Fästingdjävul

Förra året fick jag en på foten som bet sig fast så in i helvetet, att jag fick gräva ut fanskapet med en nål. Halva foten svullnade och blev röd, men så gick det tillbaka och jag blev frisk igen, efter upprepad behandling med Jodsprit. Ingen Hjärnhinneinflammation eller något annat djävulskt. (ja, ni kanske tror det trots allt)

Det är frapperande hur svåra de djävlarna är att dra loss från människohud jämfört med hundars dito. Det kan också vara på det viset att vi aldrig ser nymfdjävlarna på hundar, utan bara de stora djävlarna.

På hundar är de inte mycket svårare att dra loss än en legobit, men då är de stora som frön i en vattenmelon, eller ännu större.

Det är alltid små nymfer som biter sig fast på människor såvitt jag vet.

Nu fick jag ett sådant förbannat as mellan armbågen och armvecket igen, men nu gick det bättre. Jag skar till en plastbit som en kofot ungefär och lyckades dra ut aset utan delar av huvudet kvar. Det är väldigt svårt att dra ut en fästingdjävul på ett sånt ställe på kroppen själv. Tur att den inte satt i örat. Låter man dem sitta kvar, kan man bli svårt sjuk.

Vilket är det bästa verktyget för att dra ut asen ? Jag har sett att det kan vara bra med kofotliknande verktyg om man har tålamod och håller dem i spänn en stund och så gjorde jag nu. Ibland har jag sett folk som sätter ett smalt sugrör över fästingen och knyter en extremt tunn kevlarlina runt och skickar ned knuten, så att den nu kommer gripa nedanför huvudet, men den saken är extremt svår att göra på sig själv, för man har förvisso bara två armar och händer.

På en rolig Youtube-video såg jag en läkare injicera cylokain under fästingdjävulens bett och tvingade den på detta vis att krypa ut frivilligt, nåja... Han tog fanskapet fången i ett provrör Detta konststycke kan man helt säkert inte utföra på sig själv, för vem fan har injektionssprutor och ampuller med Xylokain i kylskåpet

Jag har sett trådar om detta, men de är alla gamla.

Tack för alla svar.

Om du slutar vara arg på fästingarna och lär dig rätt teknik så är det ingen stor sak. Jag brukar plocka bort dom med mina naglar. Genom att trycka ner naglarna en bit i huden och sedan knipa åt med tumnagel och pekfingernagel.

Vid knepiga fall brukar jag använda en plastbit istället för ena nageln. Det var mest i början jag hade problem få bort dom. Nu räcker det med tum och pekfinger-nagel-tekniken för min del.

Ja det stämmer, går bli mycket sjuk av dom, dom smittar i regel efter 24 timmar.

Jag misslyckas alltid när jag använder naglarna. Jag krossar dem och så sitter huvudet kvar.

Jag har alltid korta naglar 0,5..1.0 mm, jag klipper dem med en vass sidavbitare minst en gång i veckan.

Jag har också en peang, men att använda den anses vara farligt, för man kan tvinga fästingen att kräkas när man griper hela kroppen.

Jag får väl sluta vara arg på dem och skaffa bra verktyg på apoteket

Som sagt, att låta dem sitta kvar, är extremt dåligt.

Det kan leda till svåra sjukdomar. Sjukdomar som tydligen icke hundar drabbas av. Immuna måhända. Det kan också vara på det viset att hundar har svårare att berätta om de känner sig dåliga. Vi plockade stora fästingar på vår hund regelbundet. Min fru var expert. Som att plocka blåbär ungefär. Hunden reagerade med en ogillande grimas när hon visades fästingen som nu plockats av Nästan alltid bakom ett av öronen. Ibland på halsen.

Jag tror att hundars hud icke är lika seg eller fast i ytan som människors dito. Med deras täta päls och vår nakenhet, ger det en viss logik och förklarar hur lätt man kan dra loss fästingarna från hundar.

Jag skall köpa en annan peang och slipa ur den innanför näbben samt spetsa den vass. Nu kan jag gripa fästingdävulen ända ned vid mundelarna ned i huden och slita ut fanskapet och elda upp den med en cigaretttändare. Djurplågeri :

Håller på och röjer i skogen på ett ställe, där det kryllar av fästingar.

Trots heltäckande overall i värmen, kryper dom in överallt.

Små djävlar med, ungefär 1/10 knappnålshuvud, man ser det röda bitmärket först, sedan den lilla svarta pricken mitt i.

