Sverigedemokraterna och abortfrågan

"Barnmorskor har vittnat om att barn som överlevt sena aborter i vissa fall har varit vid liv i timmar, men lämnats att dö ensamma utan vård eller omsorg, på golvet i ett sköljrum. Att dessa vittnesmål inte skapat större upprördhet och debatt är för mig en gåta."

Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen skriver om SD:s ställningstagande i abortfrågan:

Noterar att det pågår någon slags kampanj från vänstern och mindre belästa kändisar just nu där man försöker skrämma människor från att rösta på SD genom att påstå att partiet skulle vilja förbjuda aborter. Detta är inte sant. SD vill inte förbjuda aborter. Däremot så vill vi sänka abortgränsen till en nivå som är i paritet med vad som är normalt i de flesta andra europeiska länder, t ex Norge.

Varför vill vi det då? Jo, när den nuvarande abortlagstiftningen infördes på 1970-talet, så sade man mycket tydligt i förarbetena att det måste finnas en mycket tydlig marginal mellan gränsen för de sena aborterna och den tidpunkt då ett barn allra tidigast kan överleva utanför mammans kropp. Denna marginal existerar i praktiken inte längre eftersom läkarvetenskapen gjort enorma framsteg de senaste decennierna och man nu kan rädda barn långt mycket tidigare än vad man kunde på 1970-talet. Att sänka gränsen för abort är alltså inte en återgång till 1800-talet som diverse vänsterdebattörer vill göra gällande. Det är tvärtom en modernisering och en normalisering i förhållande till vår omvärld.

En annan aspekt av frågan är att det inte är helt ovanligt att barn/foster överlever sena aborter idag. Detta skapar mycket svåra etiska och juridiska dilemman. Idag avråds sjukvårdspersonalen från att sätta in livsuppehållande åtgärder eftersom barnet rent juridiskt räknas som ett aborterat foster, trots att det är vid liv och trots att det är äldre än de barn som man allra tidigast har kunnat rädda till ett liv utanför mammans kropp. Barnmorskor har vittnat om att barn som överlevt sena aborter i vissa fall har varit vid liv i timmar, men lämnats att dö ensamma utan vård eller omsorg, på golvet i ett sköljrum. Att dessa vittnesmål inte skapat större upprördhet och debatt är för mig en gåta...

Till saken hör också att åldersbestämning av foster vid ultraljudsundersökningar inte är någon perfekt vetenskap. Bedömningen kan ibland slå fel på flera veckor. Ett barn som bedöms vara 22 veckor kan alltså i själva verket vara 26 veckor gammalt. Detta är ytterligare ett argument för en väldigt tydlig marginal mellan gränsen för sena aborter och punkten för när ett barn kan överleva utanför moderns kropp. Nyligen aborterades ett barn som man trodde var 22 veckor gammalt, men som sedan visade sig vara 30 veckor gammalt.

Det huvudargument som används för att försvara den nuvarande lagstiftningen är att en sänkning skulle innebära en inskränkning av kvinnors ”rätt till sin egen kropp” och av ”den fria aborträtten”. Vi har dock ingen fri aborträtt idag. Nuvarande lagstiftning utgör en klar begränsning och den begränsningen utgick som sagt ifrån den inaktuella tidpunkt då man på 70-talet kunde rädda ett barn till ett liv utanför moderns kropp. Den som generellt hävdar ”kvinnans rätt till sin egen kropp” som en allmän princip i alla lägen måste rimligen förespråka fri abort fram till födelseögonblicket i 9:e månaden. Börja med att fråga dem som attackerar SD:s hållning ifall de stöder en sådan extrem position. Om de inte gör det så måste de rimligen tycka att fostret någon gång mellan konceptionsögonblicket och 9:månaden upphör att bara vara en del av mammans kropp och blir en egen människa med ett eget värde. Om de accepterar detta så bör de också kunna förklara varför vi skall behålla en abortgräns vid vecka 22 när det tidigast födda barnet som överlevt föddes i vecka 21...