Antipsykiatri och kritik mot psykiatrin

Jag är mycket tacksam för den hjälp som jag fått av psykiatrin!

Har gått där sedan 1996, då jag var 16 år. Har alltid fått den hjälp jag behöver! Har varit inlagd 4-5 ggr, o fått ECT-behandlingar, men det var jag själv som ville testa det. Det hjälpte, men det sabbade mitt minne. Men jag skyller inte på psykiatrin, jag var ju med på det!

Har ätit många, de flesta psykofarmaka, under tiden. Visst, jag är fortfarande sjukskriven, men tackar psykiatrin för att jag inte har suicidtankar eller liknande!

Visst har man stött på många stollar, både medpatienter o personal, men de flesta är ok!

Till exempel har Robert Whitaker skrivit böcker om det.


Alla som har titlar i psykiatri ägnar inte all sin tid åt "vård". Vissa ägnar en stor del av sin tid åt att skriva artiklar i psykiatrins tidskrifter.


Nej, jag gör en distinktion mellan själva våldsmetoden i sig och doktriner som psykologiserar kritik och kritiker. Det finns dock en indirekt koppling genom att psykologiserande doktriner förhindrar kritik och därmed även gör att myter om att våld skulle vara nödvändigt i situationer där det inte är det består. Och psykiatrin ägnar sig åt just detta.


Dessa psykiatriker skapade påståenden om att vissa personer skulle vara "farliga" redan innan regimerna kom till makten och diktatorerna inspirerades av psykiatrikernas påståenden. Till exempel hade många av de psykiatrer som var aktiva i Nazityskland dragit antisemitiska slutsatser från sitt psykologiserande redan på tidigt 1920-tal. Psykologisering av kritiker som spekulerar om "varför" andra uttrycker kritik leder nämligen till påhitt av påstådda "baktankar" bakom kritik vilket leder till att hela kategorier människor stämplas som kollektivt benägna till kritik även om de inte har kritiserat, och då psykiatrins premiss är att kritiker skulle ha "farliga agendor" blir det en farlighetsstämpel.


Dock har somatiska läkare inte inspirerat folkmordiska ideologier. Det du gör är som att jämföra en enskild rånmördare med Hitler, Stalin eller Mao.


Saklig kritik kritiserar innehållet i påståendena och förkastar dem för antingen icke-falsifierbarhet eller felaktiga förutsägelser. De felaktiga förutsägelserna behöver inte nödvändigtvis uttalas av samma person som uttalar premissen som leder till dem. Att spekulera om "varför" någon framför ett påstående är inte kritik, det är i bästa fall ovidkommande och i värsta fall leder det till att sakliga argument döljs genom att bortförklaras med påhittade "agendor" och rent av till att kritikerna förföljs.


Inte heller drar den jämnt med den aktiva antipsykiatrins neurofysiologiska utgångspunkt att de hjärnskador som orsakas av psykofarmaka förstör de kopplingar över hela hjärnan från vilket medvetandet emergent uppstår.


"Höger" och "vänster" är ekonomiska kategoriseringar som inte har något med synen på "psykisk sjukdom" att göra. Genom att påstå att kritik mot psykiatrin som kommer från någon som har uttryckt "vänsteråsikter" skulle bero på "vänsteråsikterna" och att kritik mot psykiatrin som kommer från personer som uttryckt "högeråsikter" skulle bero på "högeråsikterna" har du skapat en vattentät icke-falsifierbar pseudovetenskap jämförbar med Freuds psykoanalys eller Marx påstående om "ideologiska överbyggnader".


Hur förklarar du att flera nyliberaler, bland annat Steven Pinker, är anhängare av psykiatrin och använder Norbergliknande "argument" för den?


Jag konstaterar att psykologisering av kritiker är oförenligt med evidensbaserad forskning.


