Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Nu skrev jag närmare bestämt följande: ”Ska man könsmarkera familicid riskerar man att underskatta allt annat som kan gå radikalt åt helvete, oavsett kön, men tar sig lite andra uttryck.”
Ondska tar sig olika uttryck. Givetvis spelar genus in. Allt annat vore ju högst enastående märkligt. Varför går inte gamla damer runt och slaktar manliga kroppsbyggare med stilettkniv?
Men om du könskodar manligt och kvinnligt endast så kommer du ingenstans. Men du kanske inte vill komma ngnstans? Du gör bara identitetspolitik av allt och inskärper de ingrodda könsroller som får somliga att till slut skära halsen av andra för att försvara en sådan.
Då får advokater och journalister mer att göra.
Det är klart att det känns otroligt att H skulle varit ”drivande” i det som hänt, men vad är ”drivande? Vill man behålla fattningen från vår horisont får man väl fråga sig vad som måste till av komplexa kringliggande omständigheter för att hon ska kunna vara med på tåget. Omvänt så har (hade) vi ju kommit så långt att det är helt otroligt att tänka sig att Oskar begått detta själv. Med alla tillgängliga fakta för handen så känns ju ändå ett gemensamt beslut fullt troligt och sannolikt.
Jag ser inga som helst problem i att omfatta den ”officiella versionen”. Däremot kan jag inte rekommendera den. Inte heller önskar jag mig nånsin någonsin att någon ska behöva befinna sig i den situation som de uppenbarligen befann sig i.
Har Förinte*sen ägt rum? Jotack. Betyder det att jag rekommenderar den formen av umgänge människor emellan? Nejtack. Betyder det faktum att jag nämner denna ändå att vi riskerar en uppsjö av folmord i Tensta och Helsingfors och Oslo och Skåne? Nä, det skulle jag hålla för högst otroligt. Man får nog räkna med åtminstone 150 års startsträcka på förinte*sen. Existensen av Flashback kanske skulle kunna korta tiden till 50 år, men det är ändå somliga förutsättningar som saknas.
Kommer det komma fler gemensamma familicide? Kanske det. Men det ser ju lite ut som ett klassproblem, så då kanske något görs åt saken...
Mamman tyckte kanske barnen for illa. Pappan fann kanske tröst i att de gick bort tillsammans i stället för en i taget under svåra umbäranden och oerhörd rädsla och dödsångest.
Sånt där behöver naturligtvis studeras.
Inte varför det inte kan hända och inte har hänt. Det är ideologiserat. Fråga vad som måste ha skett och hur det kunde gå dithän. Och hur de kunde ha fått hjälp.
Döden griper efter sitt bland människorna. Det har den alltid gjort och i betydligt högre grad för bara något halvsekel sedan. Det är det normala, historisk sett. Några kilar i förväg. På bättre eller sämre grunder.
Så ska man inte göra. Nä, men en del har det ganska tufft. Elelr tycker att de har.
Kanske Hanna tyckte att hon till slut måste ta beslutet eftersom Oskar inte kunde eller hade full motivation. Hanna var ju säkert ändå den som ansåg sig ansvarig för barnens emotionella utveckling. Så då är det kanske hennes sak att utsläcka deras liv. Det är väl ”jämställt”, då? Eller? Lattemorsans exekutivitet? Varför inte?
Sagor berättar man för barn. Här har nog realiteter rått. Hur länge kan vi hålla filofaxen upprät? Till Kristi Himmelsfärd, max. Och under stora plågor. Och utan att kunna lämna deklarationerna i tid. Och blir någon av oss inlagd är chansen försutten. Och om hemlärarna ringer socialen rörande en orosanmälan redan i februari så splittras vi.
Något sånt.
Finns inga under. Bara detaljer som förklarar hur tankarna gått. Eller kan ha gått.
Apropå ”isolering” så måste man väl ändå inte stilla undra om inte ”kraven från omgivningen” i högsta grad kan ha spelat in i deras beslut, och att en flytt till ett socialt mindre påpassat område än Bjärred hade kunnat få dem på lite andra tankar. Dvs. att relativt sett större isolering hade kunnat vara dem behjälpliga. En social orosanmälan lär riskera kunna komma tidigare i Bjärred än i rosengård för att omgivningens ”ribba” ligger betydligt högre och kraven från skolmiljön är mer akuta. De hade betydligt mer att ”leva upp till” i Bjärred, och de kraven kan, kanske, ha fått vågskålen att tippa över.
Nu var de ju en speciell sorts människor, som kanske hade ”tagit illa vid sig” av att bo i ett mer tillåtande område, vad vet man, men sett till kraven som vardagen uppenbarligen ställde på dem så hade de kanske upplevt det lättare att nå acceptabel standard i ett annat område, och inte känt att barnen ”for illa”, om det nu spelade in.
Det var bara en reflektion. ”Mindre isolering” (som ställer högre krav på ”välfungerande vardagsliv”), är inte utan vidare alltid det bästa, i det hänseendet. Dvs. om de sociala kraven är stressorer elelr inte kan efterlevas kan man behöva överväga flytta till ett område där sådana inte resulterar i att man isoleras, och man upplever sig välkommen med det man kan uppnå. Om ni förstår. De flesta begriper väl sånt, men det kanske ändå kan bidra till en form av statusbubbla som skapar tankar om mindervärde eller vanvård. Det är väl f.ö. ack så vanligt att föräldrar hackar ut varandras ögon innan de medger egna brister eller överväger tanken att ”byta ner sig” socialt genom att flytta ett par kilometer.
