Inför det förestående toppmötet mellan de intellektuella giganterna Kim Jong-un och Donald J Trump (tror nog att den förre är mer bildad än den senare) kan det vara på sin plats att lite närmare gå in på hur relationerna mellan Demokratiska Folkrepubliken Korea och Amerikas Förenta Stater har utvecklats över tid. Vi tar vår utgångspunkt i stilleståndsavtalet 1953.
Fram till ungefär 1960 ägnade Kim Senior sig huvudsakligen åt att stabilisera sin maktposition. Vi glömmer lätt att Kim Il-sung på intet sätt var den Store Ledaren vid sitt tillträde, utan det fanns fraktioner, några som stöddes av Maos Kina, som försökte kullkasta honom och själva överta makten. Men Kim var slugare, brutalare och mer handlingskraftig. Han fick också stöd från Stalin, Malenkov och Chrstjov för att stabilisera sin maktställning. Sammantaget innebar det att fokus lades på det interna. Det fanns varken tid eller resurser till yttre jävelskap.
Första infiltrationsförsöket sker 1960, utfört av nordkoreanska soldater i civila kläder. Det görs 26 försök att landvägen ta sig in i Sydkorea av totalt 38 nordkoreander och 51 försök sjövägen av 99 personer. Dessa infiltrationsförsök var huvudsakligen av underrättelsekaraktär. Den interna fokuseringen innebar att man inte följt utvecklingen i Sydkorea tillräckligt noga och behövde nu kompensera kunskapsluckorna. Dessa infiltrationsförsök ligger någorlunda stabilt fram till 1964 då de plötsligt minskar i antal. Däremot blir de nordkoreanska soldaterna bättre utrustade och kommer med tyngre beväpning än tidigare. 1966 sker plötsligt en kraftig ökning och aktionerna övergår från att handla om underrätelsetjänst till mera regelrätta trakasseringar, särskilt framträdande är flera sådana aktioner inte bara längs DMZ men även i JSA (Joint Security Area) i Panmunjom.
Där döda och skadade tidigare uppgåt till något tiotal om året dödas 43 nordkoreaner och 19 skadas, det kan jämföras med 28 dödade sydkoreaner och en amerikan. Året efter, 1967, dödas 243 sydkoreaner och 228 nordkoreaner mot 16 amerikaner. Det är tydligt att man går in i ett mera högintensivt skede. CIAs analys av utvecklingen är att Nordkorea vill hjälpa Vietnam genom att tvinga USA att kvarhålla stora styrkor i Sydkorea, speciellt koncentrerade till DMZ och NLL (motsvarigheten i havet) men de ser inte att Nordkorea har för avsikt att starte ett regelrätt krig genom att öppna upp en ny front på den koreanska halvön. Sydkorea deler emellertid inte denna försiktiga attityd och tar på sig att starta egna strafexpeditioner in i Nordkorea. Detta blir en våt filt över samarbetet mellan USA och Sydkorea. Lyndon Johnson får närmast slaganfall och önskar sig ett mera lydigt styre i Seoul. Nordkorea däremot finner till sin förtjusning att de nu har möjlighet att slå in en kil i linjen Seoul — Washington. Infiltrationerna intensifieras och beväpningen blir tyngre, allt i syfte att locka Sydkoreanerna till egna initiativ.
1968 inträffar Pueblo incidenten. USS Pueblo är ett signalspaningsfartyg som, hävdar USA med emfas, befann sig på internationellt vatten öster om Korea, medan Nordkorea lika emfatiskt hävdar att fartyget befann sig på nordkoreanskt vatten och att de således var i sin fulla rätt att beskjuta och borda fartyget. Besättningen tas till fånga och fartyget förs till Pyongyang, där det ligger än idag i utbildningssyfte. Detta var en så stor PR seger att från 1970 och framåt drar Nordkorea ner på infiltrationsförsöken längs gränsen drastiskt. Antalet dödsfall och skadade sjunker ned till nivåerna i början av 60-talet.
Troligen sporrade av framgången med tillfångatagandet av USS Pueblo, besättningen släpptes, troligen med svensk hjälp men UD klassificerar fortfarande de handlingarna, och återbördades till USA, kom Nordkorea under perioden 1973 – 1976 att fokusera på marina provokationer i Västerhavet (den koreanska benämningen på Gula Havet). De fem öarna Baengnyeongdo, Daecheongdo, Socheongdo, Yeonpyeongdo och Udo, ligger närmre Nordkorea än Sydkorea men kontrolleras av FN styrkorna (läs; USA). Med patrullbåtar och torpedbåtar börjar Nordkorea att penetrera farvattnen kring dessa fem öar inte mindre än sex gånger den 23 oktober 1973. Under de sista tre månaderna det året penetrerade de varvattnen inte mindre än 43 gånger.