Dels är psykiatrin en tro på att vissa personer inklusive kritiker skulle vara "farliga" vilket leder till att psykiatrin har ideologiska motiv att fortsätta sina övergrepp även om det inte skulle vara lönsamt, precis som nazisterna ödade resurser som de hade behövt i kriget på att utrota judar. Dels tjänar företag som tillverkar psykofarmaka pengar på försäljningen även om de inte driver själva klinikerna som ställer diagnoser på enskilda personer. Att företagen inte diagnostiserar enskilda individer hindrar dem inte från att påverka skrivningen av definitioner av vad som räknas som "sjukt" så att kliniker som följer definitionerna trissar upp försäljningen.

Desinformerat samtycke är inte riktigt samtycke. Den som dricker arsenik i tron att det är ett vitamintillskott har inte samtyckt till arsenikförgiftning.

Robert Whitaker bok (Pillerparadoxen) skall inte förväxlas med riktig forskning.
Vad den nämnda författaren går för har jag skrivit om tidigare i andra trådar.


Så meningsutbyte och skriverier i branchtidningar är det samma som "propaganda"?
Ja då förekommer det propaganda i alla typer av specialistinriktningar....




Jag förstår vad du menar men det är ändå skitsnack.
Det är inte så helt enkelt.
Våld tillgrips bara om det är nödvändigt och det ska mycket till för att det ska gå så långt.



Skitsnacket och överdrifterna fortsätter ser jag.
Antisemitismen fanns överallt i Tyskland och var inte något signum för just psykiatriker.






Psykiatrin har inte inspirerat folkmordiska ideologier, däremot påverkas den av samhället och de normer som råder.




Då var vi ju där igen. Du konstaterar en massa dumheter som om det vore fakta och sen resonerar du utifrån det. Resonemanget blir dock mest förvirrat svammel.




"Hjärnskadeförespråkarna" tenderar istället att vara lite till "höger".



Det spelar ingen roll om du tycker att det är en "icke-falsifierbar pseudovetenskap" för likheterna finns där likt förbannat.



Detta är ingen politisk diskussion men dessvärre har det på senare år dykt "libertarianer" som förespråkar en allt annat än liberalt politik.
Om det även gäller Steven Pinker vet jag inte.





"Psykologiseringen" av kritiker är ditt eget "hittepå" och finns bara i ditt huvud.



Du tror på en massa skit och argumenterar utifrån det.
I själva verket är det tämligen svårt att tillgripa LPT.
Det är om man uttrycker att man vill skada själv och/eller andra människor och har en psykiskt sjukdom som läkaren (behöver inte nödvändigtvis vara en psykiatriker) kan fatta beslut om LPT och personen löper en signifikant risk/chans att få ett "oväntat besök" av blåklädda personer som frågar "hur det står till?".

Även om jag inte precis blivit hjälpt av psykiatrin och normalt är en flitig kritiker av psykiatri allmänt och psykofarmaka så känner jag att här måste man slå ett slag för den psykiatriska vården.

Så jävla ute och cyklar är "antipsykiatrikerna" som skriver här. Jag kan hålla med om att patienter oftast inte får tillräcklig information kring potentiella biverkningar och visst, psykiatri är inte en "renodlad" vetenskap som tex matematik utan det är en pragmatisk tillämpning av annan vetenskap. Det är inte någon hemlighet att man inte letar efter absoluta naturlagar eller att det ofta inte går att falsifiera studier eller ens reproducera dem eftersom förutsättningarna har extremt många faktorer som inte går att återskapa, försökspersonernas kroppar kommer inte ha samma konfiguration vid upprepade försök...

Men det är ett jävla steg mellan att kritisera psykiatrin för faktiska brister tex rörande läkemedelstester och att påstå att psykiska sjukdomar inte existerar eller rentav är skapade för att kontrollera befolkningen.

Man blir inte heller diagnostiserad av att vara kritisk mot psykiatrin, det är någon märklig halmdocka som Tankebrott verkar kriga med...


Ja det både över- och undermedicineras. Diagnostiken är långt ifrån perfekt och visst tjänar vissa mycket pengar i branschen.
Men det gör inte patienterna mindre sjuka.

Jag kan bara anta att ni "antipsykiatriker" inte läst särskilt mycket och absolut inte umgåtts med någon som faktiskt lider av tex bipolärt syndrom.
Eftersom de flesta inom psykiatrin söker sig dit självmant för att få hjälp så hade psykiatrin idag inte fungerar särskilt bra som någon kontroll av avvikande människor eller vad man ska kalla dessa konspirationsteorier...

