Citat:
Ursprungligen postat av
ThinkTank111
Håller med till 100%! 😊
Gillar också när saker har ett skimmer av anonymitet över sig.
Måste vara härligt ändå för de som är rankade lite lägre att slippa intervjuer, media och uppståndelse.
Fatta vara runt 80-90 på rankingen (och lyckas få en plats i turneringen), kanske tar sig förbi första omgången, får lite cash så man klarar närmsta månaderna med resor, omkostnader och lite lyxig tillvaro.
Och så går man ner till playan i Antalya, tar en öl, kanske har tjejen med sig, och så njuter man av att man har det där perfekta livet lite i smyg sådär!
Tror uppmärksamhet ich kändisskap bara har nackdelar egentligen. Men det får man ta om man är så 100%-igt dedikerad och bara lever för tennisen. Legendarer känner ju alltid kallelsen.
Jag brukar tänka på Baghdatis, han kändes som en skön livsnjutare som tyckte det blev för mycket ståhej kring den run han gjorde i AO(han kom väl till final där?)
Passar nog honom bättre att glida in på gräset i Turkiet och få lite "lagom" uppståndelse men mycket kärlek av publiken. Sen en bärs med polaren i turiststråken i Antalya, och inga autografjägare i högsta hugg i varje gathörn.
Hehe, låter jag som en romantisk fåne? Borde kanske bli fiktionsförfattare istället. 😉
Jo om man ser det på det sättet låter det behagligt. Men när det kommer till grästennis är jag lite konservativ och traditionell. Vill gärna ha det som på Queens med en Viktoriansk arkitektur och mycket historia. Wimbeldon/Queens/Eastborne, grässtennis hör hemma i England.
I övriga turneringar gillar jag däremot variation.