Tinder-appen

Ja, jag förstår att dejtingmarknaden måste vara frustrerande (rentav upprivande) för många ensamstående mammor. Killar uppvaktar dem för att de vill ligga, men när det är klart så är de inte intresserade av något mer. Det är säkerligen så verkligheten ofta ser ut för dem.

Två barn varannan vecka skojar man inte bort som praktisk (och emotionell) faktor. Samtidigt vill jag ge henne en ärlig chans, speciellt eftersom hon verkar vara en grym person.

Hon kör fucking 30 mil för att träffa mig så nu får jag ta och leverera här!

Men vadå? Är du redo att bli styvfassa eller du är bara ute efter att få doppa? Sjuk dedication på denna kvinna dock. 30 mil är fan långt.

Det där beslutet kan kanske vänta? Tror varken han eller hon ens har berört det speciellt distinkt själva, lite svårt att veta om man bara kommer ge varandra en kram eller flytta ihop, redan nu.

Jaja, det är ju klart. Det kanske inte ens klickar överhuvudtaget. Men tycker ändå man ska ha det i bejakande om man är redo för det.

Det verkar vara någonting riktigt lurt här hur du kan träffa alla dessa Einsteins så himla frekvent.
Vad anser du gör en kvinna intelligent och hur du kan avgöra det så pass snabbt?
En hypotes här är att det snarare bara är du själv som sätter dessa tinderhoes på en piedestal och tillskriver dem massa positiva attribut eftersom du köper vad de har att erbjuda för snabbt.

Jag tror ditt liv skulle förbättras av att inte försöka värdera kvinnor utifrån deras intellekt. Hur många kvinnor kan man egentligen ha en djup diskussion med och samtidigt skippa massa nonsens och känslomässigt trams som flödar ut från käften då och då?
Jag har då aldrig träffat någon kvinna i verkliga livet med sådan sann intelligens.

Nej, gud skapade inte kvinnan åt mannen för att kunna ha intellektuellt stimulerande konversationer utan för att hon ska kunna uppfylla sina plikter som att ta hand om barn, laga mat, vara sparsam, behaga sin man och utföra sina dagliga sysslor.
Visst bör man inte skaffa någon total bimbo, men sådana förmågor/egenskaper är betydligt viktigare när man har barn än att kunna föra en intellektuell diskussion. Intellektuell stimulans kan man få andra män och slipper dessutom orationella humörsvängningar osv.

Tror snarare det handlar om att Formalhaut är mer romantiskt och emotionellt lagd än killar normalt brukar vara. Jag har en polare som precis är likadan som alltid lyckas hitta de absolut mest omotiverade dejterna som han kärar ner sig i innan de ens träffats. Varje gång är det någonting väldigt konstigt som utmärker bruden (som avstånd, kids, skank etc) som han istället vänder till något positivt eftersom han vaggats in i tron att de är gjorda för varandra och ingenting annat spelar någon roll.

Generalisering utan dess like, men tjejer är ju också mer romantiskt än rationellt lagda och tror de automatiskt går igång på hela grejen att de sitter och snackar med en kille flera mil bort snarare än någon som sitter i samma kvarter och tindrar. Matchar själv av någon anledning ofta med tjejer som bor i en "grannstad" 10 mil bort, trots jag bara har 12km bort som max i sökradie. De tillhör oftast mina pangmatchningar (tyvärr) men slutar alltid med att hjärnan vinner fighten över hjärtat och kuken och plockar bort dom till slut eftersom jag inte orkar.

Alla har väl dock sina grejer så lägger ingen värderingar i det, bara intressant hur olika alla är. Jag har ju själv t.ex. uppenbarligen svårt att hålla kuken i styr, precis som BrunoC som har en kvinnosyn från 1800-talet.

Det som inte syns finns inte, bra logik Bruno. Uppdatera din kvinnosyn tack, för den är hyfsat förlegad. Du är liksom inte manligare för att du dryper av förakt, snarare tvärtom.

Uppdatera dig och återkom, käre ångvält

Har en vän som är likadan. Obotlig romantiker och går hellre på 100 nitar än att inte försöka.
Han gör mig glad och ger mig lite hopp. Jag kunde behöva lite av den inställningen som hellre är själv än att försöka och misslyckas.

Era första meddelande för att sticka ut? och som faktiskt funkar!

Blir du glad av att din vän springer in i väggen gång på gång? Visst, han reser sig och springer på nytt, ädelt och vackert, men är det inte samtidigt väldigt tragiskt att återupprepa samma vurpa gång på gång?

Romantik i all ära, men det du beskrev var ju inte en obotlig romantiker. Mer en enveten kille utan kompass

Jag blir glad när man vågar försöka igen även om det inte blir som man hade tänkt sig.
Att man faktiskt har inställningen att det var jävligt roligt under tiden.

Att våga igen är lite annorlunda än att stupa på samma stig, sas.

Jag fattar vad du menar.