Försök förneka psykisk ohälsa när din barndomsvän blir psykotisk, ditt barn blir hypomaniskt eller din partner hoppar framför tåget.

För oavsett om du tror på psykisk ohälsa eller ej så hade du åtminstone förstått att människor som lider av sådana besvär behöver hjälp.

Jag tror personligen att psykiatri inte behövs om man visste exakt hur allt i kroppen, inte minst hjärnan, fungerar. Men vi är inte ens i närheten av att nå den sortens kunskap så innan dess är det väl inte fel att man samlar människor som lider av liknande besvär under paraplybegrepp likt diagnoser så att de kan få hjälp?

Jag förstår när tex medpatienter gnäller om problem i psykiatrin men kritikerna i denna tråd argumenterar ju mest mot hur man tror att psykiatrin fungerar, inte hur den faktiskt ser ut.

Men det var jag som föreslog ECT!

Jag försöker läsa mycket om psykiatri, mediciner o behandlingar, så jag visste ju riskerna med det. Jag brukar få det jag föreslår (inte morfin o sånt naturligtvis), o jag testar mediciner på egen hand. Det tycker inte läkaren om, men jag fick de sen utskrivet, då jag sa att den fungerar bra.

Konstiga och djupt ignoranta inlägg som består av dels människor som glorifierar sönder psykiatrin för att de mått såpass dåligt att deras referensram när någon hjälper dem, är per automatik icke-objektiv, då det enda de vet är den hjälpen de får av en särskild grupp människor.

Det är klart som fan att man man gillar att få hjälp om man mått dåligt i flertalet år, detta är oavsett om det är psykiatrin eller något annat.

Dock är den hjälpen man får oftast färgad av att den uppskattningen man har till hjälpen enbart oftast består i att man får " hjälp ", och inte att man analyserar kritiskt kompetensen och kunskapsbasen som står bakom " psykiatrin ".

Hjälpen är alltså det man gillar, därför avsaknaden av den så länge har varit såpass smärtsam att när man får den att man höjer upp den oproportionerligt mycket till skyarna i ett känslo-eufori..

Att hjälpen sedan är SSRI som kan ge dig PSSD, ECT där du blir en grönsak, neuroleptika för sömnbesvär.. Ja, det spelar ingen roll.

Så länge man får hjälp, så spelar biverkningarna ingen roll, oavsett om de dödar en. Och ifall de dödar en, så lär man aldrig någonsin peka på psykofarmakan utan på " depressionen " personen led av. Och detta är trots att man vet att SSRi bland annat ökar självmordsriskerna..

De andra verkar jobba inom psykiatrin och kör det klassiska argumentet att alla som är emot psykiatrin är antingen själva psykiskt störda och ger de facto rätt till dem som har argument som är emot psykiatrin, då psykiatrin använder återigen sjukdomsförklaringar och stämplar för att kväsa diskussioner och legitim kritik genom etiketter.

Ett par verkar själva ha svårt att ta kritik för att de själva står på antidepressiva, olika psykofarmaka och är en slags kritik och kränkning mot vem de är som person då de självidentifierat sig såpass mycket med sin medicinering och " diagnos "..
Weird..

Självutnämnda psykiater på internet frodas och skall mata in redan förstörda människor om att det visserligen är " kroniskt. " Resten av livet.. " Svår sjukdom"..

De bedömer bara på texten du skriver om du har en störning eller inte och stämplar dig med en diagnos.

Det är välkänt att psykiatrin länge, och än idag betraktas som en pseudo-vetenskap, som åtnjuter väldigt lite respekt bland medicinare.

Varför?
Jo, för att det inte går att utföra några mätningar, inga blodprover.
Allt är utelämnat till en djup subjektivitet där diagnosen man får är baserat på vem man träffar aka " klinisk diagnos ".

Diagnoserna i sig själva är såpass godtyckliga och har oftast ett av kriterierna att det är " onormalt gentemot den sociala kontexten ".

