 15 ännu mera och vid säg 20 helt medveten.

Sedan åt andra sidan. Vilket medvetande finns kvar om du dör ca 90 år gammal. Det medvetande du hade då senil och sjuk eller det du hade 60 år innan?

Definiera 'man'? JAg håller också med att vi bara är en kollektion minnen och inbyggda och utvecklade funktioner. Gamla skräpfunktioner som inte används för de har ingen funktion längre och olika spetsfunktioner beroende på mer utvecklad del av hjärnan.

I ditt resonemang förutsätter du att vi har någon typ av själ då där detta, eller vad du menar, skulle husera och vart tar då den själen vägen. Varför skulle det vara så? Har djuren också själ då? Och växter. Allt som lever har ju i stort sett samma hårddisk med olika subrutiner, mindre olika än man tror. Anser du då att allt som lever har samma själ eller är det bara de med medvetande som har själ. Vad är då medvetandet?

Då den biologiska programmering innefattar reproduktion så skapas självklart endast förutsättningarna för att en ny enhet skall uppstå, sedan är det upp till andra yttre och inre parametrar hur den nya enhetens matas med data.

Rent tekniskt borde det inom en framtid gå att tanka ner det du kalla medvetande och införa i en annan enhet.

Hårdvaran släcks ner och DESS minne försvinner, men dock finns effekten av hårdvarans (människans) handlingar kvar på andras hårdvaror likt ringar på vattnet.
Den nersläckta hårdvarans inputs har påverkat andra hårdvarors val, därför har den i egentlig mening "spridit sig" och därmed "befruktat" andra hårdvaror med sin hårdvara.
Alltså är alla hårdvaror ett då det i förlängningen finns ett penseldrag av alla tidigare hårdvaror där

Albert Einstein trodde på ett liv efter detta, eftersom inget i universum kan förstöras, bara omvandlas.

Förr eller senare kanske man omvandlas tillbaka till en människo liknande form på en liknande planet. TS har rätt med sitt argument. Vi skapades på samma sätt.