Jag har precis läst kapitlet om Stollen i Jens Ganmans bok
Det lilla landet som kunde och kan intyga att det är helt underbar läsning, som bjuder på flera livsförlängande asgarv. Henrik ger onekligen ett maniskt intryck även där, men pendlar mellan det och tråkig normalitet på ett obehagligt sätt. Det är svårt att återge den subtila humor Ganman bjuder på och de episoder som är direkt komiska känner alla som frekventerar tråden väl till.
Efter ett tag slog det mig att Henrik Arnstad är Sveriges svar på Karl Pilkington, fast han är allvarlig och på riktigt. Karl Pilkingtons storhet ligger – liksom Ricky Gervais' – i att rollkaraktären i all sin dråpligt slapstick-idioti ligger så nära verkligheten att man som oförberedd kan få för sig att det är en verklig människa som på allvar beter sig på det helt idiotiska sättet där han förstör för sig själv precis allt han kommer i kontakt med. Där Karl Pilkington förstör varje resa till spännande platser runt jorden genom att vara surmulen och – med lite hjälp från Gervais och Merchant – alltid hamna på fel platser, i fel situationer och med fel sällskap, förstör Henrik Arnstad precis allt han kommer i kontakt med och allt han försöker sig på genom sina bisarra maniska utbrott och skov, där han tror sig vara betydligt större än vad han egentligen är. Samtidigt är Henrik Arnstad så extremt tråkigt normal i sitt vanliga liv att man – precis som Ganman sätter fingret på flera gånger i boken – har svårt att hantera situationer där han flippar ur helt, som t.ex. när han påstår att en av Bellmans epistlar beskriver en gruppvåldtäkt. (Att just den missuppfattningen inte är något unikum i Arnstads liv visar t.ex. incidenten när han läste in ett mordhot i formuleringen "Skavlan grävde sin egen grav ikväll" utan att begripa med alla sina akademiska meriter att det är en väl känd ordvändning som betyder något helt annat.)
Skillnaden gentemot Pilkington ligger som sagt i att figuren Henrik Arnstad är på allvar. Dessutom är förstås Stollen – den riktiga alltså – inte alltid surmulen och tvär utan pendlar maniskt mellan dödligt allvar och dystopisk samhällssyn å ena sida och goddagspiltens eller barnets naiva glädje inför livets alla möjligheter å den andra.
Tyvärr är Ganman lite slarvig och missar viktiga poänger. T.ex. tas Stollens haveri upp där han önskade livet ur de "bruna löss" han ansåg de danska karikatyrtecknarna vara, och Stollen får glida undan genom att påstå att han skrev det för 15 år sedan, när det i själva verket vara bara knappt 10 år före intervjun. Det kunde Ganman ha korrigerat i en fotnot.
Inlägget på Stollens blogg kallas också i boken för "en tweet".
Det här är som sagt underbar läsning för den som kan sin Henrik och därför klarar av att se den subtila men giftiga humor Ganman bjuder på bakom sin mask av naiv vänlighet och tolerans mot ett uppenbart stolligt intervjuoffer.