Vem som bestämmer vad som är normalt eller inte är igen högst godtyckligt och varierar ifrån kultur till kultur.
DSM själva skriver att vissa diagnoser inte skall betraktas som problematiska om det är socialt sanktionerade.

Detta har gett upphov till cross-cultural psychiatry.
https://en.wikipedia.org/wiki/Cross-cultural_psychiatry

https://www.youtube.com/watch?v=iG9CE55wbtY&t=344s

Psykiatrin användes dessutom som andra skribenter skrivit i Sovjetunionen för att tysta politiska meningsmotståndare, och idag används den också men med kännetecknande drag av att urskilja socialt sanktionerade beteenden i västvärlden.

En djup korruption existerar dessutom med läkemedelsbolagen och utvecklingen av psykofarmaka där mycket farmakologisk data manipuleras då det är en miljard-industri i $.

Meta-analyses with industry involvement are massively published and report no caveats for antidepressants
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0895435615004291

Results
We identified 185 eligible meta-analyses. Fifty-four meta-analyses (29%) had authors who were employees of the assessed drug manufacturer, and 147 (79%) had some industry link (sponsorship or authors who were industry employees and/or had conflicts of interest). Only 58 meta-analyses (31%) had negative statements in the concluding statement of the abstract. Meta-analyses including an author who were employees of the manufacturer of the assessed drug were 22-fold less likely to have negative statements about the drug than other meta-analyses [1/54 (2%) vs. 57/131 (44%); P < 0.001].

Conclusion
There is a massive production of meta-analyses of antidepressants for depression authored by or linked to the industry, and they almost never report any caveats about antidepressants in their abstracts. Our findings add a note of caution for meta-analyses with ties to the manufacturers of the assessed products.

Evidence b(i)ased medicine—selective reporting from studies sponsored by pharmaceutical industry: review of studies in new drug applications

https://www.bmj.com/content/326/7400/1171.long

Results
Multiple publication: 21 studies contributed to at least two publications each, and three studies contributed to five publications. Selective publication: studies showing significant effects of drug were published as stand alone publications more often than studies with non-significant results. Selective reporting: many publications ignored the results of intention to treat analyses and reported the more favourable per protocol analyses only.

Conclusions
The degree of multiple publication, selective publication, and selective reporting differed between products. Thus, any attempt to recommend a specific selective serotonin reuptake inhibitor from the publicly available data only is likely to be based on biased evidence.

SCT är t.ex. det nya " ADD ".
https://en.wikipedia.org/wiki/Sluggish_cognitive_tempo#Diagnosis

Adding to the controversy are potential conflicts of interest among the condition's proponents, including the funding of prominent SCT researchers' work by the global pharmaceutical company Eli Lilly[30] and, in the case of Dr. Russell Barkley, a leader in the burgeoning SCT research field, direct financial ties to that company (Dr. Barkley has received $118,000 from 2009 to 2012 for consulting and speaking engagements from Eli Lilly).[42] When referring to the "increasing clinical referrals occurring now and more rapidly in the near future driven by increased awareness of the general public in SCT", Dr. Barkley writes "The fact that SCT is not recognized as yet in any official taxonomy of psychiatric disorders will not alter this circumstance given the growing presence of information on SCT at various widely visited internet sites such as YouTube and Wikipedia, among others."[43]


I och med den bristande intelligensen som ses i det sociala-medie-liknande internet och det första man gör när man söker information är att gå till Wikipedia spelar man rakt i händerna på läkemedelsbolagen.

Den sistnämnda och undermarkerade meningen gör ju att man bara vill kräkas, i och med att man direkt fattar att man vill jaga sårbara fårskallar.

Själva faktumet att psykiatrin också klassificerar diagnoser som något som härrör till neurobiologin á la Cartesianismen är djupt problematiskt i sig självt, då det finns flertalet medicinska sjukdomar som skapar psykisk ohälsa som kan behandlas, och där den underliggande psykiatriska symptomatiken försvinner.

I och med att man ser det som en solid entitet, diagnoserna dvs, så glömmer man bort att diagnoser oftast är kluster av symtom som kan ha sin rot i många olika förklaringsmodeller.