Även här lyckades Nordkorea slå in en kil mellan Sydkorea och USA. I de gemensamma säkerhetsmötena i Panmunjom gjorde Nordkorea gällande en maritim tolvmilagräns, istället för den tremilagräns som etablerades i stilleståndsavtalet. De krävde att USA och Sydkorea skulle dra tillbaka sina fartyg annars skulle vedergällning vidta. Dagarna efter sammanträdet gjorde den nordkoreanska flottan flera simulerade attacker mot öarna. När säkerhetssammanträdet senare återupptogs framförde USA sin protester mot de simulerade attacker som utförts mot amerikanska installationer, men berörde inte med ett ord de som gjorts mot de sydkoreanska. Nordkorea drog naturligtvis slutsatsen att Sydkorea var en ren marionettstat (inte helt obefogat, Vietnamkriget bidrog till amerikansk orientalism och arrogans gentemot asiater).
Nordkorea trappade upp sina hot genom att attackera och sänka sydkoreanska fiskefartyg och även en polispatrull. När två oidentifierade fartyg dök upp på sydkoreansk radar i februari 1975 skickade man snabbt två patrullbåtar för att förhindra dem att passera NLL. Bakom dessa två fartyg låg plötsligt åtta andra fartyg och patrullbåtarna kallade på understöd av en sydkoreansk jagare som sänkte ett av fartygen som en varning till de andra. Nordkorea svarade med att skicka 11 flottfartyg och flög totalt 85 MiG uppdrag runt öarna. Sydkorea och USA svarade med F-4
r. I propagandan utnyttjade Nordkorea detta som bevis på att USA var ”ringledare” som ”ökade spänningen med sin krigshets på den koreanska halvön”.
Puuh, det får räcka för detta inlägg. Blev lite Tolstojare, men återkommer när nacken återhämtat sig.
Fram till ungefär 1960 ägnade Kim Senior sig huvudsakligen åt att stabilisera sin maktposition. Vi glömmer lätt att Kim Il-sung på intet sätt var den Store Ledaren vid sitt tillträde, utan det fanns fraktioner, några som stöddes av Maos Kina, som försökte kullkasta honom och själva överta makten. Men Kim var slugare, brutalare och mer handlingskraftig. Han fick också stöd från Stalin, Malenkov och Chrstjov för att stabilisera sin maktställning. Sammantaget innebar det att fokus lades på det interna. Det fanns varken tid eller resurser till yttre jävelskap.
Första infiltrationsförsöket sker 1960, utfört av nordkoreanska soldater i civila kläder. Det görs 26 försök att landvägen ta sig in i Sydkorea av totalt 38 nordkoreander och 51 försök sjövägen av 99 personer. Dessa infiltrationsförsök var huvudsakligen av underrättelsekaraktär. Den interna fokuseringen innebar att man inte följt utvecklingen i Sydkorea tillräckligt noga och behövde nu kompensera kunskapsluckorna. Dessa infiltrationsförsök ligger någorlunda stabilt fram till 1964 då de plötsligt minskar i antal. Däremot blir de nordkoreanska soldaterna bättre utrustade och kommer med tyngre beväpning än tidigare. 1966 sker plötsligt en kraftig ökning och aktionerna övergår från att handla om underrätelsetjänst till mera regelrätta trakasseringar, särskilt framträdande är flera sådana aktioner inte bara längs DMZ men även i JSA (Joint Security Area) i Panmunjom.
