Mår extremt dåligt, klarar inte livet utan insomningstabletter

Jag vet allt om hur dåligt det kan gå och hur utanför man kan hamna, så jag förstår precis hur du menar.

Jag slutade rakt av, kanske inget att rekommendera om du tar höga doser. Sedan drack jag alkohol när det var som värst, kanske i 4-5 dagar, inte aspackad dygnet runt, mer för att inte ta livet av mig pga ångesten.

Akut abstinens upplevde jag nog inte mer än en vecka. Låg i en månad.
Depressionen hänger med än idag, men det gjorde den också innan.

Jag jobbade inte då, jag var sjukskriven. Något annat hade inte fungerat.

Kanske är du deprimerad och det är inte bara pillren?

Det påminner väldigt mycket om mig.

Säker att du inte har någon form av diagnos?

För hög belastning i livet har du i alla fall. Finns det inget du kan "plocka bort" som drar ner dig?
Varje gång jag får för mycket påfrestning psykiskt eller det blir kris i livet på något sätt, reagerar jag med att inte sova. Ibland bara skiter jag i det hela när jag märker att det inte går, och gör som du. Hellre det än 10 timmars ångest.

Tja, det enda jag gör fel isf är väl att jag ligger kvar när jag inte kan somna? Jag både tar tabletter och lägger mig i god tid. Går inte upp för att jag inte vet vad jag ska göra, har knappast fokus nog att läsa en bok eller så.

Vi provar i ett mer specialiserat forum och hoppas TS får hjälp där.

Medicin och hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

Ja precis, och det vore en sak om jag hade jobbat mycket under mina 31 år, varit länge på mitt nuvarande jobb och haft fast tjänst, då skulle jag kanske kunnat "unna mig att må dåligt" med större trygghet. Men sanningen är att mina år (förutom en del studier) har bestått mycket av sjukskrivning, arbetslöshet, praktik och låglönejobb. Nu har jag marknadsmässig lön sedan en tid tillbaka, men inte fast tjänst. Känns som att mitt yrkesliv hänger på en mycket skör tråd.

Tar inga höga doser men har ändå känts för svårt att sluta rakt av. Är nog mer antal år än styrka som är grejen i mitt fall. Jag är definitivt deprimerad, är diagnosticerad med recidiverande depressioner med aktuellt symptom. Svårt att veta vad som är vad, har mått extremt dåligt sedan december och under perioden utan Imovane kändes det som jag aldrig riktigt kunde andas, mer än för att uppenbarligen överleva då. Upplever sällan panikattacker utan det är mer som en ständig ångest med inslag av panik.

Funderar på att gå ner i tid på jobbet, från 75 % till 50-60 %. Har redan skalat av fritidsintressen och annat för att hinna jobba och plugga... :-/ Hade nog snarare varit bra för mig att ha någon aktivitet kvar pga. gemenskapskänslan. Men jag är inte ensam iaf, har sambo och vänner. Undrar lite vad du menar med "ibland bara skiter jag i det hela när jag märker att det inte går, och gör som du", syftar du på att ta tabletter?

Ingen neuropsykiatrisk diagnos, men diagnoser som recidiverande depressioner, ångestsyndrom och paniksyndrom har jag. På måndag vankas GAD-utredning, ser fram emot det!

Nej, jag gör något annat. Oftast läser på flashback.

Jag fick lyrica mot gad som hjälpte ett halvår, nu är den omöjlig att sluta med. Den hjälper nog en del, men väldigt svår att sätta ut sedan tyvärr.

Kanske behöver du någon mer kravlös aktivitet då? Både jobb, familj och plugg är ju ganska stressigt.

Se om du kan få gå i någon terapi eller samtalsgrupp också efter utredning.

[quote=f30malmo|64154186]Nej, jag gör något annat. Oftast läser på flashback.

Jag fick lyrica mot gad som hjälpte ett halvår, nu är den omöjlig att sluta med. Den hjälper nog en del, men väldigt svår att sätta ut sedan tyvärr.

Kanske behöver du någon mer kravlös aktivitet då? Både jobb, familj och plugg är ju ganska stressigt.

Se om du kan få gå i någon terapi eller samtalsgrupp också efter utredning.[/QUOTE]

Tyvärr tycker jag det finns en övertro på terapeuter, jag vet inte hur många jag gått till genom åren och har fortfarande kontakt, det är nästan så att jag får ut lika mkt av att prata med en kompis om hur jag mår. Tackar ja, ja, ja till all samtalskontakt, men efter 12 år är det inte längre särskilt hoppingivande.

[quote=soulfood1|64154607]
Nä jag förstår hur du menar faktiskt. Det finns guldkorn, men det är sällan man få just dem.

Men jag har ändå fått ut en del av samtalsgrupper, dynamiken blir annorlunda då tycker jag.

[quote=f30malmo|64190008]
Jag har också gått på några samtalsgrupper och jag gillar det. Aldrig blivit erbjuden det inom vården dock utan det har fått bli på eget initiativ att anmäla sig till kurser och dylikt. Men det är oftast stresskurser eller mindfulnesskurser som finns att tillgå, jag skulle behöva en mer renodlad ångestkurs.

Prova att byta ut den mot Gabapentin, den är enklare att sätta ut, men verkar på nästan exakt samma sätt.

Om du inte är rädd för att gräva rejält och hitta källor, så finns det en ny förbättrad form av Gabapentin i USA - Gabapentin Enacarbil, är ett ämne som omvandlas i kroppen till Gabapentin, det gör att den har mycket längre halveringstid, vilket gör utsättningen den enklaste av alla gabapentinoider hittills. Gabapentin Enacarbil har även en något högre effekt än vanligt gabapentin, då den har högre bioupptagningsförmåga, så någonstans mittemellan Gabapentin och Pregabalin (lyrica) i styrka. Detta gör den förstås ÄNNU bättre för någon som dig.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gabapentin_enacarbil

Horizant är varunamnet.

Ja, fast vill sluta med mediciner. Alla mediciner jag har är knark, är verkligen en hårfin skillnad jag känner jämfört med att knarka på riktigt. Det är väl typ tråkigare det jag gör nu.

Hur sjuk blir man av att sluta med gabapentin? För jag orkar inte med att bli avtänd hela tiden.