Begreppet differential-diagnos verkar få vara bekantad då det är såpass insnöade i ett synsätt som präglas av att man ser träden framför hela skogen och tror att det är en " psykisk sjukdom ".

https://en.wikipedia.org/wiki/Differential_diagnoses_of_depression
https://www.nytimes.com/2017/06/26/well/live/when-anxiety-or-depression-mask-a-medical-problem.html
http://www.psychiatrictimes.com/special-reports/managing-anxiety-medically-ill

Jag undrar verkligen av alla ni som har en såkallad " treatment-resistant-depression " om ni inte har gjort några differential-diagnoser där ni skulle hitta en underliggande sjukdom som bakgrunden till er psykiska ohälsa.

40 sjukdomar kan orsaka GAD, ångestsyndrom.
50+ sjukdomar kan orsaka depression.
5+ bakteriella/virusinfektioner kan orsaka dissociativa tillstånd samt psykos-artad symptomatik.

Hur många känner till om detta, hur många letar efter dessa?
Hur många går runt med dem asymptomatiska, men som manifesterar sig som psykiatriska symtom ?
Hur många läkare känner till om dessa kopplingar?

Hur många drar kopplingen att det är dessa som är roten till att vi ser en minskad neurogenes i hjärnan och förhöjda inflammationsmarkörer i deprimerade subjekt ? (Vi exkluderar psykosociala-modellen*)

Men nä...
Gör man det så riskerar man ju att få ett systematiserat tillvägagångssätt där man kör uteslutningsmetoden och tillslut kan hitta orsaken till sin " diagnos ".

Den systematiseringen undviker man allra helst, då det dels kostar för jävla mycket " resurser att gå och ta blodprover, och där det är billigare med 6 - månaders förskrivning av Cipralex " och är i sig självt ett hot mot den diffushet som råder inom psykiatrin och som läkemedelsbolagen åtnjuter sig av då en specifikation av vad man har riskerar att man faktiskt behandlar den underliggande sjukdomen och slipper köpa psykofarmaka -> less $ bitches.

Fortsättning

Så allt detta har jag alltid i åtanke, och jag vet att om man ska syssla och intressera sig för neurobiologin bakom psykiatrin att man måste vara redo att vara djupt kritisk och försiktig med de studierna man läser, då de är såpass korrumperade antagligen.

Själva diskursen om att differential-diagnoser inte görs ifrågasätter hela existensen av TRD, och de flesta studierna av depression, och ger en särskild förklaring till varför vissa överhuvudtaget inte svarar på SSRI.

De flesta studier har då metodologiska brister som är så fundamentala att säkert 50-60 års forskning inom området kan ifrågasättas.

Precis som man har dubbel-blinda, placebo kontrollerade studier idag som guldstandarden för forskning bör man inkorprera differential-diagnostik innan deltagare ingår i en studie.. (men, nä, det gör man inte. På grund av det jag beskrivit*)

Så även om jag har en djup passion för neurobiologi, kemi, farmakologi och fysiologi så fattar även jag och har den objektiva förmågan att genomskåda bull-shiten som existerar inom - " psykiatrin "..

*Respect the chemistry, not psychiatry.

Här kommer det ett svepande svar.

Det råder ingen koncensus om att SSRI ökar självmordsrisken.
Inte minst för att det är svårt att avgöra vad som är hönan eller ägget.
Det är nämligen så att deprimerade människor som börjar må bättre har, paradoxalt nog, en ökad risk att begå självmord eftersom de får mera ork till att tillgripa dylika handlingar.
Däremot råder det koncensus att depression i sig ökar självmordsrisken signifikant. Depression ökar även risken för missbruk samt att det även för med sig ett lidande.

Om man ska jämföra en omstridd risk (SSRI) med en betydligt större risk (depression) så är det förmodligen bättre att välja det förstnämnda.

När sjukvården överväger behandling av en viss sjukdom så är principen den att ju svårare sjukdomen är desto mer eller/och värre bieffekter kan man acceptera.
Är patienten svårt deprimerad så kan ECT'ns risk för minnesbortfall och huvudvärk några gånger i veckan ändå vara acceptabla.
Om man inte behandlar svår depression blir patienten en sängliggande grönsak.


