Varför söker sig ensamma svenska män till singelmödrar?

Du kan förstå den tanken? Som om det vore någon slags idé folk har om att man familjen är viktig. Det är snarare så att vi har levt i familjer under hela mänsklighetens historia av goda anledningar och det är du som kommer med en tanke om att det inte behöver vara så. Jag drar på ett långskott och gissar att du säkert är för att sätta barnen på dagis från 6 månader, massiva subventioner från staten för att finansiera både det ena och det andra, allt för att avlasta föräldrarna från sina barn och ja då kan din idé om att familjen inte behöver hålla ihop fungera. Men vill vi ha ett samhälle där individen står på egna ben och kan överleva även utan pappa statens pengar så krävs det starka band i familjen och då är det extremt praktiskt att bo under samma tak också, det är till och med mycket önskvärt att ha det så. Sen ger jag dig att du har rätt i att många inte trivs tillsammans och det i sig är ett problem, jag tror att det i första hand beror på dålig vägledning från föräldrarna, många vet inte vad dom ska leta efter i en bra partner utan det blir som det blir.

Om en MILF har ett barn, och barnet avlider.
Vad är hon då???

Saker som man betraktar som självklara behöver inte vara sanna. Det gäller att ifrågasätta saker och ting som man tar för givet för att komma fram till vad som är bäst. Det är klart att din uppfattnnig om familjen inte är en universell sanning.

Sedan kan barn stå på egna ben och kan överleva utan statens pengar. Barnet kan få allt han/hon önskar av föräldrarna även om föräldrarna inte lever tillsammans. Många barn som har föräldrar som har skiljt sig gör det idag. Om du däremot är emot förskola eftersom den styrs av staten/kommunen kan du och andra föräldrar bilda en föräldrakooperativ och starta en förskola där ni sätter era barn.

Det kan handla om dålig vägledning från föräldrarna. Det kan också handla om massmedias och vännernas påverkan etc. Eller kan det helt enkelt handla om att en del människor tröttnar på det gamla och vill ha någonting nytt. Vissa personer är mer förändringsbenägna och ser stagnation som någonting avskyvärt. Det kan helt enkelt handla om att personen som man är ihop med inte kan komma med någonting nytt längre, inte kan erbjuda någonting nytt. I teorin tror jag att det kan bli svårt för någon att vara ihop med någon annan om man vill upptäcka nya saker hela tiden även om man var skolad till att vara tillsammans med någon som är snäll, omtänksam, ärlig etc.

Förlåt men, varför basera sitt liv på vad en gammal 1800-talsmupp skrev? Känns som riktigt pantat, och ditt argument därefter. Problemet är snarare att folk hittar mening i andra snarare än sig själv.

Man tar det man får, är man beta får man ta det som alphahannar inte vill ha.

Jag håller med, det är ingen universell sanning och vi ska ifrågasätta men att leva i familj är det naturliga tillståndet vi lever i när vi inte badar i pengar. Eftersom det är så genomgående globalt att vi lever i familj borde din frågeställning vara hur det kommer sig och varför har vi inte redan slutat leva på det sättet om det inte är vad vi mår bäst av? Vi kan göra saker på olika sätt och det får olika konsekvenser som vi får bedöma vara bra eller dåliga. Konsekvenserna blir dramatiskt olika i ett samhälle där familjen håller ihop och i ett där man splittras. Den psykologiska forskningen på området är inte heller någon universell sanning men är väldigt enig om att barn som lever med två föräldrar mår bättre av många anledningar. Får jag nämna en skulle jag säga att du inte kan skapa ett starkt band med ditt barn om ni bara träffas varannan vecka, första fem åren är helt avgörande för er framtida relation, misslyckas du där har du väldigt lite inflytande över ditt barn i tonåren när det behövs som mest.