Använder pincett, kan inte greppa dom där små annars.
Och hårda med är dom, när man fått loss vad som går att få loss, klämmer man dom mot något hårt, typ bänkskiva och nagel, förvånansvärt hårt tryck innan dom spricker med ett plopp, tuffa djur.

Lägger arbetskläderna i plastpåsar och sedan i frysen minst en timme efteråt, om jag inte tvättar dom.
Dom fryser snabbt ihjäl och spricker i minus 32 grader.
Finns annars mängder kvar av dom små utanpå kläderna, och om man lägger kläderna inne kryper dom runt, frugan fick två av att bara sitta nära en skjorta jag haft ute.

Och snabbt duscha när man kommer in, och sedan noga kolla, om det sitter några kvar.

Man borde ha någon typ av "Bio hazard suit" när man vistas ute nuförtiden.
Om jag förstått rätt, någon biologisk obalans, som gjort att dom förökat sig något otroligt kopiöst, finns i mängder överallt.

Tog för övrigt en TBE spruta nyligen, men bieffekterna av sprutdjäveln kan vara hemska.
Läs på, läs på FASS och googla innan ni tar den, väldigt mycket, och långvariga neurologiska bieffekter, och förekommer dödsfall av sprutan.

Tog en för snart 2 veckor sedan, och har muskelvärk, feber, huvudvärk och mår allmänt dåligt.
Hoppas inte det blir livet ut som för somliga, vissa får kroniska sjukdomar av sprutan.

Använd detta eminenta redskap:

https://www.apotea.se/trix-fästingla...iABEgL1MfD_BwE

Kanske provar jag den, tack för tipset.

Den såg lite grov ut, eller har jag fel?

Sådana stora, med grå bakkropp har inte jag, mina är mindre än 1/10 knappnålshuvud, en mycket liten svart prick.

Mina är nästan alltid ungefär 1,0..2,0 mm sett från ryggsidan. Och jag hatar dem över det mesta. Jag undrar hur många nymfer hunden hade, för svåra att upptäcka på en hund, det är de, när de är så små.

Att hunden aldrig blev sjuk i TBE eller Borrelia, bevisar kanske att hundar har någon form av medfödd immunitet, eller så har de ett kraftfullt immunförsvar, för på vår hund fick frugan plocka ett femtiotal fästingdjävular på varje år. Jag äcklades av dem, hon inte så mycket, så den saken fick hon sköta och hunden visste vad som var i görningen. Var glad att bli befriad från de små djävlarna

Någon gång poppade jag en stor fan på spisplattan, en annan gång i mikrovågsugnen. Den saken tröttnade jag snart på och så blev foten döden, utomhus

Att de "bara" finns vid täta buskar eller alar är skitsnack, det vimlar av dem i en helt vanlig gräsmatta. Nu är det så att människor sällan ligger halvnakna eller helnakna direkt på gräset. På alla platser där varmblodiga djur förekommer, främst däggdjur, där är de små djävlarna vanliga. Jag skulle tro mest där harar och rådjur är vanliga.

En specialslipad peang, tror jag är verktyget.

Vem vet, kanske är detta en av anledningarna att vi inte är så värst håriga?

Jag använder denna modell och den går utmärkt även på de minsta, spetsen på ”pennan” kan du trycka ned mot huden så att lassot drar under huvudet.

Fördelen med en specialslipad peang över en pincett, är att gripkraften blir minst tiofaldig. Och så kan käftarna gå ned i huden och omgripa mundelarna och hela huvudet. Jag brukar tappa dem med pincett
och så klämmer jag in inkromet från deras djävla kropp rakt i bettsåret när jag försöker ta i.

En annan fördel framför en sådan där "ormfångare" som du länkade till är att peangen håller 100 år eller mer. Men jag skall överväga. Som sagt finns också ett verktyg som mycket liknar en liten kofot. Min hemgjorda var allt annan än perfekt.

Ibland sitter de så djävla hårt att när man drar i dem, så står huden som en strut rakt ut. Nu greppar man dem med specialverktyget och sliter ut dem

En vän sade att ett ålderdomligt ritstift för tusch fyller nästan precis samma funktion som det jag talar om när det gäller omslipade peanger. Svårare att manövrera dock, en skruv måste dras åt för att sluta käftarna.

Om du låter bli att peta i såret gör det inget om en bit flåt stannar kvar. Den försvinner själv med tiden.