Ett vanligt skitsnack från antipsykiatriker som dig är att psykiska diagnoser skulle enbart bygga på sociala normer.
Det vill säga att det är samhället som bestämmer som vad är normalt och vad som är patologiskt (sjukligt) och således är diagnoserna bara en avspegling av vad som är socialt accepterat beteende.
Detta antagande är åt helvete fel. För att få en diagnos måste man ha så stora problem att det påverkar ens vardag och/eller mående synnerligen negativt.
Det räcker inte med att ha varit lite nedstämd en kort period för att få diagnosen depression, utan det krävs att nedstämdheten har hållit i sig en längre tid (jag tror att det är mer än två veckor) och att personen börjar få problem p.g.a. nedstämdheten för att det ens ska bli tal på någon depressionsdiagnos.
Så är det i alla fall tänkt, sen hur det efterlevs är en annan fråga.

Det är heller inte sant att enbart psykiatrin skulle basera diagnosticeringen på subjektiva bedömningar.
Det finns än idag en hel drös med somatiska sjukdomar som helt, till stor del eller delvis fortfarande baseras på subjektiva bedömningar och ännu fler var de förr när den teknik som finns idag inte fanns då.
Även inom laboratoriemedicin så bygger många avläsningar på subjektiva bedömningar och avläsningen görs på kvalitativa variabler.
En klar lösning vid en viss koncentration av någonting efter en seriespädning är exempel på detta.

1. Jo, det existerar en konsensus.
Varningsetiketterna för ökad suicidrisk för dem under 25 år existerar bl.a, och en stor del av den känslomässiga avtrubbningen renderar i en ökad suicidalitet.

SSRIs självaste mekanism är ur ett psykoterapeutiskt plan att avtrubba känslorna, som man sett i nya studier där bland annat psilocybin är diamteralt motsatt i sin verkningmekanism som en 5HT2-A agonist och renderar konfrontation av obehagliga känslor.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0028390817306391

This suggests fundamental differences in these treatments’ therapeutic actions, with SSRIs mitigating negative emotions and psilocybin allowing patients to confront and work through them. Based on the present results, we propose that psilocybin with psychological support is a treatment approach that potentially revives emotional responsiveness in depression, enabling patients to reconnect with their emotions.

Anekdoterna om att SSRI gör en till en känslomässig grönsak stämmer därefter, och är inte så konstigt ifall de renderar i en ökad generell suicidalitet bortom 25 års strecket.

2. Jo, det baseras på subjektiva bedömningar. Finns inga medicinska tester för depression förutom " intervjuer ".
Ifall man ens ber den offentliga vården om att göra en differential-diagnos då blir man avfärdad som en hypokondriker för att idioterna är såpass insnöade i sin systematisering och att etiologin ligger i skallen.

*Privat vård är ett undantag.

Ja, en stor del av diagnoserna är baserade på symptom som renderar i att man visar icke-sanktionerade beteenden i den kulturen man är i, t.ex.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Trotssyndrom

Det kännetecknas av ett mönster av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende

Detta är en såkallad " diagnos " där man argumenterar, uppvisar självkritik, och ses som någonting som skall behandlas.

ADHD, SCT, ADD är liknande skeva diagnoser som har sin yttersta roll och diagnostiska kriterier i att man inte sitter och lyssnar tillräckligt i klassrummen som barn.

Fidget or squirm a great deal
Talk nonstop
Dash around, touching or playing with anything and everything in sight
Have trouble sitting still during dinner, school, doing homework, and story time
Be constantly in motion
Have difficulty performing quiet tasks or activities
Be impatient
Blurt out inappropriate comments, show their emotions without restraint, and act without regard for consequences
Have difficulty waiting for things they want or waiting their turn in games
Often interrupt conversations or others' activities

Kommentarerna är överflödiga, då man märker att det handlar om att utröna vad som är socialt accepterat respektive inte.

Cross-cultural psychiatry är just ett tvärvetenskapligt fält som ifrågasätter validiteten av diagnoserna som har sin bakgrund i västvärlden i jämförelse mot övriga världen, just på grund av olika kulturer och sociala koder.