Jag tror hur som helst inte att vägen att gå är att ge upp familjen utan att vi måste bli bättre på att välja rätt partner. Man tröttnar inte på sin partner om man gjort ett bra val från första början. En person blir sällan tråkig, den är förmodligen redan tråkig när ni träffas och det måste man kunna se genom allt kärleksrus. Att skaffa familj och sedan kalla sitt liv för stagnation låter som egoism i mina öron, vill du ut och leva loppan och förverkliga dina drömmar som inte är förenliga med att ha familj så skulle du inte skaffat barn från första början. Har ni inga barn är det inte lika illa, då är du kanske bara opålitlig. Det värsta jag vet är folk som spårar ur i 40-års åldern och ska ut och leva livet och krossar sin familj i samma veva, det är ren jävla narcissism och snarare psykisk sjukdom mer än förändringsbenägen.

Du får tycka vad du vill om Oscar Wilde. Jag tycker att mycket som han har skrivit är relevant även idag. Mycket av vad han skrev är sådant som jag kan relatera till min egen personlighet. Därför är det relevant för mig. Jag kan skriva hur många citat som helst som han skrev och som är relevant idag och som jag håller med. Jag tänker dock inte göra det eftersom tråden handlar inte om Oscar Wilde.

Att folk hittar mening i andra kan vara fel. Samtidigt är det så att det är viktigt för nationens överlevnad att människor hittar mening i andra så att de skaffar barn. Allting har två sidor. Och dessutom vill jag tillägga att jag inte fick mening i Oscar Wilde. Han har bara bekräftat vad jag redan tyckte om olika saker.

Är det för att du själv är sån?

Barn som får kärlek lever bäst. barn kan leva med två föräldrar som bråkar hela tiden, men barn kan också leva med föräldrar som inte bor ihop, men när barnen har möjlighet att se sina föräldrar nästan när han/hon vill utan att se föräldrarna bråka eller någonting dylikt. Det viktigaste är att barn får tillräckligt kärlek, resten bör vara mindre viktig. Huruvida familjen består av två föräldrar av samma eller motsatta kön och barn som lever under samma tak, eller föräldrar som inte lever under samma tak är mindre viktigt, tycker jag. Det går att relativisera allting.

Som du vet är kärlek inte någonting logiskt, någonting rationellt. Därför kan det bli svårt att se den potentiella partnern så som han/hon verkligen är.

Att man skaffar barn och upplever stagnation och samtidigt vill förändra sitt sätt att leva kan uppfattas som egoism. Samtidigt kan man uppfattas som altruistiskt om man vågar fatta svåra beslut som kan vara till nytta för parterna och för barnen. genom skilsmässa kan föräldrarna se till att barnen inte ser de bråka hela tiden, att de kan växa upp i lugn och ro och samtidigt få kärlek från föräldrarna. Att leva ihop med någon bara för att man har barn är fel för alla inblandande, tycker jag.

Jag håller med dig i att man inte borde skaffa familj och barn om man känner att det inte är någonting för honom/henne. Däremot har vi outtalade normer i samhället. Samhället vill att man ska bilda familj, skaffa barn etc. Det gör att en del människor skaffar familj, barn etc även om de egentligen inte vill göra det.

Nej långtifrån.. skulle aldrig kunna vara en cuck. Usch.

Jag är typ som lejonen i savannen. Det är inte vackert när en lejonhane besegrar en annan lejonhane och tar dennes kvinna. Barnen blir slaktade. Det alternativet finns dock inte för en civilserad människa som mig. Vilket betyder att jag avstår från att ingå ett förhållande med en singelmor.

Mitt senaste förhållande (säbor) var med en singelmorsa, dock så bodde ju ungen halva tiden hos farsan (fet villa 400 meter bort) så då höll jag mig mycket borta, sen var det bara och hala fram blåpillren på måndag jämna veckor och köra så det ryker...

faan vilken bra setup, men jag bänglade till det. Singelmorsor kan ej heller kosta på sig att vara lika horiga som dom egentligen vill, ungen sätter stopp för det.

Om barnen börjar röra sig mot tonåren ser jag inget problem med det, men träffar man som singelkarl en morsa med en femåring på halsen så kommer du får spela femte hjulet i den lilla familjen då fadern till barnet bör vara väldigt involverad i uppfostran osv. Finns en anledning till att "ensam mamma söker" är ett tv-program. Det finns ett gäng av dem där ute och normalt funtat folk är jävligt skeptiska till att försörja någon annans avkomma.