Citat:
Ursprungligen postat av
CountMyshkin
Framtiden får utvisa vad som läcker ut när alla måste prata av sig om sina kontakter med O och H.
H blev 48 år och beskrivs av gamla klasskompisar fd kollegor och nuvarande kollegor som en trevlig omtyckt människa som har nära till skratt och pratar ömt om sina barn.
O blev 45 år och beskrivs varit en trevlig kompis i högstadiet, ett musikaliskt underbarn och en stringent och välfungerande kollega, en ängel på Lunds Universitet. Han pratar om sin psykiskt sjuka fru och sina sjuka barn.
Kan två välfungerande människor bli nästan 50år utan att någon märkt innan att de har en skruv lös? Hur kunde de dölja det?
För de efterlevande verkar det inte spela roll men jag tror fortfarande att Hanna dog först för att hon kom till sans och insåg vad de var på väg att göra.
När jag hörde om detta fallet första gången och sedan läste om det så drogs mina tankar till personer och föräldrar som jag träffat i mitt tidigare yrke. Föräldrar till barn med sjukdomar på olika sätt t ex.
Något som är väldigt vanligt i detta land är att man inte får tillräckligt med hjälp. Tror man det är man naiv. Titta på t ex bara på TV och program som "Sofias änglar" där dom varje vecka är hos någon familj där en tragedi hänt eller något barn har en sjukdom och hjälpen inte finns där. Så ser det ut i samhället tyvärr.
Så många föräldrar som kämpar varje dag för sina barn mot försäkringskassa, kommun mm samtidigt som dom jobbar heltid och försöker det att gå ihop. Alla människor har en gräns innan det brister.
Det försvarar givetvis INTE agerandet i detta fall, men det är lätt att sitta och peka finger och ha åsikter om saker utan att ha en inblick. Det ursäktar absolut inte eller försvarar agerandet i att man dödar sina barn och sedan tar självmord, men det kanske ger någon slags förståelse?
Av den lilla info man fått så känns det spontant som ett sådant fall där föräldrarna är fullt friska osv men att år av kämpande för sina barn mot olika instanser, otaliga sjukhusbesök med fler frågor än svar. Oro, ångest. Dom ser till slut ingen ljusning, kan inte se att deras barn kommer få hjälpen dom behöver, speciellt inte den dagen när föräldrarna går bort (om dom gjort det naturligt) att lämna barnen ensamma där dom antagligen pga sina handikapp aldrig fått ett jobb, träffat sin kärlek och levt drägliga liv.
Dom har uppenbarligen sett den enda utvägen som att få ett slut på istället för att dom gav upp. Väldigt, väldigt sorgligt. Min spekulation, baserat på om det varit ett vansinnesdåd bara och att föräldrarna varit psykisk sjuka eller liknande så hade det kommit fram och funnits i deras historia mm.
Spontant känns det som en fruktansvärd tragedi där två föräldrar totalt gett upp efter en lång kamp. Som, som sagt kan hända alla sen att man tar till sådana drastiska handlingar kan självklart diskuteras, precis som det kan diskuteras hur vårt samhälle ser ut och vilken hjälp och vilket stöd dom som faktiskt behöver det får och vad som händer om dom inte får det.