Ja, jo jag vet hur diagnosticeringen går till, vilket är det jag kritiserar.
Förstår inte vad du försvarar här riktigt.

Får känslan av att du generellt sett har en retorik som är lik de flesta sossar som skall klistra en etikett när de blir sura, och onyanserat avfärdar mina forskningsartiklar jag presenterade.
(Vart är dina forskningsartiklar förresten?*)

" Kapitalist ", " rasist ", " islamofob " etc*.

I detta fallet är jag en "antipsykiatriker" för att jag kritiserar psykiatrin.
I din värld existerar bara två världar;

Either you are with us, or against us.

Aja, asså om du är såpass indoktrinerad och onyanserad så får du väl vara det och simma runt i din polariserade ankdamm

Du hittar på psykologiseringar av honom. Om du tillämpade ditt tutande om påstådda agendor på alla synpunkter och inte bara antipsykiatriska sådana så hade du uteslutit precis alla synpunkter om allting som drivna av påstådda "agendor".


Psykologisering av kritik är ett problem i hela peer review-systemets kultiska dyrkan av påstått övervinnande av påstådd mänsklig bias. Dock är problemet störst och har mest samhällseffekter i psykologiska och psykiatriska tidskrifter.


Om du inte förstår vad en serie meningar betyder så kan du inte veta om deras innehåll är sant eller falskt.


Psykiatrins doktriner som felaktigt klassar våld som "nödvändigt" när det inte är det är spritt till institutioner som sägs vara till för att "förhindra missbruk" av psykiatrin. Det gör att dessa institutioner endast sätter dit enskilda psykiatrer som bryter mot psykiatrins regler och inte gör något åt psykiatrins institutionella övergrepp som följer reglerna för att reglerna är skrivna utifrån en totalitär ideologi.


Den rasistiska antisemitism som orsakade Förintelsen skilde sig kvalitativt från den traditionella religiöst baserade antisemitismen. Hitler sa att det var värre att hata judarna för deras religion än att inte vara antisemit alls för att religiös antisemitism fick judar att konvertera vilket gjorde det svårare att avslöja "rasmässig judendom". Nazismens syn på judar som egoistiska och manipulativa var djupt inspirerad av psykiatrin. Och dessa psykiatrer framförde rasmässig antisemitism mer än ett decennium innan den blev en norm i samhället.


Du påstår att saker skulle vara "svammel" utan argument.


Återigen bygger enkäter som påstår sig visa att den eller den synpunkten "tenderar att vara" den eller den politiken på ledande frågor som beroende på hur de ställs kan göra felaktiga hopbuntningar av vad som helst med vad som helst.


Dels var det det där med att enkäter ger falska sken av kopplingar. Dels det där med fösande av kritiker till grupper som felaktigt framställs som förbundna med kritiken. Och dessutom finns det möjlighet att kritiker kommer till andra slutsatser på grund av kritiken och inte åt andra hållet.


Poängen är att det bara är nonsens att bunta ihop kritik med specifika ideologier, inte att du ska leta efter fler sökochhittakopplingar.


Fattar du inte ens skillnaden mellan innehåll och ordval? Jag hittade på den kortare formuleringen "psykologisering av kritiker" för att slippa upprepa den långa formuleringen "immunisering mot kritik genom påståenden om att kritik skulle vara en försvarsmekanism för någon irrationell idé vilket gör den immuniserade teorin som påstås vara rationell icke falsifierbar och därmed ovetenskaplig" varje gång. Fenomenet finns utanför mitt huvud oavsett om det var jag eller någon annan som kom på just den kortade formuleringen.


I tillägg till officiell LPT finns det även psykiatrisk consensual non-consent. Till exempel när någon "frivilligt" går med på psykiatrisk behandling när det finns ett hot om att klassas som tvångsvårdskandidat om personen skulle vägra. Eller mediciner som påstås vara mindre farliga än de är så att informerat samtycke saknas.

Om du bara läste psykiatrins påståenden om ECT så blev du desinformerad och ditt "samtycke" var ej informerat.