Nu tror jag visserligen att en del av anledningen är att jurister ofta är dryga stroppar som ser sig som lite förmer än andra. Så med det ur vägen kan vi titta på alternativa saker.
Citat:
Ursprungligen postat av
Subzero1
Men för bövelen, menar du att de inte kan damma av fallbeskrivningar och byta ut särskilda ord? Språket har utvecklats sedan 1300-talet. Texterna har med all sannolikhet uppdaterats för moderna medborgare, annars har jag svårt att se hur juriststudenter klarar sig utan en tolk. Fallbeskrivningarna är för den delen inte nödvändigtvis gamla, kan lika gärna skrivits på 90-talet eller senare.
Faktum är att lagar rätt sällan skrivs om för att modernisera språket. Det finns två bra skäl till det. För det första är värdet av arbetet ganska ringa, och för det andra finns det alltid en risk att den nya formuleringen inte är ekvivalent med den gamla.
Vi har fullt med lagar med ålderdomligt språk. Bara för att ta ett exempel så har vi denna:
1 § Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2-9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret.
Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.
20 § Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.
Eller ännu värre exempel från handelsbalken:
1 § Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom burbrev där å.
Sen blir det säkert så att eftersom jurister rör sig i en miljö där dylikt språk är vanligt så tar de efter det hela, vilket inte är några konstigheter.
