Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Det är upp till den som påstår något att vidimera påståendet. Inte vice versa..

Ibland är ovetande mer värdefullt än vetande, eller bara roligare för stunden. Vissa kan skifta snabbare mellan dem, vissa har en dragning åt ena hållett, vissa åt det andra.

Fast du skriver ju bara så för att du vill låta intellektuell. Du vet inte ett dyft om någon av religionerna och vad de står för då därför är det enklare för dig att bara säga att du är ateist istället så slipper du tänka. Det är enklare att säga att man tror på inget för då slipper man motivera och argumentera för nåt och kan likt trollet Bogomil bara sitta och peka ut fel i andras logik.

För det är så folk funkar tar man kontroll och bestämmer man åt dem vad de ska tänka så blir det rätt, det är därför såna som du är helt ute och cyklar.

Det är ju precis tvärtom,om du inte är religös måste du tänka och försöka förstå världen, religiösa är ju som får ,det står i en bok som någon skrev för längesedan,jaha ja då måste det ju vara sant.
Istället gå ut i världen och testa och fundera ut om världen verkligen fungerar som det står i den gamla boken.

Jaså? Du verkar i alla fall inte veta något dyft om vare sig hur människans psyke fungerar eller hur religioner uppkommit eftersom det du skriver är totalt motsatt hur det fungerar i verkligheten.

Många säger att det bästa beviset för att gud finns är att de religiösa mår bättre. Ja, det kan visas statistiskt, men varför mår de då bättre? Placebo?

Nej, det är inte någon placebo-effekt eftersom det gäller för alla verkligt troende, inte bara en viss procent av dem. Och om man sedan inser att det inte spelar någon roll VAD de troende tror på (det spelar ingen roll ifall de är katoliker, protestanter, mormoner, judar, muslimer, hinduer, buddhister) så kan det alltså heller inte vara någon Gud inblandad i varför de mår bättre eftersom vilken gud det gäller uppenbarligen är irrelevant.

Den verkliga anledningen är så enkel som att de genom sin tro har fått en fast punkt i tillvaron. En stabil punkt som gör deras liv mindre kaotiskt och ger det en viss mening, även om denna ”mening” egentligen är en illusion.

Det har att göra med hur man bäst kan hantera kaos och förvirring, oavsett vilken situation det gäller. I vilken förvirrad situation som helst så är det första man ska göra att ta tag i något, vad som helst, och börja ordna resten kring det. Då blir det mindre förvirrat. Det spelar ingen roll vad man börjar att ordna resten omkring, det behöver inte vara ett korrekt val. När den värsta förvirringen har lagt sig och det klarnat lite kanske man ser någon bättre stabil punkt att ordna allt kring.
Ett exempel är t.ex. en presskonferens där ett tiotal journalister samtidigt skriker snabba frågor. Den som ska svara på frågorna känner då förvirringen tills h@n helt enkelt tar tag i en av frågorna och börjar besvara den. Då blir det genast mindre förvirrat.
Ett annat exempel är att människan tidigt valt att se på universum med jorden som stabil punkt, och man skapade platser som Stonehenge och Chichen Itzá för att markera ”solens” rörelse i förhållande till jorden, men människan har senare insett att det egentligen är jorden som rör sig i förhållande till solen, och man har bytt stabil punkt, vilket ger betydligt mindre komplicerade rörelsebanor för de andra planeterna. Valet av vilken punkt man väljer att börja ordna verkligheten kring behöver alltså inte vara sant. Om man väljer en kristen världsbild som stabil punkt i tillvaron så blir man lugnare eftersom man får ”svar” på mycket som annars är en stor förvirring, som till exempel hur universum och människan uppstod och varför det finns krig och ondska i världen och vad som händer efter döden. Det behöver inte vara sant för att det ska vara lugnande, det räcker att man tror på det.

Och det intressanta är att även ateismen kan vara en fast punkt i tillvaron, om man har valt det som en fast punkt och inte som en förtvivlad slutsats på grund av förlorad tro. Värre är det för agnostikerna, eftersom de inte har vare sig tro eller ateism som en fast punkt i tillvaron, så de har oftast valt något annat som är viktigt för dem - t.ex. familjen eller arbetet eller någon social verksamhet som scouterna eller någon välgörenhet.

En annan ytterligare faktor som gör att troende säger sig må bättre (alltså förutom att de har en stabil punkt i sin tillvaro) beror på en ytterligare tillagd illusion:
De har lämpat över en stor del av ansvaret för vad som händer i deras liv på Gud, och det är en befrielse. Det känns bättre att veta att gud leder dem i stället för att de själva måste fatta alla beslut utan hjälp från gud.
[Att de ändå i verkligheten själva måste fatta alla beslut spelar ingen roll, de tror att de får hjälp och den "hjälpen" får dem att känna sig bättre. Det är illusionen.]

Att människan med sina många begränsningar skulle ha full kännedom om komponenterna och mekanismerna i universum gör ju naturligtvis ateisten till lika mycket känslogrundad fundamentalist som vilken annan övertygelse om ett definierat gudsbegrepp.

Varken ateisten eller den troende som menar sig veta har rätt eftersom att förutsättningarna för att veta helt enkelt inte finns där. Universum är eller sägs vara nära nog oändligt och att då tro sig veta hur det fungerar är naturligtvis storhetsvansinne.

En ateist behöver bara veta att den inte tror på någon gud, den behöver alltså inte påstå att inga gudar finns. Att inte vara övertygad om något (gudar) betyder inte att man automatiskt är övertygad om motsatsen (inga gudar finns).

Den inställningen hos en ateist tycker jag är beundransvärt, men jag möter många som är betydligt mer fundamentalistiska i sin tolkning - "det kan inte finnas gudar".

Ja, sådana finns också. Men oftast räcker det att påstå att bibelns Gud inte finns, så tror folk att man påstår att inga gudar finns.

Var möter du dem, på vilket sätt för de fram sina argument och vilka är argumenten?

Jag möter dem här och var - tycker det är en intressant samtalsämne på fester och så. I synnerhet i min hemstad Lund kan det skrattas hånfullt när jag säger att jag inte har en jävla aning om det finns någon form av gud eller inte. Argumentet brukar vara "blablabla vetenskap", utan att vara mer konkreta. Jag tror att det handlar mycket om att det varit fett "coolt" och "rebelliskt" att håna troende människor i typ femtio år nu, och är det coolt och rebelliskt tycks det per automatik räknas som sant och självklart.

Det kan finnas gudar. Det kan också finnas älvor, troll och enhörningar. Allt handlar om sannolikhet.