Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Jag såg klart den först igår och man blev positivt förvånad av filmen. Några positiva saker med den är själva upplägget (hur historian berättas), ljuddesignen, fotografierna och till större delen tempot som oftast går lagom långsamt så tittarens fantasi kan få tid på sig att måla och strukturera upp bilder.
Något som istället störde mig lite var skådespelet och då särskilt polismästaren men även programledaren som visar upp platserna i och runt om staden. Annars gjorde flera av skådespelarna ett bra intryck så som fotografen, den mexikanska systern och några av de anhöriga till de bortgångna. Jag vill dock lyfta ett varnande finger för att jag har fått högre tolerans för lite kurvigt och snett skådespel under åren enbart för att istället kunna njuta av det som faktiskt är bra med en del sämre sammansatta skräckfilmer. Nåväl, tillbaka till filmen!

Någonstans i andra delen av filmens mitt punkt blir det lite släpigt men detta restaureras sedan med några mörka och ondskefulla återberättande som jag uppskattade och här är det kul att filmen vågar att just inte förskona en viss grupp i samhället, ser ni filmen förstår ni vad jag menar.


Det som gör Savageland värd att se är dess något unika upplägg och att allt berättas ur en rättegångs synvinkel, det, tillsammans med fotografierna som ljudsätts med en mörk, släpig och ond atmosfär gör att det blir, inte mycket, men en smula krypande emellanåt. Dessa tre punkter (vinkeln, fotografierna och ljudsättningen) är vad som lyfter filmen över den drös av många andra found footage filmer som trögt ligger och simmar i en träskigt illaluktande damm i skogen för aldrig någonsin nå ytan. Ja, Savageland får faktiskt se några solstrålar mellan trädens kronor även om den aldrig riktigt lyfter upp i vinden, så att säga.

3/5

Nyss hemkommen från Hereditary och jag är kluven. Jag ska först säga att det är en bra film, den bjuder på en och annan brutal shock och fotot är fantastiskt. Jag älskade att interiören fick en dockhustouch. Vissa utdragna scener är jobbiga att se på (på ett bra sätt) och det kan vi tacka både regissören och dom vassa skådisarna för. Men Hereditary lider också av att vilja för mycket. Första halvan är egentligen ett straight drama om sorg och psykisk sjukdom, men något snille tyckte att det vore en bra idé att lägga skräckmusik på nästan varje ruta och det förtar snarare än förstärker stämningen. När skräcken väl börjar känns en del scener onödiga, som om manusförfattaren inte kunde bestämma sig för vad det är för väsen vi har att göra med. Klassiskt spöke, poltergeist eller demon? Take your pick. Slutet urartar i en generisk sörja komplett med takklättrare. Och Gabriel Byrne, vad fan hade han där att göra? Snacka om poänglös karaktär, han bidrar tyvärr inte med någonting. Men allt som allt är det en bra film, skräcken är ständigt närvarande och man sitter inte och väntar på nästa jumpscare. En typisk tre av fem-rulle.

Angående slutet:

Underbart att du kommer med lite av din insyn på filmen. Skall bli helt klart underligt att se den i framtiden. Tack!

Såg The Conjuring och jag har varit rädd för att sova i över 2 veckor nu. Jag har konstanta mardrömmar. Klarar inte av filmer som The Grudge heller kan inte sova på månader. Får ni inte problem med det när ni tittar skräckfilmer?

Nej, jag har nästan aldrig haft mardrömmar utav film eller skräckfilm under de aktiva åren som jag tittat på film sedan jag var liten. Lustigt däremot att jag drömde inatt att jag blev jagad av Michael Myers och igår såg jag ju på Friday the 13:th part 4 så kul att ditt inlägg dyker upp så här dagen efteråt.

Ja trevligt med en recension på film det förmodligen kommer ta ett tag innan jag kommer se, väntar nog till 1080 kvalla går att ladda. Gick du in på bion med riktigt höga förväntningar?

Själv har jag nästan helt slutat med förväntningar på nyare filmer, så ofta man blivit besviken. Men givetvis är man ju bara människa, klart man har lite mer hopp om vissa filmer än andra, just nu är det två jag tänker på då och då, två remakes, Suspiria och Pet Semetery. Remakes brukar ju sällan båda gott, åtminstone inte i dessa tider, men men här har jag oundvikligen förväntningar!

Jag brukar sällan se trailers men efter att ha läst i den här tråden (kommer inte ihåg vem det var som postade) för ett tag sedan om trailern för Suspiria, att det lovade mycket mycket gott kunde jag inte hålla mig. Jag såg dock inte hela hehe, men det såg faktiskt mycket lovande ut! När det gäller Pet Semetery är det regissörerna bakom Starry Eyes från 2014 som står bakom spakarna, jag gillade den skarp!

Edit: Jag lär mig aldrig stava den filmen, Pet Sematary ska det givetvis vara...

Under förmiddagen såg jag The Devil's Candy (2015) som jag inte hade hört om tidigare men upptäckte att regissören har gjort den australiensiska filmen The Loved Ones tidigare som jag sett ett par gånger och gillade. En sak som jag märkte direkt att det är samma regissör är musikvalet i soundtracket, det är uteslutande Metallica, precis som i The Loved Ones. Huvudkaraktären och hans dotter är båda metalheads vilket är en kul grej för oss som är hårdrockare själva och växt upp med Metallica och Slayer b.la.

Lite kort så är huvudpersonen konstnär som gör beställningsjobb och målar tavlor som han kanske inte själv skulle måla om han var "oberoende" konstnär och kunde leva på sin konst, men pengarna måste in. Han och frugan med dotter hittar ett nytt hus där det tidigare skett två dödsfall, men det är inget som stör familjen något vidare, utan de köper huset och sedan börjar problemen att hopa sig för alla inblandade.

Tyckte en hel del om denna, den bjuder på som jag skrivit ett bra soundtrack, sympatiska och likeable karaktärer (förutom en), har en härlig atmosfär med lite hederligt djävulstema och en speciell scen för oss svenska hårdrockare som fick mig att dra på smilbanden. Det finns bättre filmer med djävulstema och sämre, denna är en skön film att se en ledig dag utan att man behöver anstränga hjärnan alls. Bara sätta sig i soffan och se en bra, klassisk 3/5 film.

Om ni inte har sett The Loved Ones så kolla in den med, den tyckte jag var snäppet bättre faktiskt.

Jag såg den förra sommaren, var rätt full dock så minnet är väl inte det bästa men nog var den ok och alltid trevligt med hårdrock. En annan film med metal-tema är Deathgasm (2015) som var riktigt underhållande. Så klart får man ju ut mer av de här filmerna om man gillar metal!

Deathgasm skall jag lägga på minnet, tack för tipset, den har jag missat!

Sen är ju klassikern Trick or Treat lite av en hårdrocksklassiker, med Ozzy och Gene Simmons, charmig rulle.

En skräckfilm med metal kan ju inte undvikas! Ska ses så snart som möjligt. Tack!

Deathgasm var skoj och charmigt underhållande med bra musik, likeable karaktärer och en fin homage till Evil Dead.

Jo Australien är bra på skräckkomedier (mycket svår genre att få till) eller vad man nu ska benämna det som, eller var det kanske Nya Zeeland i det här fallet? Minns att Wyrmwood kom i ungefär samma veva, den var också underhållande.

Australiens (2014) kan man ju också nämna, iofs en scifikomedi men ändå. De kan sin humor där down under hehe!