Där döda och skadade tidigare uppgåt till något tiotal om året dödas 43 nordkoreaner och 19 skadas, det kan jämföras med 28 dödade sydkoreaner och en amerikan. Året efter, 1967, dödas 243 sydkoreaner och 228 nordkoreaner mot 16 amerikaner. Det är tydligt att man går in i ett mera högintensivt skede. CIAs analys av utvecklingen är att Nordkorea vill hjälpa Vietnam genom att tvinga USA att kvarhålla stora styrkor i Sydkorea, speciellt koncentrerade till DMZ och NLL (motsvarigheten i havet) men de ser inte att Nordkorea har för avsikt att starte ett regelrätt krig genom att öppna upp en ny front på den koreanska halvön. Sydkorea deler emellertid inte denna försiktiga attityd och tar på sig att starta egna strafexpeditioner in i Nordkorea. Detta blir en våt filt över samarbetet mellan USA och Sydkorea. Lyndon Johnson får närmast slaganfall och önskar sig ett mera lydigt styre i Seoul. Nordkorea däremot finner till sin förtjusning att de nu har möjlighet att slå in en kil i linjen Seoul — Washington. Infiltrationerna intensifieras och beväpningen blir tyngre, allt i syfte att locka Sydkoreanerna till egna initiativ.
1968 inträffar Pueblo incidenten. USS Pueblo är ett signalspaningsfartyg som, hävdar USA med emfas, befann sig på internationellt vatten öster om Korea, medan Nordkorea lika emfatiskt hävdar att fartyget befann sig på nordkoreanskt vatten och att de således var i sin fulla rätt att beskjuta och borda fartyget. Besättningen tas till fånga och fartyget förs till Pyongyang, där det ligger än idag i utbildningssyfte. Detta var en så stor PR seger att från 1970 och framåt drar Nordkorea ner på infiltrationsförsöken längs gränsen drastiskt. Antalet dödsfall och skadade sjunker ned till nivåerna i början av 60-talet.
Troligen sporrade av framgången med tillfångatagandet av USS Pueblo, besättningen släpptes, troligen med svensk hjälp men UD klassificerar fortfarande de handlingarna, och återbördades till USA, kom Nordkorea under perioden 1973 – 1976 att fokusera på marina provokationer i Västerhavet (den koreanska benämningen på Gula Havet). De fem öarna Baengnyeongdo, Daecheongdo, Socheongdo, Yeonpyeongdo och Udo, ligger närmre Nordkorea än Sydkorea men kontrolleras av FN styrkorna (läs; USA). Med patrullbåtar och torpedbåtar börjar Nordkorea att penetrera farvattnen kring dessa fem öar inte mindre än sex gånger den 23 oktober 1973. Under de sista tre månaderna det året penetrerade de varvattnen inte mindre än 43 gånger.
Även här lyckades Nordkorea slå in en kil mellan Sydkorea och USA. I de gemensamma säkerhetsmötena i Panmunjom gjorde Nordkorea gällande en maritim tolvmilagräns, istället för den tremilagräns som etablerades i stilleståndsavtalet. De krävde att USA och Sydkorea skulle dra tillbaka sina fartyg annars skulle vedergällning vidta. Dagarna efter sammanträdet gjorde den nordkoreanska flottan flera simulerade attacker mot öarna. När säkerhetssammanträdet senare återupptogs framförde USA sin protester mot de simulerade attacker som utförts mot amerikanska installationer, men berörde inte med ett ord de som gjorts mot de sydkoreanska. Nordkorea drog naturligtvis slutsatsen att Sydkorea var en ren marionettstat (inte helt obefogat, Vietnamkriget bidrog till amerikansk orientalism och arrogans gentemot asiater).
Nordkorea trappade upp sina hot genom att attackera och sänka sydkoreanska fiskefartyg och även en polispatrull. När två oidentifierade fartyg dök upp på sydkoreansk radar i februari 1975 skickade man snabbt två patrullbåtar för att förhindra dem att passera NLL. Bakom dessa två fartyg låg plötsligt åtta andra fartyg och patrullbåtarna kallade på understöd av en sydkoreansk jagare som sänkte ett av fartygen som en varning till de andra. Nordkorea svarade med att skicka 11 flottfartyg och flög totalt 85 MiG uppdrag runt öarna. Sydkorea och USA svarade med F-4
r. I propagandan utnyttjade Nordkorea detta som bevis på att USA var ”ringledare” som ”ökade spänningen med sin krigshets på den koreanska halvön”.Puuh, det får räcka för detta inlägg. Blev lite Tolstojare, men återkommer när nacken återhämtat sig.
Över förväntan och till förtret för neocons och neolibs som hade tänkt sig en annan lösning för regionen där USA, Australien, Japan och Indien hade bildat en asiatisk pivot gentemot Kina. De planerna har nu helt grusats och det började med att Trump drog sig ur TPP. Kim kommer att gå segrande ur detta vilket han gjort över förväntan och uppenbarligen även Trump.
